Slagregn och byggnadsvård

I fredags gjorde Kerstin och jag en utflykt åt Nackahållet till och besökte en byggmarknad som specialiserat sig på gamla byggdetaljer och nytillverkade kopior. Kerstin hade särskilt ögonen på en gammaldags (läcker men dyr) skvallerspegel.

Det var en regndiger dag och förmiddagen hade pendlat mellan duggregn, slagregn och en och annan hagelskur. Men när Kerstin hämtade mig och vi körde ut mot Nacka höll det i alla fall uppe och längs vägen märkte vi hur lokala dessa skurar var, på sina håll var asfalten torr.

Byggmarknaden – Nacka Byggnadsvård – var ett charmigt ställe, till bredden fyllt med gamla och nygamla prylar och inredningsdetaljer och antikviteter. Allt från gammeldags tvålar via beslag och handkannor till fönster, dörrar, badkar och kaminer och vedspisar.

När vi kom fram var det uppehållsväder, jag lämnade min vidlyftiga regncape där den låg – i baksätet på Kerstins bil – och gick i bara koftan. Vi började vår upptäcksfärd i annexet – ett inglasat, fristående hus som låg vid gaveln på huvudbyggnaden. När vi sett oss om och var nöjda enades vi om att vi borde gå över till butiken i huvudbyggnaden medan det fortfarande var någorlunda uppehållsväder. Det duggade bara litet, men det hade klumpat ihop sig rejält.

Det fanns en bakdörr in till butiken på huvudbyggnadens gavel, mindre än tio meter från dörren till annexet. Om den var öppen skulle vi slippa gå ned från terrassen där annexet låg och gå den längre vägen runt till huvudentrén på framsidan. Kerstin, i sin tätare jacka, gick över till gaveln på huvudbyggnaden och konstaterade att dörren var öppen. Men som jag skulle springa över, öppnade sig himlen och regnet forsade ned.

Jag gjorde en snabb, taktisk reträtt in i annexet, Kerstin formligen hoppade in genom dörren till huvudbyggnaden. Och där stod vi – separerade av några få, oöverstigliga meter – och skrattade åt varandra och kunde just inte göra någonting.

Och det var en rejäl skur, regnet smattrade mot annexets tak, luften blev kylig och vinden svepte in genom de öppna dörrarna. Och koftan förblev lika tunn som den varit. Brr! Hutter!

Regnet ökade i styrka, tills det slog upp som små fontäner mot terrassens stenar. Det haglade till och med litet granna. Och där stod vi och vinkade till varandra och skrattade.

Jag vet inte hur länge regnskuren varade. Fem minuter, åtminstone. Kanske tio. Knappast så mycket som en kvart. Sedan avtog det, i alla fall så pass att jag kunde ränna över till dörren utan att bli halvdränkt.

Om butiken kan jag bara säga en sak:
Men vilket ställe!