Torkans märkliga färger

Den långvariga torkan och hettan under maj och juni börjar nu ge Södertörn säreget torkbaserade färgeffekter.

Gräsmattorna visar markanta färgskiftningar, beroende på jordmån och jordens djup. Fläckvis ser de upp som torr stepp med variationer i form av frodigare klövertuvor som, förmodar jag, antingen har djupare gående rötter eller också klarar torkan bättre än stubbat gräs.

Och hur tusan tänkte bostadsbolagets ansvariga för parkarbete egentligen, när de hade gräsmattorna klippta mitt under den värsta torkan så här års i mannaminne? Långt gräs har, som de flesta vet, bättre kraft att stå emot torka eftersom långa grässtrån utvecklar längre och djupare rötter än ständigt stubbade gräsmattor.

Och fläckvis, där såväl jordmånen som jordens djup är bättre, ger gräsmattorna - åtminstone än så länge - ett frodigare intryck.


Men det kanske ännu mer påtagligare intrycket av en för årstiden nära nog unik torka är vissa träds märkliga, närmast sjukliga färger.

Under slutet av förra veckan och början av den här veckan slog det mig att på vissa områden här på Södertörn  har vissa träd i torkan fått de mest märkliga färger - som inte direkt har någon större likhet med grönt. Det är grågrönt, det är gråbeige, det är grönbeige, det är beigebrunt.

Det är inte för tidiga höstfärger, det är helt enkelt fel färger. Onaturliga färger.


Speciellt påtagligt är detta på pendeltågssträckan längs Västerhaningelinjen mellan Farsta Strand och Älvsjö, där dessa märkligt färgade träd fläckvis dominerar landskapet.

Det är svårt att från ett pendeltåg i full fart se vad slags träd det är frågan om. Men jag har fått ett intryck av att lejonparten av dem är ekar. Och ekar är träd som i regel får sina blad senare än t ex björkar.

Kanske kan det spela in att delar av denna sträcka är tämligen bergig och att såväl jordmånen som jordens djup kan variera kraftigt och att grundvattnet därför, på sina ställen, kan vara mer svåråtkomligt för rötterna.

Det kan var hur det vill med det. Min fundering är i alla fall att kanske fick de träd som slog ut tidigt och hastigt i början av värmeböljan (och därigenom orsakade en veritabel pollenchock under maj och början av juni) i regel ändå fick tillräckligt med vatten när deras löv slog ut. Medan ekarna, som fått kämpa med långvarig torka och hetta och eskalerande vattenbrist därtill under sin lövsprickning, farit mindre väl.


Och min fråga är - bör vi börja oroa oss för ekarna?

Finns det någon chans att de återhämtar sig och blir mer normalgröna om vi får rikligt med regn under resten av sommaren? Eller finns det risk för att vissa ekar fått permanenta skador som de inte kommer att återhämta sig från så enkelt?