Hissdörrarna som blev till förtret

Frustrationen när man hör hissdörrarna försöka stängas någonstans längre ned i hisschaktet går inte att beskriva. Inte när man befinner sig utanför sin lägenhet (som för ögonblicket är jäkligt olägligt belägen på sjunde våningen), har varit sjukanmäld en vecka p g a av fotsmärtor och just återvänt till jobbet och man hör att hissdörrarna försöker och försöker stängas och efter att ha lyssnat på dessa försök inser att de försöker och försöker förgäves.

När man inser att man måste gå nedför sju jävla trappor. Med fotsmärtor. Med käpp. Med väska. Med en jävla soppåse därtill.

Och, nej, jag hade inte kunnat låsa upp dörren och slänga in soppåsen innanför dörren igen. Bröd hade möglat i värmen och hamnat i soppåsen, som nu stank så man storknade.

Soppåsen, visade sig vara ett jävla åbäke. Jag höll den i samma hand som jag höll i ledstången. Den roterade ett halvt varv för varje steg jag tog. Det ledde till att påsens handtag snurrades och snurrades tills öglan för mina fingrar blev mindre och mindre.

Vilket i sin tur ledde till jag måste stanna på varje trapplan och låta soppåsen snurra upp igen för att få tillbaka blodtillförseln till mina fingrar.

Det tog någonstans runt en kvart att fot för fot, steg för steg ta sig nedför trapporna. Det innebar också att jag kom iväg ett pendeltåg senare än jag hade tänkt, så det var förbaskad tur att jag hade tänkt åka med ett tidigare tåg än normalt.

Och nog kändes det i fötterna. Det blev kanske inte nedstigandet i helvetet, men nog fasen blev nedstigandet helvetiskt.



Dagens fotnot är att:

• De där hissdörrarna man satte in i samband med hissrenoveringen 2015, eftersom hissar av säkerhetsskäl måste ha innerdörrar, har visat sig mest vara till förtret
• Säkerhetsaspekten har visat sig vara en funktionssabotör
• Det, i vissa lägen är olägligt, att bo på sjunde våningen