Är jag Arlanda kanske?

En gång i världen hyrde jag en lägenhet om två rum och kök och balkong. Sovrummet låg mitt i lägenheten, mellan köket och vardagsrummet, och balkongen fanns utanför sovrummet. Hela lägenheten hade västläge och vardagsrum och kök (och badrum) förbands med en lång, mörk, korridorliknande hall.

Efter åtskilliga år med pelagonsommarlov tillstötte ett annat problem. Ett problem som jag borde ha varit förberedd på, jag hade hört grannar klaga över det men hade ditintills varit förskonad från det. Duvor.

Så här fredligt gick det inte till

De invaderade balkongerna och väsnades och skräpade och skitade ned. Jag borde ha varit förvarnad. Ett par år innan problemen började på allvar hade jag fått oväntat besök. Jag hade stigit upp, öppnat balkongdörren i sovrummet och slagit mig ned i vardagsrummet och åt frukost och tittade på morgonnyheterna. Hade väl precis ätit upp frukosten men ännu inte kommit mig för att starta datorn när jag hörde ett oväsen – utifrån, trodde jag. Lät som någonting prasslade, som om någonting fladdrade. Sedan hörde jag just ingenting mera på flera minuter, åtminstone ingenting som fick mig att reagera. Därefter följde ett klickande, krafsande ljud från hallen.

Jag trodde först att det var någon granne på väg upp till vinden med någonting skrymmande som skrapade mot trappräcket. Men ljudet tycktes komma närmare istället för att avlägsna sig, så jag reste mig för att gå och kika genom titthålet. Ljust som jag rest mig upp – trippar en duva över tröskeln, hejdar sig och stirrar på mig.

Jag vet inte vem av oss som var mest häpen.

Duvan stirrade på mig. Jag stirrade på den. Duvan hade via balkongen flugit in i sovrummet, så mycket begrep jag – det var det som fladdrat och prasslat. Det skulle visa sig att den vält en av mina tvättpåsar – helt vanliga papperskassar. Sedan hade den – av för mig outgrundlig anledning – trippat genom den mörka hallen mot vardagsrummet. Det var klickandet och krafsandet jag hört.

Sedan började kalabaliken. Fåglar som förirrat sig in i bostäder och blir skrämda har exakt en tanke i huvudet – de skall ut. Och ut, när de befinner sig i en lägenhet, betyder flyg mot fönstren.

Dunk!

Dunk! Dunk! Duns!

Ackompanjerat av hysteriskt flaxande och förtvivlade läten. Vad gör man? Hade duvkrället fått hållas hade den väl slagit ihjäl sig. Åtgärd ett – fäll ned persiennerna och mörklägg fönstren så de inte längre blir så frestande att slunga sig mot som en bevingad missil.

Det första fönstret gick lätt, det var bara att släppa ned persiennen och vrida om så mycket det gick. Sedan var det det andra fönstret. För att komma åt att släppa ned persiennen måste jag korsa det kvarvarande fönstrets lockande, lysande fyrkant. Med en hysterisk duva fångad i rummet, som för ögonblicket satt högst upp på bokhyllan och såg groggy ut men som när som helst kunde skjuta iväg som förryckt missil. Vilket den också gjorde.

Inte så här heller

Dunk!
Fladder. Duns!
Fladder.

Hysteri. På hög nivå. På sjunde våningen. Mellan varven landade den hysteriska duvan på vad som råkade komma i dess väg – bokhyllan vid inre kortväggen, bokhyllan bakom läsfåtöljen, taklampan. Ryggstödet på gungstolen. Skrivbordslampan.

Fast det sista gick inget vidare. Det var en ljusrörsarmatur med långt, smalt huvud och en dessvärre inte allt för stabil led mot stativet. Man fick vara försiktig när man tände och släckte lampan, annars dippade huvudet nedåt. Man fick resa sig och släcka, det gick inte att sträcka sig från skrivbordsstolen. Och när en skärrad duva landade på den – vek den sig och föll ned i fyrtiofem graders vinkel.

Hysteri. Stort drama. Duvor skriker, visste ni det?

Den flaxade omkring som en galning, det var omöjligt att försöka förutse dess bana, det var stor panik. Det var bara att kasta sig fram mot bortre sidan av fönstret och försöka få ned persiennen. Vilket jag också gjorde. Och vad gjorde det förbaskade fjäderfäet?

Fanskapet landade på mig!

Vad trodde den att jag var? Arlanda, kanske?
Tack, men jag är inte landningsbana för förvirrade duvor.

Vid det laget var jag arg, klöst, slagen i ansiktet med vingpennor och genomsvettig. Och jag var bara halvvägs med mitt uppdrag. Nu, när jag väl hade jagat duvan från min rygg och lyckats mörklägga vardagsrummet så vi båda kunde få någon form av andhämtningspaus återstod att tömma fönsterbrädorna på blommor och prylar så jag kunde öppna ett fönster och släppa ut Haninge kommuns mest förvirrade fjäderfä innan det blev skvatt och oåterkalleligt galet.

Det ena fönstret var fyllt med tunga krukväxter och glasljusstakar. I det andra fanns en krukväxt, ett par glasljusstakar samt en cd-spelare med två miniatyrhögtalare och en trave cd-skivor. Mycket enklare att tömma kvickt. Trodde jag, ja. Det gick bra tills jag kom till min ministereo. Tre sammankopplade delar – och som den stod, med baksidan mot fönstret, kunde jag inte se hur delarna var sammankopplade – och sladden var intrasslad i andra sladdar.

Det gick inte att flytta den till närmaste hylla eller bord, sladden skulle nå. Och den kunde inte stå kvar där den stod, det skulle inte gå att öppna fönstret så mycket att duvskrället skulle kunna flyga ut.

Personalen på hjärnkontoret arbetade på högvarv. Och kom upp med en genial idé. Jag skulle kunna öppna fönstret så mycket att duvan – under förutsättning att den landade på fönsterbrädan – skulle kunna kliva ut över fönsterkarmen. Och den landade på ungefär vad som helst – till och med på mig – så visst skulle den kunna landa på fönsterbrädan.

Jag öppnade fönstret. Vad jag inte tagit med i beräkningen, var att duvan vid det här laget var så skärrad att den så fort den såg en strimma ljus kastade sig mot den och försökte flyga ut genom en fönsterspringa som var någon decimeter smalare än dess vingspann.

Efteråt kände jag mig lätt utslagen

Det var rena rama treringscirkusen. Duvan varken kunde eller ville förstå att den måste landa, den ville bara ut – och den försökte gång på gång flyga ut. Om jag öppnade fönstret den decimeter eller så som behövdes skulle min lilla ministereo svepa i golvet – den balanserade redan på kanten av fönsterbrädan. Öppnade jag fönstret minsta lilla till skulle den svepas i golvet. Jag trodde att jag skulle kunna lyckas ställa ned ena högtalaren och cd-spelaren på golvet och sedan lyfta ned den andra högtalaren. Det borde kunna gå.

Borde kunna gå och går – är dessvärre inte samma sak.

Jag fick ned den vänstra högtalaren och cd-spelaren på golvet, inga problem. Men när jag reste mig, fick jag fönstret i huvudet. Det blåste så pass friskt att när jag släppt fönstret och lyft ned det som stod ivägen svepte fönstret upp. Och någonstans medan jag räknade stjärnor och planeter, passade duvskrället på att flyga ut genom fönsteröppningen.

Lugn, ro och ordning återställd? Ha!

Trodde någon det? Det krävdes omfattande röjning och upprensning. Duvan hade fått papperstravar på glid så halva parkettgolvet mellan fönstren och skrivbordet var täckt av papper. Den hade skitit uppe på bokhyllan i förskräckelsen och den där skrivbordslampan, den återhämtade sig aldrig riktigt efter att ha tjänstgjort som sittpinne för en duva.

Och sedan måste jag återhämta mig också, vilket krävdes såväl bad som hårtvätt och en glass på favoritglasskaféet Stockholms Glasshus därtill.

Nej, jag är inte Arlanda.
Men uppenbarligen är jag Duvlanda.

Duvslaget

En gång i världen hyrde jag en lägenhet om två rum och kök och balkong. Entusiasmen var stor de första åren. Balkongen prunkade – luktärter, blomma för dagen, tagetes, krasse. Petunior. Penséer. Pelargoner.

Blomsterentusiasten vek sig

Odlarivern höll i sig de första åren. Sedan? Ah, blomsterentusiasten vek sig och latmasken segrade. Planteringarna tenderade att bli allt mindre. Och mindre. Och mindre. En tid hade jag tre traditionella balkonglådor, så småningom bara en. Till slut var allt som återstod av mina en gång så ambitiösa balkongplaner en sommarlovskoloni av pelargoner på balkonggolvet.

Efter åtskilliga år med pelagonsommarlov tillstötte ett annat problem. Ett problem som jag borde ha varit förberedd på, jag hade hört grannar klaga över det men hade ditintills varit förskonad från det.

Duvor.

Duvor som försökte boa åt sig på balkongen. Duvor som satt, spatserade eller parade sig på balkongräcket. Duvjävlar som satt på balkongräcket och sket på väggar golv.

Duvor som purrade och kurrade och kuttrade dagarna i ände och natten lång. Har ni försökt sova när en flock duvor kurrar och purrar belåtet på balkongen? Det går sådär.

Har ni försökt jaga bort en flock duvor som boat in sig för natten i mörkret?

Det går också så där. Fanskapen vill inte flytta på sig om man så hötter med en golvmopp åt dem. Och lyckas man jaga dem på flykten kommer de förbaskade fjäderfäna tillbaka till balkongen, nu så förvirrade att de kan flyga rätt på en.

Nej, vi lärde oss aldrig leva i harmoni och endräkt

Jag borde ha varit förvarnad. Ett par år innan problemen började på allvar hade jag fått oväntat besök när Södertörns mest puckade duva flög in genom en öppen balkongdörr, spatserade genom halva lägenheten och överraskade mig – och blev själv lika överraskad – jag vet inte vem av oss som var mest häpen. Duvan försökte kasta sig själv ut genom vardagsrumsfönstren – de stängda vardagsrumsfönstren. Stor kalabalik följde.

Efter det var jag noga med att aldrig lämna balkongdörren på vid gavel. Men jag var inte förberedd på en fullskalig duvinvasion på balkongen. Det grannarna klagat över i åratal, det drabbade nu mig. Duvjävlarna invaderade min balkong, så som de tidigare invaderat grannarnas, och de och väsnades och skräpade och skitade ned och betedde sig helt ogenerat.

Vet ni hur frustrerande det är att bli väckt en vår- eller försommarmorgon – ett par timmar innan väckarklockan skulle ha ringt – av att ett par kärlekskranka duvor parar sig på balkongräcket utanför sovrummet?

Om det nu skall vara romance på balkongen...

Fruktansvärt frustrerande. Man har inte en chans att somna om innan man stormat ut på balkongen och jagat bort dem. Sedan, när man just är på väg att lyckas somna om, är fanskapen tillbaka på balkongräcket för rond två av sin kurtis.

Jag var invaderad. Min balkong var invaderad. Min nattsömn var invaderad.

Och om det utspelade sig någon form av romance på min balkong hade detta givetvis varit att föredra.

En gång i världen hade jag hyrt en lägenhet om två rum och kök och balkong. Nu kändes det som om jag hyrde en lägenhet om två rum och kök och duvslag.

Och ett duvslag var just vad som randades. Jag ämnade inte ge upp min balkong utan strid. Min strategi var enkel – komplicera aldrig något slags krigsföring i onödan – och baserade sig på överraskningsanfall, krypskytte och psykologisk krigsföring.

Jag stormade balkongen, beväpnad med en golvmopp och hötte med den. Lyckades faktiskt puffa ned en duva från balkongräcket med den. Kallar det alltjämt biljardbataljen.

Lugn bara, djurvänner, duvskrället – ytterligt och högljutt förorättad – flög sin väg för egen maskin. Den fick bara hjälp på vägen med en katapultstart.

Ett annat överraskningsanfall var att slita upp balkongdörren och vifta energiskt med ett stort och fladdrigt klädesplagg – en tröja, en kjol, en sjal – allra helst ett mörkt plagg, som kunde symbolisera skuggan av en rovfågel.

Krypskyttet utfördes med hjälp av en blomspruta, inställd på en tunn och hård vattenstråle. De gillade verkligen inte det. Om jag lyckades skjuta strålen rätt in under sjärtfjädrarna blev de verkligt indignerade.

Den psykologiska krigföringen omfattade såväl det oförutsedda viftandet med mörka klädesplagg – ”En örn! En örn! En örn!” eller "En hök! En hök! En hök!" – som dödligt delikata hot mot duvors liv och lem, framförda i vänskaplig konversationston. Som t ex: ”Stekt duva, grillad duva, ugnsbakad duva, smördegsinbakad duva, plommonspäckad duva”.

Etcetera, jag har glömt alla variationer på temat huru man tillreder en duva. Men jag tror att det torde framgå för såväl duvor som människor att jag ansåg att den enda goda duvan – var en tillredd duva.

Den plommonspäckade duvan kommer från någon svensk roman som utspelade sig på trettiotalet. Har glömt såväl titel som författare och handling, allt jag minns är att man i ungefär vart tredje kapitel åt plommonspäckad duva som söndagsmiddag.

Mitt drömscenario, duvornas mardrömsscenario

Jag vet inte vad som hade bäst effekt men efter ett par år började väl ryktet sprida sig i duvkolonin att ”hon, hon där upp, hon där inne, hon är lömsk” för de senaste åren har varit bättre. Fast jag har hört andra grannar klaga, så duvskrällena har kanske bara tröttnat på sjunde våningen.

Och väl så, jag klagar inte. Kanske är Duvslaget verkligen vunnet. För den här gången. Det talas så vackert om fredsduvor, men jag lärde mig aldrig att leva i harmoni med dem.

Balkongen - odlarivern som kom av sig

Utsikten kunde givetvis ha varit bättre

En gång i världen hyrde jag en lägenhet om två rum och kök och balkong. Det var min andra egna lägenhet, efter ettan i Örebro under studietiden. Och den lägenheten hade bara en fransk balkong, närmast en balkongdörr med stängsel utanför dörren. Så jag såg fram emot första sommaren med en alldeles egen, stor balkong med fri utsikt.

Även om den utsikten var över bostadsområdets huvudled, över en bussterminal och pendeltågsstation, över Nynäsvägen (vid den tiden genomfartsled för all trafik till och från Nynäshamn) och över ett vidsträckt industriområde var även utsikten vidsträckt (över 180 graders fri sikt) med omfattande skogsområden i söder och på avstånd i väster. Åt norr, in mot Stockholm, kunde man vid den här tiden se såväl Nackamasterna som toppen av Globen (toppen av Globen försvann senare, tack vare byggnation i området sydost om Handens station).

De första åren prunkade balkongen verkligen

De första åren prunkade balkongen. Luktärter. Blomma för dagen. Tagetes. Krasse. Petunior. Penséer. Pelargoner. Överflödet var överdådigt. Och väl synligt nedifrån bussterminalen. Den dagen jag hörde en äldre dam säga till en annan äldre dam att där uppe, där måste det bo någon med gröna fingrar fick jag stålsätta mig för att inte ropa att det där, det var min balkong.

Odlarintresset hade jag efter mamma, hon hade verkligen gröna fingrar och lyckades med så gott som allt. Utom tomater. Hur hon än försökte fick hon aldrig några mogna tomater. Lätt rodnande tomater, ja. Eller gröna tomater. Men aldrig sina efterlängtade, egenodlade, solmogna tomater - plockade solvarma och perfekta, direkt från plantorna.

men blomsterentusiasten vek sig

Jag gjorde ett par försök de första åren, ville testa om soldränkt västläge var bättre för tomater än lövskuggat sydvästläge.Men jag hade inte större framgångar än mamma haft. Och mina rädisor envisades med att bli träiga och beska.

Odlarivern höll i sig de första åren. Sedan blev problemet med att släpa hem jord på våren och sedan göra sig av med jord när man planterade om nästa vår – i synnerhet i de stora, jordslukande kärlen och krukorna – allt mer, ah, vad kan jag säga?

Blomsterentusiasten vek sig, latmasken segrade.

och aldrig mer prunkade min balkong

Planteringarna tenderade efter en tid att bli allt mindre. Och mindre. Och mindre. En tid hade jag tre traditionella balkonglådor och mina pelargoner på sommarlov på golvet. Sedan blev det två balkonglådor. Och så småningom bara en.

Till slut var allt som återstod av mina en gång så ambitiösa balkongplaner en sommarlovskoloni av pelargoner på balkonggolvet. Och de, de syntes definitivt inte från bussterminalen eller stationen. Således kom min balkong med åren att se ut som de flesta balkongerna i området.

Sedan? Sedan kom duvorna.

Skrivprocessen – lyhördheten gentemot texten

Ni som skriver vet, ni känner igen frustrationen som uppstår när texten inte fungerar. När man stirrar på texten och inte förstår - inte för sitt liv kan fatta - vad som är fel. Vad det är som skaver och gnisslar och bara inte vill bli så bra som vet att det kan bli. Man vet bara att man är fel ute, oftast på någon kritisk punkt.

Och det fantastiska är att ibland talar texten om för en vad det är som inte funkar. Skrivandet, när det är som mest magiskt.

Det är någonting som kommer med erfarenhet. I alla fall för de flesta. Ett avundsvärt fåtal har kanske den förmågan från första stund de börjar skriva, jag hade den inte. Men efter år av skrivande har jag förvärvat den genom erfarenhet – genom tillkortakommanden förorsakade av skrivandets motsvarigheter till ohjälpliga inmålningar i hörn och fastkörningar i återvändsgränder samt en handfull omskakande och ögonöppnande Aha-upplevelser.

Lyhördheten inför texten. Inför textens styrka, inför dess svagheter. Inför dess vilja.

För textens vilja är inte alla gånger den samma som din egen, medvetna vilja. Den går i symbios med ditt undermedvetna och kan föra dig till platser dit du aldrig avsett att gå och till insikter du aldrig ens övervägt. Jag skrev en gång närmare femhundra sidor på en fantasyberättelse (aldrig fullbordad, projektet lades på is – och frös sedermera in i en glaciär) innan jag insåg att jag skrev om historieförfalskning, om problemet med att det är segrarna som avgör hur historia skrivs. Och vilket problem det är, den dag det är livsavgörande att veta vad som verkligen hände.

Du är berättare, inte gud

Bara ett exempel på att textens vilja inte alltid är den samma som författarens medvetna vilja.

Men det gäller inte enbart textens vilja. Det sägs att vara författare är att ha världens ensammaste yrke. Men som författare arbetar man med personer – låt vara sina egna, egenhändigt skapade personer – och, tro mig, också ens egenhändigt uppfunna personer kan sannerligen ha sin egen vilja.

Du tror kanske att som författare, är du gud. Att du kan tvinga dina personer att uppföra sig som du vill, att du kan tvinga dem till underkastelse och till att inordna sig under din vilja och dina syften.

Ah – hm. Glöm det.

Släpp den tanken – och glöm att du någonsin tänkt den. Om du försöker kommer du garanterat att få den värsta huvudvärk du någonsin haft. Som författare är du berättare, inte gud, och som författare har du ett ansvar mot dina personer. De har sina personligheter, sina karaktärer, sina fel och svagheter och brister lika väl som sina styrkor. Och de har sin egen vilja.

Du har skapat dem, du kan framställa dem med alla deras fel och brister likaväl som deras starkare sidor. Du behöver inte älska dem. Du har rätt att ogilla dem. Du kan vara elak, du kan vara illvillig, du kan vara rent ut grym. Men du måste se dem så som de de verkligen är. Du måste respektera dem som de de verkligen är. Annars har du ett karaktärsuppror på halsen.

Ack, dessa viljestarka personer!

Det går att lirka med sina personer. Det går att övertyga dem om att de bör göra någonting man vill att de skall göra. Men försök tvinga dem att gå emot sin natur?

Sorry – du är röktare än en rökt lax.

Som exempel kan jag nämna en man som började sin bana som den skurk som utgjorde ett överhängande hot mot den manlige huvudpersonen och som den kvinnliga huvudpersonen måste hjälpa till att neutralisera. Allt var enkelt och logiskt när jag började skriva texten hösten och vintern 2012. Mannen i fråga utgjorde helt enkelt hotet mot huvudpersonerna och deras släkt, han var en rättmätigt kränkt och hämndlysten man som inte var särskilt varsamt utmejslad som karaktär. På många sätt framstod han dels som arketypen för en bedragen äkta make kring förra sekelskiftet, dels som en pompös och illa informerad åsna och dels som en dråplig bakåtsträvare.

Författarens ansvar

Jag strävade vidare med texten tills min eminente skurk gjorde uppror och lappade till mig – författaren – över bakhuvudet. Han var arg. På mig. Han ansåg att jag inte förstod honom. Han ansåg att jag var orättvis. Att jag framställde honom som en tragikomisk driftkucku – som ett skämt. Han krävde upprättelse. Och han krävde dessutom att jag skulle berätta hans historia.

Och faktum är att jag var tvungen att ge honom rätt. Inte nog med att hans fru var otrogen – till råga på eländet var författaren orättvis. Jag fick skriva om varje scen min käre, förorättade skurk var med i och rensa bort allt nedlåtande och förklenande. Och dessutom fick jag lova honom en egen bok - han nöjde sig inte med mindre. Mer om detta kan du läsa i inlägget Romance i kubik - eller "Min författare förstår mig inte!"

Skrivandet - när det är som mest magiskt

Efter redigeringen var min förorättade skurk fortfarande lika stockkonservativ, lika fast i traditionella värderingar, lika rättmätigt kränkt och lika hämndlysten – men mer iskallt nedtonat. Som en förorättad och djupt sårad man med pondus och auktoritet blev han så mycket bättre, mer sinister – mer skrämmande och respektinjagande, mindre av en pompös åsna. Det gav mer ambivalens i texten och mer relief till historien när världen – och personerna – inte längre var lika svarta och vita.

Texten har sin vilja och sina behov. Och det har de personer man skapar och väver in i den också. Ibland stirrar man på texten och förstår inte vad som är fel. Och ibland, om man har stort tålamod och om man lyssnar riktigt noga, talar texten – eller ens personer – om vad det är som inte funkar.

Och tro mig, man lever för de där ögonblicken när texten talar till en.

Förkylningstider - huskurer och andra överlevnadstips

Vaknade outsövd, med känslan av att ha hälften av Saharas sand i ögonen. Känns som om det är en förkylning i faggorna. Inte så konstigt kanske, det är högsäsong. Åker man kollektivtrafik är det alltid någon som nyser en i nacken, någon som hostar en i örat och någon som spelar trumpetsolo på illröd nästipp näst intill en.

Hur stor är chansen egentligen att man skulle lyckas komma undan förkylningsvirusens attacker en hel säsong igenom i den utsatta miljö vi lever i? Jag känner mig som en dator uppkopplad mot Internet. Jag skulle behöva ett antivirusprogram med kontinuerliga uppdateringar.

Kanske är det dags att ta till mammas huskur. Vispa ägg och socker pösigt, som om du vispar en sockerkakssmet (eftersom anrättningen inte skall tillagas är det viktigt att välja ett friskt ägg från en pålitlig producent). Pressa tre blodapelsiner. Sila apelsinsaften ned i ett glas (tro mig – du vill bli av med de där irriterande små kärnorna, särskilt om halsen känns sårig). Häll över äggblandningen.

Rör om eller låt bli, efter tycke och smak. Ät med sked eller drick med sugrör. Eller bådadera.

Upprepas dagligen, till dess att endera du eller förkylningsviruset tröttnar.

Mamma kallade anrättningen ”Piggalopp”. Jag vet inte om det är ett vedertaget begrepp eller om det är en förvrängning av ”pigga upp”

En annan av mammas huskurer vid förkylningar var "C-vitaminchock". Tag en grapefrukt, en apelsin och en citron. Pressa. Sila. Drick.

Jag har ofta undrat om förkylningsviruset eller jag blev mest chockat.

Några användbara tips på förstklassiga ekologiska hudvårdsprodukter som är skonsamma mot huden och mildrar sveda och irritation är:

• Till ansiktstvätt kan jag rekommendera Moonsun Organic of Sweden Cleansingoil som är skonsam och får huden att kännas fräsch och upplivad.
   
• Som ansiktsvatten kan jag rekommendera Moonsun Organic of Sweden Flower Tonic, ett fuktgivande örtvatten som lugnar irriterad hud
   
• För att smörja och lindra nästippens - och näsvingarnas - lidande kan jag rekommendera Coldpressed Jojoba Oil eller Aloe Vera Barbadensis, som har en svalkande effekt. Båda från Maria Åkerberg

Och släng alla fullsnutna näsdukar!

Du vill inte slita åt dig en näsduk som legat och marinerats i virus, jäst till lagom giftig grad och torkat in över natten nästa gång du behöver snyta dig i panik. Definitivt inte.

Fast det är klart, en förkylning är en anledning så god som någon att krypa upp i favoritfåtöljen med en ny, spännande bok. Såvida inte ögonen är så irriterade att man inte orkar läsa. Men det brukar i regel inträffa först när termometern börjar visa uppemot trettionio komma någonting.

För närvarande är jag beväpnad med en alldeles utmärkt läsa-vid-förkylningar-bok, Tessa Dares "Romancing the Duke". Rolig, rörande, gripande romance. Många skratt. Och en och annan tår.