fredag 20 december 2013

Romance - engelskprojektet i nya farvatten

Förväntan
Att locka sig själv till att göra någonting man inte vill kräver en hel del självinsikt och finess. Vid millennieskiftet bestämde jag mig för att jag skulle avge mitt livs första (och enda) nyårslöfte - jag skulle läsa en bok i månaden på engelska.

Vid den tiden läste jag mycket science fiction och fantasy på svenska så jag bestämde att jag skulle läsa böcker i den genren på engelska eftersom det fanns så många flera, spännande böcker i dessa genrer på engelska än vad som fanns översatt till svenska – särskilt i favoritbokhandeln, Science fiction bokhandeln i Gamla Stan.

Så mitt engelskaprojekt drevs i mer än ett årtionde på en diet av science fiction och fantasy – och senare också alternativhistoria på engelska – 1632-serien av Eric Flint med flera blev helt enkelt oemotståndlig, framför allt med sin svenska anknytning till trettioåriga kriget och Gustav II Adolf. Vartefter åren gick blev det allt lättare läsa på engelska, jag fick ut mer av böckerna och till slut tänkte jag inte längre på om jag läste på svenska eller engelska.

De obligatoriska fnurrorna på tråden
Jag läser fortfarande en del science fiction och fantasy och alternativhistoria på engelska – särskilt ovan nämnda 1632-serie, David Webers böcker om Honor Harrington och Lois McMaster Bujolds Vorkosiganserie - och givetvis också hennes fantasyböcker. Andra författare som hamnat i toppen av inköpslistan är bland andra Lisa Shearin och Elizabeth Moon.

Men i våras blev mitt engelskaprojekt a romance with the English language, när jag breddade fältet med just romance på engelska. Också det en genre där det finns så många flera, spännande böcker på engelska än vad som finns översatt till svenska.

Men hur kom jag in på det här med romance från början?

Men kanske finns det ändå hopp?
Efter en tonårsromans med romance (på den tiden kärleksromaner) hade jag fladdrat iväg mot mer hårdkokta äventyrsromaner, thriller, deckare, historiskt och en massa annat innan jag sladdade in på science fiction och fantasy runt mitten av nittiotalet. Men för några år sedan fick Sverige en egen romancedrottning – Simona Ahrnstedt – som debuterade 2010 med den härliga, smarta och oförglömliga Överenskommelser. På sin hemsida skrev Simona om hur romance är en betydligt större genre, framför allt i USA och Storbritannien. Hon rekommenderade också en rad engelskspråkiga författare, bland dem Mary Balogh, Joanna Bourne och Tessa Dare.

Och ibland får man en andra chans
Jag började med böcker av Joanna Bourne - The Spymasters Lady - och Mary Balogh - The Temporary Wife och Slightly Dangerous - och sedan var jag fast. Sedan dess har underlaget till my romance with the English language utökats med böcker av författare som Tessa Dare, Stephanie Laurens, Julia Quinn och Sabrina Jeffries. Sedan har jag också klassiker som Fredericia av Georgette Heyer.

Vad kan jag säga? Annat än att mitt engelskaprojekt har blivit rikare, roligare, mer underhållande och mer romantiskt. Vem vet, kanske kommer jag en dag att läsa Jane Austen på engelska?

Leve romantiken!

onsdag 27 november 2013

Arkiverat under ”G” för Gran?

Hur arkiverar man en julgran?

Det är egentligen enkelt. Endera under ”G” för Gran eller under ”J” för Jul.

Och hur kommer man ens upp med en så fånig fråga?

Svaret på den frågan är ännu enklare. Vi gjorde det. På Televerket, i början av nittiotalet om jag inte missminner mig.

Det skulle vara julstämning på kontoret
Efter en jätteomorganisation hade vår nybildade sektion flyttat in i nya lokaler och till jul införskaffades en plastgran till fikarummet för att skapa litet julstämning. Så plastgran och tillbehör införskaffades lagom till Lucia och så kom den stora utmaningen. Granen skulle monteras, gren för gren – det skulle vara enkelt. Det var det inte.

Uppdraget att montera och klä granen föll givetvis på oss på administrationen – vilka andra kunde komma i fråga? Juldekorera kontoret tycks vara en sådan där avgjort feminin arbetsuppgift. Plastgranen var en av de mer exklusiva och levererades med lösa grangrenar i olika storlekar som skulle monteras på olika nivåer på stammen. Men inte nog med det, varje gren skulle sedan vridas och böjas individuellt för att ge ett naturtroget intryck. Enkelt? Nej. Svettigt? Ja.

Sedan skulle granen kläs med nyinköpt julgransbelysning och glitter och kulor – det skulle vara enkelt. Det var det inte.

Låt vara att glittret och kulorna var relativt enkelt – men slingan med julgransbelysning!

Hur vi än försökte var ljusslingan alltid för snäv på något ställe och stretade så granen böjdes åt icke önskvärt håll. Vi monterade ned den, försökte på nytt – den här gången från andra hållet. Samma resultat, bara med den skillnaden att ljusslingan nu stretade åt andra hållet. Nytt försök, samma förbannade halvstrypt-gran-resultat.

Vid det laget började tålamodet tryta för oss. Förbipasserande – manlig – programmerare anmärkte att ”det där gör ni allt fel, tjejer”. Förbipasserande programmerare blev nästan strypt med ljusslingan och tog till flykten.

Vi gjorde vårt bästa för att utstråla julfrid
Definitivt fel sak att säga till ett gäng stressade, frustrerade, utmattade och svettiga kvinnor som har bättre saker att göra än att juldekorera kontoret – som om vi inte hade nog av det hemma, kanske?

Märkligt nog tycks manliga programmerare sällan besitta ens den mest basala självbevarelsedrift.

När vi väl blivit av med vår baksätesgranklädare föreslog någon av oss att vi skulle leta upp mitten av ljusslingan, börja montera den från toppen och ned åt båda sidor samtidigt.

Det tog bara ytterligare två försök – innan vi fått till det så att sladden skulle nå ända till eluttaget också. Sedan slängde vi på glitter och kulor och hade en fullt acceptabel gran.

Luciafikat kom och gick. Detsamma gjorde inför-julledighetsfikat och hela jul och nyårshelgen och efter trettonhelgen var i stort sett alla tillbaka på jobbet. Och det där med julgran i fikarummet började se sådär förra året ut. Det var dags att avdekorera och montera ned såväl julen som vår julgran. Av outgrundlig anledning också det en sådan där absolut feminin arbetsuppgift.

Vi lassade av glitter och färgglada julkulor och packade ned dem för säsongen. Sedan tittade vi på granen. På den förbaskade, omonterbara ljusslingan med julgransbelysning. Någon av oss konstaterade ”samma jädra slit nästa år”. Någon annan konstaterade ”och då har vi säkert glömt hur vi löste det”.

En tredje böjde sig ned, drog ur kontakten till julgransbelysningen och sade ”vi ställer den i arkivet, det finns gott om plats”.

Det gjorde det, till våra nya lokaler hörde ett stort arkiv. Två kvinnor bar in granen där och ställde den i ett hörn. När Lucia nalkades nästa år var det bara att hämta granen i arkivet, skaka av den litet damm och plugga in den i eluttaget. Varde Jul.

Åtminstone sedan vi hade hängt på glitter och kulor.

Men frågan kvarstår – arkiverar man en julgran under ”G” för Gran eller ”J” för Jul?

lördag 16 november 2013

Södertörn i snökanonens sikte

För mig har Södertörn med omkringliggande öar alltid känts som ett Sverige i miniatyr. Här finns blankslipade klippor vid kusterna, här finns sandstränder och strandängar och öppna odlingslandskap. Här finns sjösystem och vattendrag, kärr och våtmarker. Här finns partier av lövskog, vidsträckta partier barrskog och partier av orörd och bevarad urskog. Här finns tätorter med järnvägar och motorvägar, trafikkaruseller och järnvägsstationer. Men intill dessa tätorter finns också små villasamhällen, mer eller mindre traditionella byar och jordbruksbygder med gårdar och kreatur och allt däremellan. Här finns hamnar med internationell sjöfart sida vid sida med idylliskt lantliga semesterparadis, här existerar miljonprogrammets betongmonument sida vid sida med små faluröda stugor i skogsbrynet. Det enda vi inte har, tror jag, är nog fjäll.

Jag är född och uppvuxen på Södertörn och bortsett från en kort sejour i Örebro när jag studerade vid högskolan har jag bott här hela mitt liv så det må ursäktas om jag är lokalpatriot. Det är någonting visst med Södertörn. Vi har storstadens närhet och puls och nöjesliv bara någon halvtimmes resa bort. Ändå har de flesta av oss bara några minuters promenader innan vi är ute i naturen och kan uppleva djurliv, tystnad och frisk luft.

Som det ibland kan bli när snön kommer tidigt
Vi har också såväl inlandsklimat som kustnära klimat. Jag märkte definitivt skillnaden däremellan när jag arbetade som CV-coach i Nynäshamns kommun. Särskilt den där novemberdagen 2007, när en snökanon lamslog södra och mellersta delarna av Södertörn och Nynäshamn förvandlades till ett veritabelt svart hål. Ingenting kom in, ingenting kom ut. Och vi som ville hem, kom ingenstans.

Nynäshamn, en vacker vinterdag
Nere vid Nynäshamns station var det så pass milt att det ymniga snöfallet sjönk samman som en misslyckad sufflé och blev en decimeterdjup, halvsmält snösörja. Vi som väntade på tåget, frustrerade över otillräcklig – och motsägelsefull – information, insåg inte hur mycket värre situationen var längre inåt land där vägar korkades igen av bilar som fastnat i snön eller halkat av vägen och järnvägsspåren blåst igen. Tågen kom inte. Och ersättningsbussarna satt fast någonstans i snökaoset på Nynäsvägen. Och informationen vi fick via högtalarsystemen vid stationen? Ah, det fortsatte att ge oss motsägelsefulla besked i flera timmar innan sanningen så småningom kröp fram.

Det var först framemot niotiden på kvällen, när det första tåget från stan på evigheter lyckades ta sig ned till Nynäshamn och vända, som vi insåg hur mycket snö det egentligen fallit. Segersäng var helt insnöat. Hemfosa var begravt i snö. Och när jag kom hem låg snödrivorna mer än halvmeterdjupa när jag vadade hem från stationen.

Södertörn var sig inte riktigt likt efter snökanonen
Det var inte svårt att inse hur lätt ett modernt samhälle kunde lamslås av snö, när man väl kunde se hur mycket som som kommit ned på en gång. Morgonen därpå, när dagen grydde, såg jag ut genom fönstren över en skimrande vit värld med djupa snödrivor och snötyngda träd och undrade om jag verkligen befann mig några få mil söder om Stockholm. För utsikten från sjunde våningen sade snarare några få mil söder om polcirkeln. Det var bara fjällen vid horisonten som saknades.

Ack, Södertörn, ibland överraskar du oss.

torsdag 31 oktober 2013

Skrivprocessen - den nödvändiga vilan

Skrivande och eftertanke
Likheten mellan skrivprocessen och brödbakning är att såväl texten som degen behöver vila och jäsa. Låt texten vila och mogna en tid och läs den sedan med kritiska ögon. Gör ändringar och noteringar, strykningar och tillägg, bearbeta svaga partier, vässa de bra partierna och styr upp fladdriga partier.

Hur länge ens text behöver vila är individuell – en månad, ett kvartal, ett halvår. Jag lämnade en text att vila i april, gjorde en första granskning i juli och lät den sedan ligga och jäsa ännu en tid. Nu har jag tagit upp den igen och granskar såväl texten som mina bearbetningar med utvilade ögon och utvilad hjärna.

Det är en viktig, nödvändig - och underskattad - del av skrivprocessen. Om du aldrig släpper taget om texten och stiger ur den kan du inte heller läsa den som en läsare skulle läsa den. Du vet för mycket - du har texten i blodet och benmärgen, du är mer eller mindre marinerad i handlingen och du lever och andas med dina karaktärer.

Det är svårt att släppa texten när det bara kliar i fingrarna – och hjärnan – att fortsätta skriva. Bli färdig. Gå i mål. Avsluta. Få en text klar och börja försöka hitta ett sätt att få den publicerad.

Men den här pausen är nödvändig!

Ta dig den tiden – unna din text den tiden. Skriv någonting annat under tiden, måla om lägenheten, åk på semester, fokusera på jobbet – vad som helst men låt texten vila. Den kommer att bli så mycket starkare, så mycket bättre.

onsdag 23 oktober 2013

Grålullevär

Grålullevär, det var ett ord som mamma använde om just sådant här väder, när himlens utanför fönstren antagit en blaskigt skummjölksaktig ton och horisonten försvinner i ett dis.

Enbart horisonten?

Nej, halva industriområdet är som uppslukat av grådis. Under förmiddagen klarade gatlyktorna nere i industriområdet inte ens av att identifiera det rådande ljusförhållandet som dagsljus utan fortsatte att lysa i flera timmar. Till och med höstfärgerna har mist sin flammande prakt och sin inneboende glöd och ser dämpade och dova ut.

Är det konstigt om blir gråsinnad en sådan här dag?

Nej, det vore konstigare om man inte blev det. För det är en särskild sak med grålullevär. Det tär på sinnet. På livsglädjen och livsandarna och energin och kreativiteten.

Hm – vadå att jag klagar på vädret?
Det här är en väderleksrapport från Södertörn:
”Grålullevär råder för närvarande över centrala delar av Södertörn!”