En tradition vi fick ge upp

Varje sensommar, höst och vinter under min uppväxt hade vi en tradition i min familj. En god tradition. Vi samlades runt matbordet om kvällarna och åt ett äpple någon timme innan vi gick till sängs. Det var ett sätt att stärka samhörigheten, att äta någonting nyttigt – ett äpple om dagen, och så vidare – och runda av dagen.

Det var en säsongsbunden tradition. Avgränsad i tiden av den svenska äppelsäsongen – för det var givetvis svenska äpplen vi åt. För ingenting – ingenting – gick upp mot svenska äpplen. Inga andra äpplen hade aromen, smaken, den friska syrligheten hos svenska äpplen.

Äpplena kom från många olika ställen. Från fruktdisken i kvartersbutiken, från torghandeln på Hötorget eller på torget i Farsta och en del kom från min mosters fruktträd i en villaträdgård i en småstad i Sörmland. Och sorterna var en blandning av det bästa vi under säsongen kunde få tag på. Åkerö. Signe Tillisch. Oranie. Mälsåker. Ingrid Marie. Transparante Blanche. Gravensteiner. Säfstaholm. Cox Pomona och Cox Orange. Astrakan, om vi någon sällsynt gång kunde få tag på dem.Och säkert också några andra favoritäpplen jag inte just nu kan dra mig till minnes.

Det var en god tradition. En njutbar tradition.

Och den fick ett tvärt slut.

När Nellie – vår goa, glada, gula labadorvalp – kom in i familjen -79 fortsatte vi vår tradition när äppelsäsongen började. Vi samlades vid matbordet, tog fram våra äpplen och började smörja kråset. Det var bara det att vi den här gången hade en hungrig unghund som absolut inte tiggde vid bordet men var fruktansvärt sällskapssjuk (och äppelsugen) hängande över knäna.

Hon tiggde inte. Oh, nej, inte då. Men hon kunde titta på en tills man förstod hur förödande frestande ett äpple måste dofta i en hundnos och förbarma sig över denna stackars utsvultna hund.

Så vi började dela våra äpplen. I fyra delar. Vi, mamma och pappa och jag, åt tre klyftor var av våra äpplen och Nellie fick den fjärde klyftan av var och en av oss. På detta sätt blev alla belåtna.

Det var bara ett problem. Nellie var född på våren. Under sommaren hade vi fått henne rumsren och hon hade också lärt sig, med några få undantag, att sova natten igenom. Nu fick vi bakslag.

Det gnälldes om nätterna. Det där höga, fina vinandet som förkunnade att det behövdes ut. Nu. Omgående. Vinande övergick i angelägna gläfs medan vi yrvakna kämpade med att få på oss kläder och skor och ta oss till dörren. Så bar det ut i svala sensommarnätter eller kyliga höstnätter någon gång under vargtimmarna. Det skvättes. Och skvättes. Och skvättes.

Sedan var Nellie belåten och signalerade att hon ville gå in. Hon somnade så snart vi kom in och sov som en stock. Medan vi, hennes tvåbenta kompanjoner, var klarvakna efter att ha varit ute en kvart eller mer i nattkylan. Oss kunde det ta en halvtimme att somna om.

Det fortsatte, natt efter natt, vecka efter vecka och vi förstod inte vad som tagit åt vår hund. Eller MIN hund – när saker inte fungerade som de skulle var Nellie plötsligt min och enbart min hund.

Vi hann nästan bli dumma i huvudet av sömnbrist innan vi förstod sambandet. En hundmage, åtminstone en ung hundmage, tålde helt enkelt inte att äta tre fjärdedels äpple sent om kvällen. Det var, uppenbarligen, starkt urindrivande.

En uppskattad tradition fick ett tvärt slut. Visserligen älskade vi våra kvällsäpplen. Men vi älskade vår ostörda nattsömn mer.

Nellies rönnbärskupp

Jag har vid något tillfälle berättat om Nellie i blåbärsskogen, om hur vår labrador (valp) plockade blåbär direkt från blåbärsriset – åtminstone tills hon fick med sig blad från riset och satte det i halsen. Sedan kom hon och tiggde av oss. Och nog hade hon sinne för timing. Hon väntade tills man hade en hand full av blåbär och just skulle hälla ned dem i muggen eller byttan eller hinken man höll på att fylla innan hon kom fram och lade tassen över handleden på en och tittade längtansfyllt på en och såg ut att vilja säga: ”Ge mig! Du vet att jag älskar blåbär!”

Och hon hade ju varit så duktig och plockat själv, så visst gav vi henne.

Nellie fortsatte, livet igenom, att plocka blåbär själv varje gång vi var ute i blåbärsskogen. Tills hon fick blad i halsen och kom på att det var bekvämare att bli serverad handplockade bär.

Men blåbär ar inte de enda bär Nellie plockade själv. Jag brukade ibland, under långpromenader varma sommardar mata henne med vildhallon direkt från snåren längs stigarna eller på de gamla ödetomterna i Östra Skogås. Och hon lärde sig snart nog tricket att lirka hallon från sina fästen.

Hon var med och plockade lingon också. Men lingonplockning var inte någon av familjens paradgrenar och lingon var litet för syrliga i smaken för att falla damen i smaken. Däremot åt hon vid ett tillfälle kopiösa mängder rönnbär.

Vi gillade gelé i alla de former och smaker till våra söndagsstekar, till våra fläskkotletter och våra kycklingar. Och hemlagad gelé var både godare och mer spännande än köpegelé. När mamma fick bär av sin syster gjorde hon gelé på svarta eller röda vinbär. Under hundåren, när vi vistades mycket i skog och mark, plockade vi också ofta rönnbär som mamma gjorde en suveränt god rönnbärsgelé på.

Rönnbär var litet svårare än blåbär eller hallon att få tag på, de största och grannaste växte på träd. Späda unga rönnar som inte var högre än mamma och jag hade sällan så stora och fina bär att de gav någon större skörd.

Men mamma och jag kom på att unga rönnar, även om de var dubbelt så höga som vi, alltjämt var smidiga och böjliga. Om vi grep tag om stammen och böjde dem nedåt vartefter vi plockade upp längs grenarna kunde vi böja dem i en båge och komma åt de största och finaste bärklasarna i toppen.

Se det var just vad vi gjorde. Plockade oss uppför stammarna och böjde dem – stammarna var mjuka och böjliga nog att inte ta skada – och fortsätta plocka upp mot, eller snarare ned mot, toppen.

Det var bara det att vi hade en frustrerad och uttråkad hund med oss som inte tyckte att den här sysselsättningen var ett dugg stimulerande. Speciellt inte efter en halvtimme. Plötsligt började det ruska något alldeles extra i rönnen jag höll på att plocka ren, mer än stammens naturliga instinkt att sprätta upp och resa sig mot himlen igen.

När jag såg ned hade jag en gul labrador hängande i rönnens nedböjda topp, i full färd med att glufsa i sig de bästa rönnbären i de rikaste toppklasarna.

Och hon tyckte inte ens om rönnbär.

Beskt, alldeles för beskt. Men när en hund är frustrerad, är hon frustrerad.

Nellie glufsade i sig tre eller fyra klasar innan hon tröttnade på den nya leken. Men hennes tilltag hade en oväntad bieffekt. Rönnbär var svårsmälta för en hundmage så Nellie gjorde sällsynt dekorativa högar de närmaste dagarna.

Skobärandets avigsidor

Vår Nellie var egentligen inte så svår på att tugga sönder saker. Däremot var hon som labrador förtjust i att bära omkring på saker, speciellt skor. Speciellt gällde det när det ringde på dörren – alla besökare skulle av någon outgrundlig princip välkomnas med en sko!

Skobärandet var i normala fall inga större problem, bortsett från att man fick putsa skorna ofta. Men när Nellie bar omkring på gummistövlar hände det ibland att de i uppståndelsen fick ett djupare nafs än de tålde. Någonting man olyckligtvis sällan märkte innan man nästa gång trampade ned i en djupare vattenpöl och det plötsligt sade "Blubb! Blubb! Blubb!" och man hade stöveln full med vatten – oftast iskallt vatten.

Föga förvånande var gummistövelskontot skyhögt under hundåren.

Stephanie Laurens - By Winter's Light

Lysande!

By Winter's Light är en något udda bok för att vara romance men så utgör den också en brygga – eller en bro – mellan Stephanie Laurens ursprungliga Cynster-serie och dess nästa generation. För vad gör en romanceförfattare när hon gift bort hela den ursprungliga generationen hon skapade för sin värld?

Vill hon fortsätta i den världen – och när man skapat en så livfull, så levande och engagerande värld som den Stephanie skapat, som också utgör ramverk till flera andra serier – måste hon ta klivet över avgrunden till nästa generation. Och också från Regency till Viktorianskt.

Det är inte alla författare som klarar steget det – och inte alla läsare som vill veta av det heller. Romance är till sin natur att man både vill veta hur det går sedan och bevara personerna just sådana man fäste sig vid dem. Evigt förälskade, evigt lyckliga. Evigt, ouppnåeligt unga.

Men i och med att Stephanie skapade den första generationen av släkten Cynster med en åldersskillnad på runt tjugofem, trettio år mellan de äldsta och den yngsta har vi som följt serien från början redan sett glimtar av de äldsta från lyckligt gifta föräldrar med spädbarn, senare med småbarn, till alltjämt lyckligt gifta medelålders människor med skaror av egensinniga barn och ungdomar omkring sig.

Och vi har älskat alla glimtar av deras liv. Lapat dem i oss och tiggt om mera. Så steget över till nästa generation lär inte bli traumatiskt och i By Winter's Light har Stephanie Laurens skapat en elegant, lockande och inbjudande bro att färdas över.

By Winter's Light är en varm, härlig midvinterromance med julstämning och inslag av mystik och är kanske något mer släktkrönika än romance, men för alla som vill följa nästa Cynster-generations öden och äventyr är boken en självklar utgångspunkt eftersom den bygger upp för vad som skall komma.

By Winter's Light handlar till stor del om ungdomarna i den uppväxande generationen men tonvikten ligger snarare på de äventyr och strapatser de upplever under ett efterlängtat julfirande i Skottland än på romantik. Bokens finstämda kärlekshistoria utspelar sig inte som brukligt i samhällets toppskikt utan mellan en lärare och en guvernant som arbetar för olika grenar av familjen.





Tidigare tips på romantisk läsning:
- The Black Cobra Quartet, av Stephanie Laurens
- The Casebook of Barnaby Adair, av Stephanie Laurens
- David, av Grace Burrowes
- The Promise in a Kiss, av Stephanie Laurens
- Cynster-serien - Släkt och vänner, av Stephanie Laurens
- It Happened One Night och It Happened One Season, av Mary Balogh
- The Ideal Wife och A Precious Jewel, av Mary Balogh
- Ladyns hemliga brev / The Lady and the Laird, av Nicola Cornick
- How To Marry A Marquis, av Julia Quinn
- The Bastion Club Novels, av Stephanie Laurens
- Spindle Cove series, av Tessa Dare
- Twas the Night After Christmas, av Sabrina Jeffries
- Lady Whistledown, av Julia Quinn m f
- En enda natt, av Simona Ahrnstedt
- The Captive Hearts Series, av Grace Burrowes
- The Perfect Lover, av Stephanie Laurens
- Gareth, av Grace Burrowes
- Cynster serien - Tvillingarna, av Stephanie Laurens
- Regency Christmas special, ett axplock av Mary Baloghs julskildringar
- Suddenly You, av Lisa Kleypas
- A Christmas promise, av Mary Balogh
- The Bedwyn Prequels, av Mary Balogh
- Wallflower series, av Lisa Kleypas
- The Duke's Men - de 2 första böckerna, av Sabrina Jeffries
- The Spymaster's Lady, av Joanna Bourne
- Minx, av Julia Quinn
- The Cynster-series - de 6 första böckerna, av Stephanie Laurens
- Romancing the Duke, av Tessa Dare
- The Survivors Club, av Mary Balogh
- Ethan, av Grace Burrowes
- Historisk, svensk romance, av Simona Ahrnstedt
- The Hathaways series, av Lisa Kleypas

Vinterns vita blommor

Kalanchoe. Höstglöd. Våreld.

Kalanchoe. Höstglöd, våreld. En älsklig krukväxt med många namn. Och än fler färger. I vardagsrumsfönstret står två små vita kalanchoe och en röd. Om dagarna lyser den röda i solljuset, eller åtminstone i dagsljuset, medan de vita ser tämligen bleka och oansenliga ut. Om kvällarna försvinner den röda mot mörkret utanför fönstret och blir i det närmaste osynlig om den inte belyses av en lampa medan de vita träder fram ur mörkret.

Läckert isvit cyklamen

Det är inte undra på att man på många ställen anlägger vita trädgårdar – ibland kallade måskensträdgårdar – där vita blommor dominerar och skapar en säregen vit magi när mörkret sänker sig. Här på våra breddgrader – med våra långa, ljusa nordiska sommarnätter – är kanske inte vita trädgårdar så anslående. Åtminstone inte innan de sena julinätterna och augustinätterna bidrar med mörknande skyar och tätnande skymningar för att skapa den erforderliga magin. Men då är de magnifika.

Saint Paulia - som vitt siden och grön sammet

Men det är inte bara under sommarnätterna vi behöver vita blommor. Julen och advent är av hävd en tid för röda blommor, från julstjärnor till amaryllisar till begonior och hibiskusar. Mamma var av den åsikten att det var under vinterns allra mörkaste – och längsta – nätter vi behövde våra vita blommor som allra mest.

Amaryllis - en verkligt majestätisk upplevelse

Många förstår inte behovet av vita blommor under årets mörkaste dagar. De fyller sina hem med röda blommor till jul och advent och måste lysa upp dem med lampor och åter lampor för att få den värme och färg och glöd och stämning i sina hem de vill skapa. När andra köpte röda blommor, då köpte mamma hälften vita och hälften röda. Eller kanske två vita till varje röd, det var vad hon ansåg behövdes för att lysa upp decembermörkret.

Vit orkidé - höjden av elegans

Hon var en vis kvinna, mamma. Hur vis, har jag med åren kommit att inse. Vi behöver det vita i mörkret. Vi behöver renheten och fräschören och löftet om ljus och skimrande magi för att ta oss igenom vintermörkret. Vi behöver löftet om att ljuset är på väg tillbaka – om vi bara förmår hålla ut några dagar, kommer det att vända.

Hortensia - stora, fluffiga snöbollar

Vit Azalea - en sann skönhetsupplevelse