Gott Nytt År till bloggens följare

Boklängtan, bokbudgeten och omläsning

Känslan just nu, med tanke på att jag var tvungen att avboka mina julklappsböcker i sista stund när en räkning visade sig bli saftigare än väntat och marginalen för ett beställt bokpaket bara försvann. Bokbudgeten smälte, som nysnö när det är plusgrader.

Känner ni igen känslan?

Som tur är, så gillar jag att läsa om gamla favoritböcker. 

Just nu så läser jag om Stephanie Laurens Cynster-serie.

God Jul till bloggens alla följare

Julaftonsmorgonens skuggor

Låter det illavarslande eller olycksbådande?

Det var det inte. Det var solen, som sken igenom i en glipa mellan horisonten och molntäcket när den gick upp tidigare i morse, som tecknade skuggorna av trädtopparna mot några av de högre väggarna nere i industriområdet och fick de grå plåtväggarna att skimra rosafärgade.

För några minuter så var ett stort, trist industriområde på Södertörn nästan tilltalande en grå barmarksjulsmorgon.

Man får fånga de där ögonblicken av oväntad skönhet, på oväntade platser. De är förgängliga.

Årets längsta natt är över

Tidigt, tidigt i morse inträffade Vintersolståndet, den tidpunkt när solen står som lägst här på norra halvklotet.

Nu kommer vi sakta att gå mot ljusare tider, även om det kommer att gå extremt långsamt nu i början. Visste ni att mellan julafton och nyårsafton så förlängs tiden med dagsljus bara med några få minuter?

Men ljusare, det blir det i alla fall och under dagen så fick i alla fall vi på den här delen av Södertörn njuta av några enstaka solstrålar.

Observera att bilden inte har någonting mad Södertörn att göra.
Den får representera de solstrålar som tidigare idag tittade fram.

Det är risk för att man blir gråsynt

Nej, detta är inte dagsaktuell bild.
Det är ingen snö här idag.
Men himlen har exakt rätt isigt slätgrå nyans.

Det är en av årets i särklass kortaste dagar. Jag tror att Vintersolståndet infaller i morgon. Eller är det möjligen idag?

Men maken till grå dag, det får man hur som helst leta efter. Det är fara värt att man blir gråsynt. Eller gråögd.

Ingen dager synes än, i alla fall inte över min del av Södertörn - och nu skymmer det det snabbt.


Är det någon som har sett en solglimt idag?

Ny plakett till Twitterkontot

Jag har gjort en ny plakett till mitt Twitterkonto, som nu används i en fastnålad tweet högst upp i mitt twitterflöde som ett slags presentation av mig och litet av vad man kan vänta sig att finna i mitt twitterflöde.

Jag är rätt nöjd med den här nya versionen av presentationsplaketten, som jag har har gjort under veckan - sedan den gamla plaketten började kännas inaktuell och i behov av en uppdatering.

Den här plaketten känns fräsch, stilren och representativ för mig och mitt twitterkonto. Jag gillar också skirheten hos linneorna och jag tror att den kommer att funka bra.

 

Är du aktiv på Twitter? 

I så fall så är du varmt välkomna att följa mig där!

ComHem eller KomBort?

Frågan är hur länge man skall behålla en tv-leverantör som inte levererar avtalat kanalutbud utan istället plockar bort valda delar av det, när helst det passar dem, och förväntar sig att man skall fortsätta att betala och se glad ut.

Det är verkligt irriterande att som kund och konsument hamna i kläm när de stora drakarna drabbar samman.


Är det några av er som har ComHem som internet- och tv-leverantör och har blivit av med TV4 och/eller hela eller delar av TV4-konceptet?

Hur tänker ni göra framöver?

En bokbeställning avbeställd

Det känns litet dystert just nu. Inte bara för att det är en sådan ofattbart grå morgon så att det verkar som om det aldrig kommer att bli något dagsljus dag.

Nej, jag har precis varit tvungen att avbeställa en bokbeställning.

Två historiska romance, på engelska, av fantastiska romanceförfattare som Elizabeth Hoyt och Eloisa James. Två efterlängtade böcker, mina julklappar till mig själv.

Beställda med Black Friday-rabatten, för att pressa ned priset, dessutom.

Det är inte det att jag har varit så stygg att jag inte längre tycker att jag förtjänar någon julklapp Men en av decemberräkningarna visade sig vara betydligt saftigare än vad jag hade räknat med, och marginalerna för ett bokpaket försvann i ett nafs.

Så det fanns inte mycket till val. Ibland får man ta konsekvenserna av att man stundtals är överdrivet optimistisk och bita i citronen.

Även om det är surt.

 

Elizabeth Hoyt och Eloisa James - vi ses en annan gång!

Månadens räkning från ComHem väcker frågor

Ironiskt nog så kom månadens räkning från ComHem idag.

Litet uppgivet tittade jag på posten för TV och undrade vad tusan jag betalar så mycket för, när de stänger ned en av de få kanaler som min nära nog antika gamla tjockTV faktiskt fick in.

Jag är förmodligen inte ensam, för i natt släckte ComHem ned TV4 för 1,6 miljoner hushåll. Bakgrunden är en konflikt mellan ComHem och TV4.

Jag är inte särskilt insatt i alla turer i konflikten mellan å ena sidan Telia och TV4 och å den andra Tele2 och ComHem, men jag är inte särskilt imponerad av en internet- och TV-leverantör som släcker ned en kanal för alla sina kunder, utan förvarning, som ett förhandlingsargument. Som jag ser det, så har ComHem svikit sina åtaganden gentemot de kunder som hade valt ett utbud där TV4 ingick

Jag har tydligen fått National Geographic som ersättningskanal, istället för TV4. Jag har absolut ingenting emot National Geographic, jag hade gärna fått in den kanalen också.

Men för ögonblicket så undrar om jag kanske bör överväga huruvida jag skall hålla fast vid ComHem som TV- och internetleverantör.

Gikt. Och mat.

Det har inte varit någon bra höst för mig i år. De återkommande inflammationerna i knän, fötter, händer och knogar under de senaste åren har visat sig vara gikt.

I Oktober så låg jag en vecka på Södersjukhuset med ett akut anfall i vänster knä, vänster fot samt höger hand och mådde ungefär för jävligt. Då ställdes diagnosen definitivt.

Den senaste veckan har jag varit däckad med ett anfall (eller kallas det attack, tro?) i vänster hand och handled samt även i armbågen.

Vet ni vad man inte får/kan äta när man har gikt om man vill undvika ett nytt anfall / en ny attack?

Ungefär all form av julmat.


Mat som man kan eller inte kan äta vid gikt kommer i tre kategorier

Jag har fått diverse papper över vad man bör och inte bör äta från olika läkare och en dietist. Olyckligtvis så är de uppgifterna inte helt entydiga. Och inte heller helt överensstämmande.

Jag håller för närvarande på att försöka fundera ut vad som, så att säga, är fågel eller fisk. Ett gemensamt drag är dock att tre olika kategorier utkristalliserar sig.

• Det man får/skall äta.
  
  Den kategorin omfattar även en del sådant som man bör äta litet av eller sällan.
  
  Den här kategorin innehåller mest grönsaker, frukt och bär samt en rad andra vegetabilier och mejeriprodukter (vissa av dem sparsamt).
  
  Lyckligtvis så omfattar den även ost.
  
  
• Det man bör undvika eller bara äta sparsamt av och sällan
  
  Vilket är ungefär allt vad kött, fågel och fisk vill säga.
  
  Givetvis också lax.
  
  
• Det som är förbjudet
  
  Hit räknas bland annat inälvsmat, skaldjur, svamp.
  
  Det som svider mest här för min del är räkorna, svampen och leverpastejen.

Idag blev en grå november blå och vit

Större delen av november hade så här långt varit gråare än denna månad normalt brukar vara. Faktum är att jag under höstens gång stundtals har börjat undra om jag inte har varit på väg att bli gråögd. Detta med tanke på att så gott som allt som jag har sett har varit grå skyar och landskap utan några livligare färger än grågrönt, gråbrunt, gråbeige eller gråblått.

Om ens det. Det mesta föreföll slätgrått. Eller slätmulet grått.

Men idag så bjöd årets allra sista novemberdagen på den bländande kombinationen av nysnö, klarblå himmel och solsken. Varvid mitt Södertörn visade upp ett bländande blåvitt vinterlandskap med klara, köldkrispiga färger.

Min kompis Kerstin och jag gjorde en utflykt till våra respektive kyrkogårdar för att tända ljus på våra föräldrars gravar. Men också för att fika i Västerhaninge, på ett av våra favoritcaféer. Bullarna där är helt enkelt otroliga. Och enorma. I alla fall så var min hallon- och cheesecakebulle definitivt bådadera.

Så, på många sätt så blev novembers sista dag också novembers bästa dag. Tänk vilken skillnad litet solsken, gott sällskap och gofika kan göra.

Ljusglimtar i novembermörkret

Också mitt i det allra gråaste novembermörkret så finns det trots allt ett par ljusglimtar.

Idag så är det:

• Mindre än en månad till vintersolståndet - och sedan så blir det inte mörkare!
• Exakt en månad till julafton!

Dessutom så:

• Har min galna orkidé bestämt sig för att skjuta en ny stjälk med blomknoppar från en sedan länge överblommad stängel, som jag hade gett upp hoppet om. Det ser ut som om jag kommer att få vackra, vita vinterblommor!

 
Man får leva länge på de där små ljusglimtarna som en sällsynt grå 24 november trots allt bjuder på.

Ett bojsänke för livsandarna

Novembergråheten, förkylningen och det ständigt tilltagande höstmörkret är verkligen ett veritabelt bojsänke för livsandarna. Jag befinner mig i en nedgående spiral, där man kan undra om det någonsin kommer att bli ljust igen.

Kanske är det dags att ringa Skansen och be dem maka på ett par björnar så att jag också kan få gå i ide?

Sedan kommer jag fram igen, någon gång i slutet av mars eller början av april.

Ibland, åtminstone i november, så undrar jag faktiskt om inte vi nordbor möjligen har en björngen någonstans uppåt släktträdet.

Himmelens färg över Södertörn

Grå.

Jämngrå. Slätgrå. Ljusgrå.

Det känns som om man skulle kunna bli gråögd för mindre. Kanske så är det nästan läge att gå till närmsta spegel och kolla om det finns någon tillstymmelse till blått kvar i mina ögon?

November.
Behöver jag säga mera?

November. Senhöst. Förkylningstider.

Syre! Komsi, komsi, komsi...
Ned i lungorna, tack.

Jag vet att vägen är trång, men försök åtminstone.

Förkylningstider

Som ni kanske förstår så har ett förkylningsvirus hoppat på mig och hittat en mottaglig grund att växa till på. Näsan är tämligen igentäppt, halsen är full av slem som jag försöker hosta upp. Det är precis på gränsen att jag hostar så att jag kräks, och ni kan ju tänka er vad det gör för aptiten.

Till den, vem tusan det än var, som delade med sig av sin förkylning - Tack så jävla mycket!

Det var definitivt det sista som jag behövde just nu.

Syre, komsi, komsi - ned i lungorna, där du skall vara.

November - senhösten rullar in

Utanför mitt hus så klamrar sig de sista, envisa löven kvar vid träd och buskar i området. Men de flesta är kala, och resten av löen bildar mattor på marken. Det är allt mer uppenbart att vi är på väg in i senhösten.

November skulle givetvis, på sitt sätt, kunna vara en fin tid. Om det nu inte vore för att senhösten också är förkylningstider. Och om förkylningstider så har jag bara en sak att säga: BLÄ!!!

Syre, var är du?

Komsi, komsi, komsi...
Kom hit! Jag behöver dig!

Just nu så funkar helt enkelt inte skrivandet

Behöver jag säga att jag är oroad?

Och jag vet inte varför.

Det är som inget krut i kreativiteten.

Det är ingen fart i fingrarna heller. Hjärnan känns som ångkokt blomkål och det blir pannkaka av allting jag försöker göra. Vilket kanske kunde ha varit trevligt om jag nu hade försökt göra pannkaka - men det gör jag ju inte!

Det blir inte heller någon kvalitet att tala om i det lilla som jag faktiskt lyckas skriva. Och det, det är kanske vad som är allra mest oroväckande. Det skrivna ordet har alltid varit min styrka - och nu så sviktar jag just där.

Alla mina idéer faller platt till marken

Det råder svårartad idétorka. Jag kommer bara på fel idéer. Korkade idéer. Idéer som faller platt. Eller i bitar.

Hjärnan kopplar inte och jag tycks göra om samma fel, gång på gång.
Hjärnan har spårat ur. Rena tågurspårningen. 

Ibland, så tror jag att polletten har ramlat ned på rätt ställe. Men för det mesta så står den och balanserar retsamt på kanten.

Har jag passerat mitt zenit som skribent?

Allt som jag trots allt lyckas åstadkomma tar antingen för lång tid eller också är det tokfel. Eller både och.

Just nu så befarar jag att jag förmodligen har passerat mitt zenit som skribent/författare och är för närvarande på väg utför backen på andra sidan. I en farlig fart.

Vård- och medicinräkningarna fortsätter att rulla in

När man inom loppet av en månad kommit upp i frikort så innebär det en ganska kännbar kostnad, som man förr eller senare måste betala. Vissa av de tidigaste vårdkontakterna, i slutet av september och början av oktober, hamnade på kreditkortets oktoberräkning. Varvid den givetvis blev litet extra kännbar.

I slutet av oktober så kom även räkningen från akuten. Nu, i början av november, så har jag även fått en räkning på 500:- för resten av tiden på Södersjukhuset.

Man får givetvis vara tacksam för att det är just i Sverige som man är sjuk och inte i t.ex, USA eller något annat land som saknar vårt sociala skyddsnät och subventionerade sjukvård. Men när budgeten är spänd till bristningsgränsen, så är också dessa subventionerade kostnader tuffa. Speciellt när de klustrar ihop sig på det här sättet, på väldigt kort tid.

Resten av vårdkontakterna i oktober kommer på kreditkortsräkningen nu i november och det är först när den så småningom rullar in som jag kommer att se exakt hur hårt det här kommer att träffa.


Jag är inte bra på siffror - jag är faktiskt lika usel på siffror som jag är bra på ord - men jag kan redan nu räkna ut en sak och ställa en tämligen säker diagnos:

Bokbudgeten är med största sannolikhet skjuten i sank.

 

Drama King

Kvinnor som är krävande och hävdar sig själva och sina rättigheter - speciellt om de vill ha eller göra någonting som omvärlden anser att de inte bör göra eller vilja ha - kallas ofta, inte så litet nedlåtande, för Drama Queens.

Unga män som är krävande och hävdar sig själva och sina rättigheter - speciellt om de vill ha eller göra någonting som omvärlden anser att de inte bör göra eller vilja ha - kallas däremot oftast för arga unga män.

Under den vecka som jag nyligen tillbringade på Södersjukhuset så träffade jag dock på en ung man som tog det till en sådan nivå att jag där och då befordrade honom till Drama King.

Han ville inte inte alls vara inlagd på sjukhuset, åtminstone inte över natten - han hade någonting "viktigt" att göra och han måste jobba med sina "grejer". Och han måste prompt göra det just den kvällen/natten. Efter vad han gormade om så fick jag den uppfattningen att han höll på med någonting inom musik.

Sköterskorna och läkarna varnade honom om att han riskerade sin hälsa, ändå så slutade det med att vår arge unge man under stor dramatik drog ur droppet själv och drog.

Så, därför: Arg ung man, befordrad till Drama King.


PS:
Nästa natt så var vår arge unge man tillbaka och ville ha sin behandling.
Arga unga män är inte konsekventa.

Vilket bevisar tesen att vissa av dem verkligen förtjänar epitetet Drama Kings.

.

En tsunami av vårdräkningar och bokbudget noll kronor

Från slutet av september så har en veritabel tsunami av läkarräkningar, medicinräkningar och andra vårdräkningar svept över mig. Vissa träffade redan i oktober, med kännbar effekt för min stackars budget, de övriga - däribland en veckas sjukhusvistelse på Södersjukhuset - kommer att träffa med full kraft nu i november.

Diagnosen - som förklarar en del av min problem med smärtor, inflammationer och svullnader i fötter, knän och fingerknogar - tyder efter undersökningar på Södersjukhuset på gikt.

Jag vet dock ännu inte riktigt om det även skulle förklara de återkommande muskelsmärtorna i fötterna, det återstår att se.

Så omfattande vårdkontakter som jag har haft sedan slutet av september kommer dock ofrånkomligen med eskalerande och oförutsedda kostnader. Men intet ont som inte har någonting om inte gott, så åtminstone någonting positivt i följe. På en och en halv månad kom jag upp i ett nytt frikort som kommer att räcka ända fram till i september 2020.

Det hindra dock inte att de omedelbara finansiella konsekvenserna kommer att bli kännbara.

Bokbudgeten, som jag under den tidiga hösten hade gott hopp om - och som till och med medgav ett bokpaket med två romancepocket på engelska i september - är nu tillbaka på noll kronor.
 

Septembers bokpaket

Det blev även en inbunden bok köpt när jag var på Åsa Hellbergs alldeles fantastiska bokrelease/Afternoon Tea i början av September.

Men sedan början av oktober så har jag fått dra i nödbromsen igen. Innan jag vet hur vårdkostnaderna landar, hur hårt de kommer att slå och hur djupt hål som de kommer att gräva i budget.

Det blir inte direkt bättre av att november är också min TUNGA kvartalsräkningsmånad när en kvartalsräkning, som brukar kunna bli saftig och gräva ett djupt hål i min arma budget, landar.

Men vårdkostnaderna är nu på frikort för nästan ett år framöver. Så om jag bara lyckas hålla näsan över vattenytan november ut, så kan det kanske bli ett bokpaket till jul.

NEJ!!! Det heter inte VINTERTID!!!

Med anledning av nattens klockomställning så vill jag ta tillfället i akt att påpeka att det inte finns någonting som heter vintertid. Vi ställer INTE om klockan från sommartid till vintertid på hösten - vi ställer om sommartid till NORMALTID.

Sommartid infördes här i Sverige sommarhalvåret 1980. Det hade tidigare gjorts ett misslyckat försök 1916, som sedan inte repeterades förr än 1980. Däremellan, samt under vinterhalvåren sedan 1980, så har vi tillämpat enbart normaltid - och ingenting annat!

En eloge till sjuksköterskorna och undersköterskorna på Södersjukhuset

Efter att ha tillbringat större delen av förra veckan och början av denna på Södersjukhuset så vill jag ge undersköterskorna och sjuksköterskorna där en stor eloge. Läkarna också, men främst sjuksköterskorna och undersköterskorna som gör ett outtröttligt arbete dygnet runt.

Om jag hade någonting att säga till om, så skulle ni ha en 30%-ig löneförhöjning. Retroaktivt. Sedan 10 år.

Men eftersom jag inte har någonting att säga till om, så är det här det bästa som jag kan göra.

Stort tack för god vård och omsorg!

En stormig natt för tjugofem år sedan

En stormig natt för tjugofem år sedan så höll jag på att förbereda för mitt trettioårskalas som skulle hållas den stundande helgen. Det skulle vikas tvätt som skulle läggas undan, sorteras tidningar som skulle kastas, bakas bullar och -

Ja, listan kunde göras lång. Klockan hann passera midnatt innan bullarna hade svalnat och kunde packas in i frysen och jag själv kom i säng. När jag låg där, minuterna innan jag somnade, så kunde jag känna hur huset svajade i stormen och hörde fönsterrutorna skallra.

Min sista tanke - min sista medvetna tanke, i alla fall - var: "Det är allt tur att man inte är till sjös i natt".

Eller någonting liknande.
Det skulle visa sig vara en hädisk tanke.

Det blåste fortfarande lika hårt när väckarklockan ringde och jag steg upp för att äta frukost innan jag skulle till jobbet. Det blåste så pass att jag flyttade in från min favoritplats vid köksbordet eftersom det drog kallt från fönstret i stormbyarna.

När frukosten var klar så slog jag på radion. Och höll på att sätta teet och den rostade macka i halsen när jag hörde nyheterna. När jag fick höra vad som hade hänt några som hade haft oturen att den natten inte sova i en bekväm säng, i ett stabilt hus på Södertörn, utan istället vara till sjös i stormen.

 Det var den natten.
När Estonia gick under.

Romancenytt: Bridgerton x 2 (x 3)

Det var länge sedan jag skrev ett Romancenytt här på bloggen, men här kommer omsider ett riktigt maffigt ett.

• Gillar ni historisk romance?
• Gillar ni Regency?
• Gillar ni Julia Quinn?
• Har ni läst hennes Bridgerton-serie?

I så fall så är det här en karamell som ni kommer att gilla. En hel skål full av dem, faktiskt, och såväl internationella som svenska.


Men låt oss börja med den stora internationella nyheten:

Nu gör Netflix kostymdrama av Julia Quinns Bridgerton-serie

Familjen Bridgerton blir Netflix bya kostymdrama.

Läs mer om Bridgerton-serien på Julia Quinns hemsida

Och läs också mer om projektet på Julia Quinns instagram.


Och så vidare till den svenska nyheten:

Så här långt så har vi kunnat läsa Bridgerton-serien på engelska (och på en rad andra språk) men inte på svenska. Nu kommer det att bli ändring på det eftersom Loveread by Forum, med start nu i augusti börja ge ut Bridgertons på svenska.

Den 15 augusti utkom den första boken i serien,
En annorlunda allians

följd av En oväntad förälskelse den 25 september

samt En förtrollande hemlighet den 4 november

Alla tre böckerna står högt upp på min att-köpa-lista - så snart som jag äntligen är ute ur Bokbudget 0:- 2019. Ett syndrom, som till min frustration har härskat större delen av också det här året.

Sjunkande temperaturerer, stigande flöten

Natten till i går så slog vädret äntligen om från en olidlig värmebölja till mer normalt, svenskt sommarväder. Som en följd av väderomslaget så stiger nu glasflötena i min glastermometer sakta men säkert.

Under förmiddagen igår så steg 26-gradersflötet upp till ytan. Sedan så sjönk det igen under eftermiddagen (mitt vardagsrum har västläge, vilket gör eftermiddagarna märkbart varmare inomhus om solen skiner även om man har persiennerna nedfällda och omvridna maximalt). Men när jag vaknade i morse så hade det i alla fall stigit till ytan under natten - och efter ett par timmar med fönstret öppet så steg även 24-gradersflötet till ytan.

Och i natt så gick det äntligen riktigt bra att sova!

Ett sommarhus - i svalkan

Låt oss slå fast en sak - jag är ingen soldyrkare och har heller aldrig varit det. Så efter den här helgen så har drömmarna om ett sommarhus på Svalbard, där man kan njuta av svalkan i värmeböljorna, av förklarliga skäl vaknat på nytt också denna sommar.

Fast det är klart, strandade isbjörnar kan nog vara rätt stökiga grannar.


Behöver jag säga att efter att ha försökt sova i ett nästan trettiogradigt sovrum i natt så ser jag verkligen fram mot det stundande väderomslaget?

Bottennapp i värmen

De senaste dygnen så har ett kluster av glasflöten samlats i botten av min glastermometer.

Inte ens under nätterna har det svalnat av tillräckligt för att 26-gradersflötet skulle ha stigit upp till ytan på morgonen. Utan fläktarna så skulle tillvaron vara outhärdlig.

Eh... Urk?

Brukar ni ibland titta på bokstavsdelen av registreringsskyltar för att se om de bildar ord?

När jag tidigare i veckan besökte sjukhuset så fick jag syn på en bil som först fick mig att haja till, och sedan gapskratta för att slutligen skaka medlidsamt på huvudet och konstatera att den där registreringsskylten, den skulle då jag inte vilja ha.

Eller vad säger ni, skulle ni vilja ha en registreringsskylt vars bokstavsdel är URK?


Det låter inte direkt som någonting som man vill att ens bil skall förknippas med.

Tilläggas bör väl också att bilen i fråga inte var någon skraltig, rostig rishög. Den var tvärt om röd och nytvättad och fräsch och såg på intet vis ut som någonting fyrhjuligt som man skulle kunna frestas att säga urk om.

Litet bakom flötet i värmen

Jag har en sådan där glastermometer med glasflöten som stiger och sjunker beroende på temperaturen i rummet och där man utläser temperaturen efter det nedre flötet som fortfarande flyter i toppen av röret. När det blir varmare än vad den lilla metallplattan under det glasflötet visar så sjunker flötet till botten.

Just nu så är det trängsel i botten av röret i min glastermometer eftersom nästan alla flöten har sjunkit dit ned.

Det översta flötet i min glastermometer är markerat med 26 grader Celsius. Det glasflötet är nu i färd med att sakta, sakta sjunka mot botten av röret. För närvarande så svävar det ungefär mitt i röret, vilket innebär att det just nu är åtminstone 26 + grader här i vardagsrummet.

Som tur är, så har jag också ett par fläktar.

Varma, soliga hälsningar från ett soligt Södertörn!

Mina sandaler = Mitt territorium!

Häromkvällen, i spärren vid Sankt Eriksplan, så blev det plötsligt tvärnit sedan jag hade passerat genom dörrarna i spärren. Jag kom inte ur fläcken. Mina sandaler (sportsandaler, med ganska rejäla sulor) var som rotade i golvet.

Tvärstoppet gjorde att jag var nära att förlora balansen. Som en del av er vet, så går jag sedan några med käpp. Så ni förstår nog att det var en ganska obehaglig och omskakande upplevelse att utan någon som helst förvarning inte kunna förflytta sig.

Tvärstoppet berodde på att ärthjärnan som trängde sig efter mig genom spärren, medan hon ägnade mobilen all sin uppmärksamhet, hade trampat upp på bakkanten av sulorna till mina sandaler.

Hon var skitsur för att jag hade stannat och hindrade henne från att komma igenom spärren.

Men vad hade Madam Gnällfia med blicken i mobilen väntat sig?

När man utan förvarning får ca sjuttio kilo extra tjej på hälarna på sandalerna så kommer man helt enkelt inte ur fläcken.

Nå, jag kanske överdriver tjejens vikt något. Förmodligen en hel del - jag lade till några kilos marginal med hänsyn till att hon uppenbarligen led av extra tjockt skallben.

Bad Madam Gnällfia om ursäkt?
Nej. 

Undrade Madam Gnällfia om jag hade klarat mig oskadd?
(Hon såg mycket väl att jag gick med käpp)
Det hade jag visserligen, även om hon så när hade slagit omkull mig. Drullputtan.
Men, nej, inte det heller.

Hennes föräldrar hade uppenbarligen inte lyckats överhövan med hennes uppfostran. Man hade behövt börja om från grunden - efter att först ha gjort klart för henne att hon tyvärr inte var universums medelpunkt.


Jag kom i sammanhanget osökt att tänka på en av Magnus Ugglas låtar - IQ, tror jag - där han sjöng om någon som inte gå och tugga tuggummi samtidigt.

Dessvärre så led Madam Gnällfia med blicken i mobilen av en motsvarande åkomma - hon var av allt att döma inte kapabel att passera en tunnelbanespärr och kolla i mobilen samtidigt.


Om du plötsligt befinner dig uppe på någon annans hälar, så är det uteslutande din egen brist på uppmärksamhet som det beror på.

Så, lyft gärna blicken ur mobilen.
Innan du mejar ned någon medtrafikant.


Jag begär inte så mycket här i världen, men följande är faktiskt inte förhandlingsbart:

Mina sandaler = Mitt territorium!

Kränk det på egen risk.
Jag har ett mycket giftigt tangentbord.

Flygskam? Nej - men inte heller någon flygning.

Med tanke på att jag bara har flugit tre gånger i mitt liv - och bara en gång detta årtusende - så känner jag mig helt enkelt inte särskilt skyldig till något överdrivet utsläpp. Speciellt som ingen av dessa resor översteg två timmars flygtid.

Två av dessa resor gjordes dessutom i tjänsten, medan jag arbetade för Televerket/Telia. Jag har med andra ord inte gjort en massa nöjesresor kors och tvärs runt jorden för mitt eget höga nöjes skull.

Att jag aldrig har gjort det beror en rad olika saker, men ingen av dem har någonting att göra med skam.

1. Att resa någonstans med flyg fanns inte i min familjs resemönster när jag var barnVi hade helt enkelt inte råd att resa på charterresor utomlands. Vi reste för att hälsa på släktingar, i Sörmland, på västkusten eller i Danmark Eller till någon stuga som vi hade hyrt någonstans i Sverige - på det viset så var vi under min uppväxt i Blekinges skärgård, i Värmland och i Jämtland.
   
   Sedan jag var tre år så reste vi alltid med tåg och båt. Innan dess hade pappa bil, men av de resorna minns jag inte så mycket.
    
2. När man inte har ett särskilt resemönster med sig från barnsben, så känns det inte så viktigt att lägga sig till med ett själv eftersom det kostar mer än det smakar
   
   Visst, jag har kanske sett reseprogram och tänkt att "Wow! Så läckert! Dit skulle jag vilja åka!"
    
   Sedan har man tittat i plånboken och konstaterat att det skulle kosta mer än det skulle smaka - samtidigt som man har undrat hur sjutton en massa andra människor hade råd att resa, kanske flera gånger om året.
   
   Men det var väl en prioriteringsfråga.
    
3. Jag trivs inte när det är varmare än 25 grader
   
   Faktum är att min favorittemperatur för en riktigt perfekt svensk sommardag ligger på härliga, ljuvliga, njutbara 18 - 24 grader. Så det där med att "resa till solen och värmen" är helt enkelt inte riktigt min melodi.
    
4. Jag får redigt ont i huvudet av att flyga
   
   När jag flyger så poppar trumhinnorna åt alla upptänkliga olika håll så det slår lock för öronen och det känns som om huvudet är bortkopplat från såväl mig som från verkligheten. Och det kunde i värsta fall höll i sig upp till flera dygn efter flygturen. Det kunde göra rejält ont också, så det var helt enkelt inte värt besväret.
    
5. Jag kom på den perfekta lösningen på problemet- sedan torpederades lösningen
   
   Klassiska lösningar som att växla mellan tuggummi och halstabletter funkade aldrig mer än än en halvtimme. Problemet var att saliven tog slut fullständigt efter det och sedan var jag utlämnad åt tryckväxlingarna på nåd och onåd (mest onåd). Under min sista flygtur så kom jag dock på en lösning som fungerade för mig. Jag bad om att få en Festis med sugrör och upptäckte att om jag tog en klunk av den och sedan omväxlande smuttade på den eller blåste ned luft genom sugröret så kunde jag äntligen enkelt och smidigt reglera trycket i öronen.
   
   Det var en för min del revolutionerande upptäckt som också öppnade möjligheten att överleva längre flygturer och kanske få se de där platserna som jag drömde om att få se. Som Madeira, Toscana, Venedig för att bara nämna några platser. Världen hade öppnat sig, också för mig.
   
   Problemet var dock att en Festis innehåll hade en räckvidd på att parera lufttrycksväxlingar under ungefär en timmes flygtid (sedan hade jag smuttat den i mig). Och jag kunde inte förutsätta att ett flygplan skulle ha tio, femton Festisar ombord som de kunde öronmärka för en enstaka passagerares behov under en lång flygning.
   
   Däremot så fanns det ju ingenting som hindrade mig från att köpa ett gäng trepack Festisar som jag kunde dosera mig själv med.vid behov under resan.
   
   Häpp! Problemet var löst!
   Nu var plötsligt till och med platser som t ex Sydney eller New York eller Island inom räckhåll!
   
   Inte långt därefter - innan jag hade hunnit testa mina nyupptäckta flygmöjligheter i verkligheten - så inföll dock ett datum som fortfarande ger eko i världen och förändrade förutsättningarna för flygsäkerhet i grunden. Elfte september.
   
   Så småningom så infördes av säkerhetsskäl förbud mot att ta med sig egen mat och dryck på flygplan. Och där föll också mina flygplaner samman som ett korthus.
   
   Markbunden. Igen.

Jag har, av förklarliga skäl, inte flugit sedan dess. Bättre för mina öron och för mitt huvud. Bättre för min plånbok, dessutom. Men inte någon direkt förbättring av mina upplevelser av världen.


Så, nej, jag känner ingen flygskam

Och jag vägrar blankt att låta någon tyckare pådyvla mig någon känsla av skam för de flygningar som jag har gjort i det förflutna - eller för någon enstaka resa som jag - högst motvilligt - kan komma att göra i framtiden.


Så om DU skäms över din flygtid, över dina flygresor och de utsläpp som du och de har förorsakat - så är det din sak. Kompensera för det - överkompensera gärna för dina utsläpp, om det är vad du känner att du behöver göra för ditt själsliga välbefinnande - men skambelägg inte andra för att du skall må bättre.

Uppmuntra gärna dina vänner att inte resa på flygsemestrar, att inte flyga kortare resor inrikes om de inte behöver och kan ta sig dit de skall med tåg, eller ta nattåget till och från konferenser. Peppa och stötta och uppmuntra dem.

Men skambelägg dem inte när de väljer att ta flyget. Den där resan är kanske deras enda glädjeämne under året, kanske någonting som de har sett fram emot hela livet.

DU har ingen rätt att skambelägga någon.

DU är nämligen inte perfekt, bara för att DU väljer att inte flyga.

Bara mänsklig.

Önskar alla en riktigt trevlig midsommar!

Själv tänker jag fira litet stillsamt genom att skämma bort fossigarna, som inte har farit särskilt väl i sommarvärmen. På dagens program står bland annat att lägga upp dem framför fläkten och låta dem svalkas av riktigt ordentligt. Längre fram så skall de få ett dopp i en balja med riktigt kallt vatten - följt av ett härligt varmt fotbad med mängder med fluffigt skum och sedan upp framför fläkten igen.

På menyn står potatissallad med soltorkade tomater och rökt skinka till lunch. Och lax i folieknyte till middagen. Dessvärre ingen sill och inte heller någon rökt eller gravad lax - mitt matsmältningssystem kräver att alla fiskrätter skalla vara väl kokta, stekta, ugnsbakade eller grillade. Så har det varit sedan nittiotalet, när mängder av favoriträtter fick strykas från menyn.

Det blir inga jordgubbar heller, jag hittade inga som såg riktigt fräscha och inbjudande ut samtidigt som de kändes prisvärda. Det fick bli hallon istället, och det är ju inte så tokigt det heller.

Hoppas att ni får en riktigt härlig midsommar!

Ha en härlig Nationaldag!

Några säkra försommartecken

Syrenerna blommar fortfarande.

Kastanjerna blommar fortfarande.

Tornseglarna har anlänt.

En medborgerlig plikt avklarad

Japp. Jag har med andra ord röstat i EU-valet.

Ja, ja, jag vet att jag väl borde säga att jag har utnyttjat min medborgerlig rättighet. Men som jag inte direkt brinner för någon speciell sakfråga eller har en ideologisk övertygelse utan mer en känsla av att "ungefär den här ritningen bör vi nog hålla rent generellt" så får jag nog snarast  se det som att jag gjort min plikt och röstat.

Jag undkom också ett rejält regnväder med mindre än tio minuters marginal.

Vackert så.

Val i Europa.

Har inte riktigt orkat med bloggandet under våren

Det har under vårvintern och våren blivit ganska långt mellan blogginläggen eftersom jag inte riktigt vare sig har orkat med bloggandet eller haft riktigt med tid för det under de senaste månaderna.

Våren har på många sätt som bara blixtrat förbi.

Nyss såg man de första vitsipporna.

Nu prunkar liljekonvaljer och syrener.

Blev det ens någon tid mellan hägg och syren i år?

På många andra sätt så har den här våren varit såväl lång som krävande, turbulent, oförutsägbar och instabil. För att inte tala om stressig. Det är det som har tagit all min kraft och all tid i anspråk. Vi får se hur det blir framöver.

Skrivdagbok, 18 maj 2019

Förra helgen så genomförde jag ett omfattande kirurgiskt ingrepp i texten och skapade tre kapitel av två existerande kapitel. De båda kapitlen hade dels blivit litet för långa i redigeringen, när jag hade fått fylla ut vissa partier som behövdes men som inte var tillräckligt intressanta och lämnade en känsla av "transportsträcka".

Båda kapitlen spretade dessutom.
Drog åt litet för många olika håll.

Det kändes litet som att vada genom knädjupt vatten, på en väldigt långgrund strand. Man gick och gick, utan att komma ur fläcken. 

Det känns generellt mycket bättre efter förra helgens kapiteloperation. De respektive kapitlen har fått en bättre struktur såväl som en bättre och tydligare framåtrörelse.

Eftersom de här kapitlen - femte och sjätte kapitlet, som nu har blivit femte och sjätte samt sjunde kapitlet - låg inbäddade ungefär mitt i den nya början som jag håller på att kämpa med till mitt huvudskrivprojekt så blev resultatet att alla följande kapitel har skjutits ett steg framåt. Det befintliga sjunde kapitlet blev i ett slag det åttonde,; det åttonde kapitlet blev det nionde - och så vidare.

Den nya början är nu elva kapitel lång, istället som tidigare tio.

Nu måste jag dock göra om redigeringsrundan av femte, sjätte och sjunde kapitlet igen eftersom mina anteckningar från redigeringsrundorna är baserade på hur kapitlen såg ut före omstruktureringen.


När jag skriver att kapitlen hade blivit för långa så har jag en tumregel om att mina kapitel bör vara mellan femton och tjugo arbetssidor för att ge en någorlunda behaglig och jämn läsrytm för en läsare.

Det är kanske inte kapitellängd eller en läsrytm som passar för alla men det är det slags dynamik i läsningen som jag trivs med när jag läser själv. Så så får det bli.

Hur gör ni när det gäller kapitellängd?
Har ni några tumregler?


Hur som helst, det ena av de ursprungliga kapitlen var tjugosex sidor långt och också det andra var med god marginal över tjugo - och inget av dem fungerade till 100% så som det var.

Manusoperationen var med andra ord oundviklig. Och, som tur är, så var den också framgångsrik. Såväl patienten som jag överlevde den, även om det var litet svettigt där ett tag.

Värt att komma ihåg

När man tror att man äntligen har nästippen över vattenytan... Blubb!

Får ni ibland känslan av att hur man än kämpar och kämpar så är det likt förbannat så att varje gång som man trots allt råkar få nästippen ovanför vattenytan så verkar det som om ett slags rikslarm går:


"Varning! Varning! Varning! Här sticker det upp en nästipp över vattenytan!"


varpå någon ordningsam vän av ordning omedelbart reagerar:


"Men så kan vi ju inte ha det. Skicka omedelbart en våg åt det hållet, så att vi blir av med den uppnosigheten!"



Just nu så känns det som om jag befinner mig i skärningspunkten för flera korsande vågor.

Jag är så trött, så innerligt trött.
Jag hinner inte ens andas mellan vågorna.

Den i särklass bästa laxpudding som jag någonsin har ätit!

I onsdags så serverades det laxpudding med skirat smör & citron på Restaurang Westman i Westmanska Palatset och jag måste säga att det var den i särklass bästa laxpudding som jag någonsin har ätit. Ren laxpuddingsperfektion!

Påskveckan har över lag varit supergod på Westmanska. I måndags så åt jag friterad chevré med rödbetscarpaccio, ruccola, valnötter, färska fikon samt honung. Lika gott som första gången som jag åt den rätten i början av mars. Det enda som jag egentligen saknade var hallonbalsamicon från förra månadens variant. Den gav rätten en fräschör som honungen inte riktigt förmådde ge. Men riktigt gott ändå.

I tisdags så var det mandelpanerad fisk med kall dillsås, kokt potatis, gröna ärtor & citron. Riktigt gott det med. Och i torsdags så var det köttbullar med potatismos, gräddsås, rårörda lingon & pressgurka - förmodligen de godaste köttbullar som jag har ätit.

Smaklökarna har med andra ord haft en riktigt smaskig vecka.

Orfeus - eller Eurydike - i underjorden

Här om veckan, när jag steg av pendeltåget vid den nya stationen Stockholm Odenplan, så överraskades jag av fågelkvitter. I underjorden. Djupt nere under Vasastan.

Och när jag lyfte blicken från trängseln på perrongen, så satt där mycket riktigt en liten fågel uppe på en skylt och kvittrade och sjöng.

Hur i all världen hade den lyckats ta sig så djupt ned i underjorden?

Nog för att jag har sett fåglar som har lyckats ta sig in i stormarknader, inglasade köpcentrum eller stora lagerhallar men den här fågeln måste ha passerat inte mindre än tre olika trappnedgångar/rulltrappsnedgångar och ett par olika dörröppningar för att ta sig ända ned till den underjordiska perrongen. En prestation i sig.

Jag undrar vad som hände med den sedan.
Vad hände med denne lille Orfeus i underjorden?

Eller var fågeln kanske en hona? En liten Eurydike - och kanske sökte i så fall hennes make efter henne i de labyrinter som hon hade förirrat sig ned i?


Har SL en evakueringsplan för fåglar och andra djur som lyckas förirra sig så djupt ned i underjorden och sedan inte veta hur de skall ta sig upp i dagsljuset igen?

Det skulle vara intressant att veta.

Läget

Förra helgen åkte jag på en matförgiftning.

Totalt utmattad.
Totalt uttorkad.

Och så jäkla trött!

Just nu så dricker jag vätskeersättning ett par gånger om dagen för att återställa salt- och mineralbalanserna.

Och om ni någonsin öppnar en burk färdig soppa och undrar "Skall det verkligen lukta så här?" eller "Skall det verkligen smaka så här?" när man provsmakar den - så är svaret:

 "NEJ!!!" 

Nej, nej och åter nej.

Släng skiten!

Och vad du än gör, så tro inte det är ditt luktsinne och dina smaklökar som har fel. Att det nog kanske skall lukta och smaka så.

Lita på ditt smakminne av hur en rätt eller produkt skall smaka när den är perfekt. Och om den luktar eller smakar litet "off", så lita då på att det inte är så det skall vara. Det kan komma att bespara dig mycket elände.

Jag misstänker ett soppan i det här fallet precis hade börjat jäsa.


Jag är fortfarande väldigt trött. I natt sov jag, i omgångar, från halv sju till åtta.
Halv sju i går kväll till åtta i morse, alltså.

Vemodig minnesdag

Det är två år sedan. Nästan obegripligt hur fort tiden har gått. Jag befann mig inte själv på Drottninggatan den där eftermiddagen för två år sedan, jag var inte ens inne i Stockholm, och jag förlorade inte heller några närstående eller några vänner. Men ändå så förändrades världen. Det finns ett före och ett efter.

All sympati till de som var där. De som drabbades. De som miste anhöriga och vänner. De som lever med minnena.

Stockholm.
Min stad.

Jag vill ha normaltid igen!

Det här med omställningen till sommartid blir bara värre och värre, vartefter åren går. Jag är numera urgängad i en eller ett par veckor efter omställning, med rubbad sömn och trötthet som följd. Jag är tvungen att gå till sängs tidigt - eftersom jag håller på att gäspa käken ur led och somna i fåtöljen om kvällarna - och vaknar som en följd därav tidigt och kan inte somna om. Vilket givetvis gör att jag gäspar käken ur led också följande kväll.

Jag vill ha tillbaka normaltid, året runt, som det var när jag var barn.

Och kalla det för katten inte vintertid!

Det, är ett namn som yngre generationer - som inte vet om någonting annat - med åren har börjat kalla den period av året när vi ställer om från den konstlade sommartiden till den tid som har varit gemensam och normal tid här i Sverige sedan vi vid mitten av artonhundratalet fick järnvägar och därmed behövde en gemensam tid, från Stockholm i öster till Göteborg och Malmö i väster för att folk inte skulle bli helt förtvivlade av att försöka hålla reda på tiderna i tidtabellerna med alla små lokal tidsskillnader.

Så, nej, jag vill inte ha vintertid.

Jag vill ha normaltid.

NU.

Reflexbyte med förhinder

Jag hade tänkt att jag skulle försöka byta ut reflexen som jag har på min väska, en reflex som visserligen fortfarande ger effekt men vars slitna reklamtryck just inte gör någon glad. Speciellt inte med tanke på ironin i hur slitaget reflekterar det blåsväder som verksamheten bakom reklamtrycket har hamnat i nu i vinter.

Visserligen så kan finare ironier locka till leenden men jag hade ändå tänkt, att nu när utrymme i budgeten äntligen fanns, ersätta den med en neutral vit reflex utan vare sig reklamtryck eller någon annan form av tryck eftersom det uppenbarligen slits rätt fort. Min 1177-reflex hade bara hängt med i runt ett år, ändå så ser den så här bedrövlig ut.

Problemet var bara att de reflexer jag hade haft i tanke var slutsålda för säsongen. Jag gör väl ett nytt försök till hösten, till dess får den här hänga med.

Man tittar nästan automatiskt på busstaken

Märkte ni det i går? Eller var det kanske bara jag?

Hur som helst, under måndagen så märkte jag i alla fall gång efter annan att jag lyfte blicken varje gång jag såg en buss köra förbi för att se hur det såg ut på taken. Och, jösses, så många av dem som hade en gastank på taket.

Det var ingenting som man egentligen hade tänkt på före bussolyckan vid infarten till Klaratunneln, där gastanken på taket exploderade när bussen körde in i en balk. Vare sig huruvida bussarna hade en en gastank på taket eller inte, eller hur stora riskerna med det kunde vara.

För närvarande så är i alla fall den gamla säkerhetsmänniskan inom mig tacksam över att jag för närvarande bara ytterst sällan behöver åka buss i innerstan. Fast nu kommer jag väl, om jag jag känner mig själv rätt, att börja skärskåda taken på mina lokala förortsbussar.

Skrivprocessen - en jämförelse med brödbakning

Skrivande, är som ni kanske har upptäckt, många gånger en fråga om ryck och knyck. Ibland så är det tvärnit över hela linjen, och absolut ingenting händer. Ingenting händer i ens hjärna och ingenting kommer följaktligen ut via ens fingertoppar mot tangentbordet. Sedan så inträffar det ibland en veritabel ketchupeffekt och allt bara väller ut ur en, på en gång, i en enda ostrukturerad röra.

Jag brukar ibland, litet halvt skämtsamt, likna det här med att skriva texter med att baka bröd.

 

Man har litet jäst (en idé), som man smular sönder (benar upp i sina beståndsdelar för att se vad man har att arbeta med) och tillsätter väl tempererat degspad (man skriver och skissar litet för att se om det verkligen går att arbeta med och göra någonting av den här idén – finns det någon nerv här? Har jag verkligen någonting att arbeta med? Någonting som kommer att hålla hela vägen?) och sedan så tillsätter man de torra ingredienserna (struktur, dramaturgi, galleri av bipersoner, bakgrundshistoria, karaktärernas personliga bakgrundshistoria, etc som ger textur och substans och form åt ens berättelse) och blandar väl.

 

 

Sedan brukar i regel degen behöva vila och jäsa en timme eller så för att få rätt konsistens och struktur. Detsamma gäller generellt för mina texter. De måste vila och ligga till sig. Jäsa, om man så vill. 

Den enda skillnaden, det är väl att texten behöver jäsa betydligt längre än en deg jäser i bunken under en handduk.

Sedan är det dags att bearbeta degen (bearbeta den text man har fått samman i ett första utkast, var sig det gäller texten i sin helhet eller ett par kapitel som man har skrivit under en period med skrivflow) och knåda den (tillsätta ännu mera struktur, dramaturgi, galleri av bipersoner, bakgrundshistoria, karaktärernas personliga bakgrundshistoria, etc – eller rensa ut överflöd därav).

När man bakar så brukar det ofta kännas som om man har mjöl upp till armbågarna och ända upp i pannan, hoptovad deg mellan fingrarna och deg under naglarna. Och man undrar om man aldrig kommer att bli färdig.

Man brukar också undra om man någonsin mer kommer att bli mjöl- och degfri. Och att det kanske vore dags att renovera köket, för jäklar som det ser ut!

Det är ungefär samma sak med texten i den här fasen – och man befinner sig i den fasen länge. Betydligt längre än vid ett brödbak.

Men så småningom kommer den stunden när man får forma bullar eller limpor och lägga dem på plåtar under handdukar för nästa jäsning. Likaledes så behöver ens text efter en omfattande bearbetning och genomarbetning en vilopaus för att ligga till sig och jäsa till sin slutliga form.

Medges, texter kräver fler bearbetningar och knådningar än bröddegar innan de är redo för sin slutliga jäsning, i sin mer eller mindre slutliga form.
 

Avslutningsvis så brukar man pensla brödet med smält smör, uppvispat ägg eller helt enkelt med vatten, skåra det eller strö över litet mjöl och strö socker på bullarna innan man sätter in dem i ugnen.
 

Samma sak gäller den mer eller mindre färdiga texten i den här fasen. Den behöver litet kärleksfull omsorg och ansning och finslipning för att bli den allra bästa versionen av sig själv.
 

Resultat blir i det ena fallet frestande, nygräddade bröd eller bullar, som förhoppningsvis lockar ögat och näsan lika mycket som gommen, och i det andra av ett färdigt bokmanus (som förhoppningsvis är lika frestande och som du förhoppningsvis är lika nöjd med och stolt över).
 

För den som sedan skickar sitt bokmanus till ett förlag så börjar textbakningsprocessen om vid någon av ovan nämnda steg i processen.

Kanske blir det mest en fråga om fler bearbetnings- och knådningsprocesser, följt av ansning och finslipning inför själva gräddningen. Förmodligen är det nog oftast någonting sådant som det är frågan om. Men ibland så måste man kanske tillsätta mera torra ingredienser (struktur, dramaturgi, bakgrundshistoria, etc) för att ge texten bättre texttur och substans. Och kanske måste man ibland backa ännu längre tillbaka och tillsätta mera jäst för att få fart på hela processen.

Och ibland, så behöver också det färdiga brödet bearbetas och dekoreras ytterligare för att nå sin optimala och mest tilltalande och frestande form för att ligga absolut rätt i tiden.

Så kontentan av min liknelse, att skrivande är som att baka bröd, är att mellan varven så behöver degen vila en stund och jäsa om det skall bli saftiga och fina bullar eller limpor. Och det samma gäller för texter.

Åtminstone så gäller det för mina texter.

Hur bakar ni era litterära bröd?

Hur går era tankar, från ax till limpa, när ni arbetar med era texter?