Och fötterna är faktiskt oskyldiga, den här gången är det knät som spökar.
Jag vet just inte vad jag gjort för att förtjäna detta den här gången. Om knät fick bära en orättvis belastning när vänster fot tidigare i månaden mopsade sig och därför protesterar mot behandlingen nu.
Varje gång jag har fotsmärtor säger jag mig själv att ingenting kan vara värre.
Nå...
När knäna smärtar inser jag att, jo, det kan det nog fasen ändå vara.
Eller också är det oavgjort, dem emellan.
Det gör ont när jag sitter för länge i samma ställning. Det gör jäsiken så ont när jag skall resa mig. Det gör ont att gå, det gör ont att sätta sig - det gör fasiken så ont att böja och belasta knät.
Helst av allt skulle jag vilja gå och lägga mig. Enda problemet med det, är att med ett smärtande knä, blir jag den mänskliga motsvarigheten till en strandad val. Varje försök att vända sig i sängen gör rent rasande ont och ackompanjeras av yl.
Högljudda yl.
Jag får väl vara tacksam så länge grannarna inte klagar.
Och efter varje yl session tar det sin stund att somna om igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar