Flygskam? Nej - men inte heller någon flygning.

Med tanke på att jag bara har flugit tre gånger i mitt liv - och bara en gång detta årtusende - så känner jag mig helt enkelt inte särskilt skyldig till något överdrivet utsläpp. Speciellt som ingen av dessa resor översteg två timmars flygtid.

Två av dessa resor gjordes dessutom i tjänsten, medan jag arbetade för Televerket/Telia. Jag har med andra ord inte gjort en massa nöjesresor kors och tvärs runt jorden för mitt eget höga nöjes skull.

Att jag aldrig har gjort det beror en rad olika saker, men ingen av dem har någonting att göra med skam.

1. Att resa någonstans med flyg fanns inte i min familjs resemönster när jag var barnVi hade helt enkelt inte råd att resa på charterresor utomlands. Vi reste för att hälsa på släktingar, i Sörmland, på västkusten eller i Danmark Eller till någon stuga som vi hade hyrt någonstans i Sverige - på det viset så var vi under min uppväxt i Blekinges skärgård, i Värmland och i Jämtland.
   
   Sedan jag var tre år så reste vi alltid med tåg och båt. Innan dess hade pappa bil, men av de resorna minns jag inte så mycket.
    
2. När man inte har ett särskilt resemönster med sig från barnsben, så känns det inte så viktigt att lägga sig till med ett själv eftersom det kostar mer än det smakar
   
   Visst, jag har kanske sett reseprogram och tänkt att "Wow! Så läckert! Dit skulle jag vilja åka!"
    
   Sedan har man tittat i plånboken och konstaterat att det skulle kosta mer än det skulle smaka - samtidigt som man har undrat hur sjutton en massa andra människor hade råd att resa, kanske flera gånger om året.
   
   Men det var väl en prioriteringsfråga.
    
3. Jag trivs inte när det är varmare än 25 grader
   
   Faktum är att min favorittemperatur för en riktigt perfekt svensk sommardag ligger på härliga, ljuvliga, njutbara 18 - 24 grader. Så det där med att "resa till solen och värmen" är helt enkelt inte riktigt min melodi.
    
4. Jag får redigt ont i huvudet av att flyga
   
   När jag flyger så poppar trumhinnorna åt alla upptänkliga olika håll så det slår lock för öronen och det känns som om huvudet är bortkopplat från såväl mig som från verkligheten. Och det kunde i värsta fall höll i sig upp till flera dygn efter flygturen. Det kunde göra rejält ont också, så det var helt enkelt inte värt besväret.
    
5. Jag kom på den perfekta lösningen på problemet- sedan torpederades lösningen
   
   Klassiska lösningar som att växla mellan tuggummi och halstabletter funkade aldrig mer än än en halvtimme. Problemet var att saliven tog slut fullständigt efter det och sedan var jag utlämnad åt tryckväxlingarna på nåd och onåd (mest onåd). Under min sista flygtur så kom jag dock på en lösning som fungerade för mig. Jag bad om att få en Festis med sugrör och upptäckte att om jag tog en klunk av den och sedan omväxlande smuttade på den eller blåste ned luft genom sugröret så kunde jag äntligen enkelt och smidigt reglera trycket i öronen.
   
   Det var en för min del revolutionerande upptäckt som också öppnade möjligheten att överleva längre flygturer och kanske få se de där platserna som jag drömde om att få se. Som Madeira, Toscana, Venedig för att bara nämna några platser. Världen hade öppnat sig, också för mig.
   
   Problemet var dock att en Festis innehåll hade en räckvidd på att parera lufttrycksväxlingar under ungefär en timmes flygtid (sedan hade jag smuttat den i mig). Och jag kunde inte förutsätta att ett flygplan skulle ha tio, femton Festisar ombord som de kunde öronmärka för en enstaka passagerares behov under en lång flygning.
   
   Däremot så fanns det ju ingenting som hindrade mig från att köpa ett gäng trepack Festisar som jag kunde dosera mig själv med.vid behov under resan.
   
   Häpp! Problemet var löst!
   Nu var plötsligt till och med platser som t ex Sydney eller New York eller Island inom räckhåll!
   
   Inte långt därefter - innan jag hade hunnit testa mina nyupptäckta flygmöjligheter i verkligheten - så inföll dock ett datum som fortfarande ger eko i världen och förändrade förutsättningarna för flygsäkerhet i grunden. Elfte september.
   
   Så småningom så infördes av säkerhetsskäl förbud mot att ta med sig egen mat och dryck på flygplan. Och där föll också mina flygplaner samman som ett korthus.
   
   Markbunden. Igen.

Jag har, av förklarliga skäl, inte flugit sedan dess. Bättre för mina öron och för mitt huvud. Bättre för min plånbok, dessutom. Men inte någon direkt förbättring av mina upplevelser av världen.


Så, nej, jag känner ingen flygskam

Och jag vägrar blankt att låta någon tyckare pådyvla mig någon känsla av skam för de flygningar som jag har gjort i det förflutna - eller för någon enstaka resa som jag - högst motvilligt - kan komma att göra i framtiden.


Så om DU skäms över din flygtid, över dina flygresor och de utsläpp som du och de har förorsakat - så är det din sak. Kompensera för det - överkompensera gärna för dina utsläpp, om det är vad du känner att du behöver göra för ditt själsliga välbefinnande - men skambelägg inte andra för att du skall må bättre.

Uppmuntra gärna dina vänner att inte resa på flygsemestrar, att inte flyga kortare resor inrikes om de inte behöver och kan ta sig dit de skall med tåg, eller ta nattåget till och från konferenser. Peppa och stötta och uppmuntra dem.

Men skambelägg dem inte när de väljer att ta flyget. Den där resan är kanske deras enda glädjeämne under året, kanske någonting som de har sett fram emot hela livet.

DU har ingen rätt att skambelägga någon.

DU är nämligen inte perfekt, bara för att DU väljer att inte flyga.

Bara mänsklig.