Romance - ett perspektiv på läslusten

Sedan något år tillbaka läser jag mycket romance på engelska. Det är en del av mitt engelskaprojekt, för att bättra på min engelska genom att läsa (allra minst) en bok i månaden på engelska. I likhet med science fiction och fantasy och alternativhistoria (övriga genrer som ingår i projektet) finns det så mycket mer inom den här genren på engelska än på svenska.

 

Varför det är på det här sättet när romance är en av västvärldens största litterära genrer – minst lika stor som deckare – och läs och älskas av miljoner läsare världen över?

"Romance är en genre av kvinnor, för kvinnor och om kvinnor. Miljoner kvinnor världen över läser och älskar dessa böcker. I ingen annan genre skildras kvinnor som så starka och agerande individer. Romance-hjältinnor GÖR saker.”
Simona Ahrnstedt, i LitteraturMagazinet

Kanske är det just den första meningen som är kruxet – en genre av kvinnor, för kvinnor och om kvinnor. Alltså – enligt finkulturella mått mätt – inte särdeles viktig. I synnerhet inte om den – huga! – är omåttligt populär och slår försäljningsrekord världen över. Enligt en kulturkoftig kulturelit således ingenting den gode läsaren bör ödsla sin lästid på.

Men, kära kulturelit, jag går mina egna vägar.

Jag väljer vad jag vill läsa. Jag rättar mig inte efter vad ni anser att jag bör läsa. Jag gjorde det i skolan, nu väljer jag vilka böcker jag vill lägga min tid och mina pengar på.

Därmed inte sagt att jag inte hade stort utbyte av En trettondagsafton, Jane Eyre, Förnuft och känsla, Två städer etcetera. Det hade jag.

Men läsning skall vara lust och läsglädje och inspiration och livsglädje och en dörr att fly genom.

En del kulturelitister kallar det verklighetsflykt och får det att låta alldeles förfärligt negativt. Än sen då, säger jag. Om verkligheten är allt för trist och tröstlös är det vår skyldighet gentemot oss själva att fly, att finna inspiration och glädje och andrum för att överleva ännu en dag.

Och i det hänseendet är romance rena C-vitaminchocken. Det finns ett kontrakt med läsaren. Man vet att alla svårigheter övervinns. Man vet att allt ordnar sig. För gör det inte det, är det inte romance.

Det är några av mina skäl för att sälla mig till de miljontals skaror kvinnor som läser romance. Och sedan får kultureliten yla mot månen i förtvivlan bäst den vill.

Duvemåla – eller flygbombning

Med tanke på hur många förbe duvor som finns i området och - deras toalettvanor – börjar jag fundera på om inte denna södertörnsförort från miljonprogrammets dagar borde byta namn till Duvemåla. Det är nämligen vad duvskrällena sysslar med. Konstnärlig verksamhet. Måleri.

Eller mer konkret:
De sitter uppe på taket, vänder aktern utåt och skiter på mina fönster.
Eller också tömmer de förbaskade fjäderfäna tanken under inflygningen innan de landar på taket.

Näpp, köper inte den bilden längre

Flygbombade fönster. Fast jag vet inte om det rör sig om precisionsbombning eller klusterbombning. Skillnaden tycks i det här fallet vara obefintlig. Och resultatet lika motbjudande vitt, slafsigt och utsiktsstörande.

Och balkongen skall vi inte tala om. En gång i världen hyrde jag en lägenhet om två rum och kök med balkong. Numera är det snarare två rum och kök – med duvslag.

Låt oss förbigå eländet med tystnad.

Det är rent nödvärn, i annat fall kommer jag att svära i bloggen tills Google markerar innehållet som olämpligt för barn. Vilket med tanke på att jag numera anser att den enda goda duvan är en anrättad duva kanske inte är helt fel. Kokt, stekt, grillad, ugnsbakad, smördegsinbakad etcetera spelar ingen roll. Huvudsaken är att den är vederbörligen tillredd, serverad och förtärd.

Mitt drömscenario, duvornas mardrömsscenario

Det är varmt. Närmare 30 grader. Och det går inte att vädra ordentligt, inte att ställa till ett rejält korsdarg..Det är ett duvår i år, balkong och fönsterbleck är invaderade av purrande och kluckande fjäderfän så en öppen balkongdörr eller ett öppet fönster är en stående inbjudan till invasion. Duvslaget har gått in i ett nytt skede.

Och när det kommer till Duvemåla är jag en sur och omedgörlig konstkritiker.

Duvor saknar fullständigt konstnärlig begåvning.
 

Skrivprocessen – den nödvändiga vilan

Den nödvändiga vilan

Har jag inte skrivit ett inlägg med den här titeln, frågar sig möjligen vän av ordning?

Jo, vän av ordning, det har jag. Men den gången handlade det om textens behov av att vila och mogna.

Den här gången tänkte jag ta upp författarens behov av vila. För en utvilad hjärna tänker bättre. När den väl har vaknat ordentligt, vilket grå novembermornar inte är det lättaste. Och utvilade ögon ser bättre än trötta, grusiga ögon som känns som om de innehåller halva Sahara.

Men sömn har fler aspekter. Den är läkande. Den är lindrande. Den är återställande.

Återupplivande.

Ostörd sömn främjar kreativiteten

Drömmar, drömmar...

Många människor minns sina drömmar när de vaknar och försöker tolka dem. Själv minns jag ytterst sällan mina drömmar, än mer sällan några detaljer. Vad jag minns när jag vaknar är den stundtals förvirrande känslan av att ha drömt.

Men det spelar egentligen ingen roll. Det som betyder någonting att drömmar ofta kan frigöra minnen och känslor och uppdämd kreativitet.

Vakna med utvilade ögon

Om jag kört fullständigt fast i skrivande och varken kommer framåt innan jag löst problemet eller kan finna var problemet uppstår om jag backar tillbaka och söker, än mindre finna en lösning på det, kan en natts sömn frigöra min frustrerade kreativitet. Och när jag vaknar känns problemet inte så oöverstigligt, inte så olösligt.

Om inte annat så vaknar jag med utvilade ögon, återställda krafter och en hjärna på hugget och kan se objektivt på problemet. Och i bästa fall har problemet löst sig själv över natten och jag vet exakt vad jag skall skriva för att allt skall falla på plats och textens dynamik återställas.

Ibland behövs det inte ens en hel natts sömn för att lösa ett textmässigt problem. Det kan räcka med att man slumrar till i en fåtölj – och tjugo minuter senare vaknar med lösningen på monumentala, strukturella problem i texten.

Slumra till i en fåtölj - och lös problemet

Andra gånger är det just den där hela nattens sömn man behöver för att inse att man behöver ändra ordföljden i en mening eller någon annan småsak. Små problem som, i dagar eller till och med veckor, fullständigt – och fullständigt omotiverat, i förhållande till sin storlek – har blockerat skrivandet och hejdat all framåtrörelse i texten.

Ibland vaknar man med en idé så galen att man häpnar

Kanske kommer du på en helgalen idé som bara är fullkomligt otänkbar. Och därför så fullständigt rätt att du häpnar över att du inte kommit på det tidigare.

Så en natt sömn är en god idé. Speciellt om det är god, sammanhängande sömn. Väl investerad och väl använd tid.

Stäng ned datorn och gå och knyt dig. Sussa. Sov. Dröm. Vem vet, kanske vaknar du med just den där geniala formuleringen som löser alla dina textproblem.

Sedan vore det givetvis en fördel om den ärade författaren kunde se lika välvårdad ut som damerna ovan när hon vaknar. Istället för som ett troll som spenderat natten i en torktumlare. Och sedan talar man om skönhetssömn. Gah!

Från poesi till prosa - ett experiment

Kan en dikt omvandlas till prosa - och bli bättre som prosa? 

En vän trodde det och föreslog att jag skulle ge "Vårgrön frans" en ny chans eftersom detta med poesi och dikter på intet vis är mitt rätta element. En utmaning som inte gick att motstå - så här kommer Vårgrön frans, omstöpt till:
 
Ett granskogens mirakel

När våren är på väg att bli sommar blir den mörkaste granskog rent som förbytt. Det börjar så smått, just nedanför fjolårets vassa barr, med hårda små ljusgröna skott. Och inom kort har skotten omvandlats till en silkesmjuk frans i den mest intensivt vårgröna färg man kan tänka sig.

Med denna mjuka, för var dag växande vårgröna kantlinje, blir granarna förvandlade och förnyade. Fransen ger granarna en ny siluett, som låter – om så bara för en kort tid – var enskild gran träda fram ur skogens djupgröna bädd och tävla i vårgrön prakt med de skiraste björkar.

Den är skön att beröra, denna vårgröna frans. Som flytande silke – att hålla fingrarna borta är inte lätt. Rätt vad det är, är man där och smeker och drar och förundrar sig över hur vacker en gran egentligen är. Men säsongen är kort, det gäller att skynda sig att finna en vårfager gran med sin vackra frans. Dröj för länge – och du lär finna att den ljuvligt mjukaste frans har förvandlats till stickande barr.

Vårgrön frans

Mot våryrans slut

ja rent av vid sommarens port

den mörkaste granskog blir som förbytt.

Det börjar så smått

med hårda

små ljusgröna skott.

Och inom kort

just nedanför vassa barr

där sitter en silkesmjuk frans.

Vilken skillnad gör inte fransen?

Med vårgrön kant

var gran blir förvandlad, förnyad

ja, den får rent en ny siluett.

Fram ur skogens djupgröna bädd träder var gran

med de skiraste björkar i prakt kan den tävla.

Den är skön att beröra

denna vårgröna frans.

Som flytande silke

som rävsvansen mjuk

att hålla fingrarna borta blir alls inte lätt.

Rätt vad det är

är man där

smeker och drar

och tänker förundrat

hur vacker en gran egentligen är.

Men det gäller att skynda

att finna

en gran att beröra.

Ty tiden är kort

en dag Du finner bestört

att den mjukaste frans

förvandlats till stickande barr.