Solskensslagregn!

Över min del av Södertörn har vi nyss haft solskensslagregn. Och om ni inte vet vad det är är - och, nej, det såvitt jag vet ingen meteorologisk term - så är det det häftiga regnet i framkanten av av ett riktigt rejält moln som drar in medan solen fortfarande skiner in under det.

Det är en rätt spektakulär syn när regnet vräker ner så det dundrar i backen, vattnet sprutar ur stuprören flyter i strida strömmar över vägens och parkeringens asfalt och solen får varje regndroppe att gnistra som kristall - och eftersom dropparna faller så tätt blir det som långa pärlband som skimrar från moln till mark.


Om ni aldrig sett det så hoppas jag att ni en dag får se det. Så. Jäkla. Häftigt.

Fast det gäller att vara snabb, solskensslagregn varar aldrig mer än på sin höjd några få minuter. För när molnet väl skymmer solen förvandlas det närmast magiska solskensslagregnet till vilket annat slagregn som helst som det går tretton på dussinet av.

Klassisk, svensk sommar?

Ibland, undrar man...

Vem ville stordiska midsommarafton?

Trots att det är midsommar hade jag en känsla av att jag nog egentligen borde titta på diskbänken, som blivit litet försummad de senaste dagarna. Dels hade magen tokat sig så jag under ett dygn kände mig som Hindenburg före olyckan – upplåst, gasig och explosiv. Och under några hemska timmar till och med som ett sådant där balongdjur – upplåst, ihopsnurrat, uppblåst, ihopsnurrat, upplåst, etc.

Och i onsdags eftermiddag hade jag ramlat ned i hissen. Inte fullt så dramatiskt som det kanske låter, snarare typ fem centimeter. Hissen hade inte funnit det mödan lönt att stanna i nivå med golvet i trapphuset, vilket jag upptäckte ett ögonblick för sent för att hejda eller parera fallet eftersom jag var nedtyngd med dinglande matkassar och i total obalans. Med den följd att jag landade ganska tungt på foten.

Aj. Aj, aj, aj. Fan!

Inte stukad. Inte vrickad. Bara aj, som f-n ont.

Det där att stå längre stunder vid diskbänken och trampa har inte hört till höger fots favoritnöjen de senaste dagarna. Och disken, som jag inte kommit ikapp med efter magens anfall i tisdags, samlades på hög. Det var hög tid men jag var rädd att det även i dag skulle stanna vid tittande – för handen på hjärtat, vem ville stordiska midsommarafton?
. 
Fast kakformen måste jag diska. Och bästa skakburken med tätslutande lock också, så jag kunde göra en skakad kaka till kvällen. Och när jag ändå var igång åkte det med några skålar, några djupa tallrikar, en hel del assietter och ett gäng glas. Diskstället fullt. Och vädret, åtminstone inte här på Södertörn, inbjöd nu faktiskt inte till att sticka näsan utanför dörren.

Jag är inte i botten, inte än, men det var ett gott dagsverke för att vara midsommarafton. Och den skakade kakan med hallon och mango? Hur god som helst!

För övrigt har jag tittat på Sveriges Romancedrottning, Simona Ahrnstedt, på midsommarprogrammet på tv. Hade dock önskat mer med henne än det lilla inslag det blev. Förstår faktiskt inte hur producenten tänkte, innan hon kom med på slutet satt programledaren och artisterna och diskuterade kärlek och romantik kring midsommar - och här hemma satt jag och undrade allt mer frustrerad "men var fasen är Simona?"

Och när hon kom med tycktes förståelsen för midsommartraditioner plötsligt vara huvudämnet. Men de passager när Simona väl fick tala romance och kärlek, då var det riktigt bra. Hon borde bara ha kommit med tidigare - typ en halvtimme, eller så. Diskussionen kunde ha blivit så mycket intressantare i så fall och programmet hade fått bättre balans. Äh,titta - jag har avancerat till TV-kritiker!

Om nu det är ett avancemang. För övrigt har jag mest suttit med näsan i en riktigt bra romance, dock inte från Simona Ahrnstedt produktion den här gången utan engelsk romance av en internationell romancedrottning - Mary Balogh. Boken, Only a Promise, kommer att refereras/recenseras/tipsas om inom sinom tid.

Trevlig midsommar än en gång!

Fontänstrålar från asfalten

När jag kom ned med hissen från sjunde våningen till porten i morse hade det blåsvarta molnet som parkerat över huset skiftat färg till askgrått och öppnat dammluckorna på vid gavel. Och, för åtminstone andra gången den morgonen, släppt lös ett veritabelt slagregn. Det första slagregnet hade väckt mig, nästan en timme innan väckarklockan ringde. Däremellan hade det varit uppluckrat molntäcke och till och med glimtar av blå himmel.

Regnet spelade trumsolo mot fönsterrutor och fönsterbleck i fönstren i trapphuset och utanför portpartiets glasrutor vräkte regnet med sådan kraft mot asfalten att det slog upp igen som små fontänplymer.

Eller kanske inte så små, jag skulle gissa att de åtminstone stundtals var mer än en decimeter höga.

Vattnet stänkte i kaskader från garagetakens längor och sprutade ur stuprören, inte helt olikt vatten ur brandslangar. Att ge sig ut, iförd en regncape som inte står emot regn lika bra som den gjorde en gång i tiden och ett par lätta skinnskor, framstod allt mer som ett anfall av yttersta tokoptimism. Bara tanken på att tillbringa dagen i slafsblöta skor -

Nej. Glöm det.
Brr! Hutter!

Jag var inte ensam fångad i trapphuset. En nyinflyttad familj med ett litet barn - som till skillnad från oss ville ut i regnet och leka med fontänplymerna. Ivrade faktiskt för det.

Jag kan dela detta barns fascination inför dessa spektakulära regneffekter, det kan jag. Men jag föredrar att betrakta dem inifrån en byggnad och genom ett fönster. Allra helst med en mugg hett, sött pepparmyntste i ena handen och en riktigt bra bok i den andra.

Skyfallet varade kanske tio minuter. Möjligen en kvart.
Länge nog för att jag skulle missa pendeltåget.