Simona har ofta starka, engagerande och trovärdiga personer som huvud- och bipersoner i sina böcker. Det gäller i synnerhet i hennes senaste bok, En enda natt. Så det var intressant att läsa om hur hon skapar dem och låter dem växa fram. Hon gör mycket research, samlar mycket bakgrundsinformation, skissar starka och tydliga karaktärsteckningar och – skulle jag vilja påstå – arbetar mycket med psykologisk trovärdighet.
Jag får nog erkänna att jag, åtminstone på vissa punkter, fungerar en smula tvärt om. För min del börjar det med att jag får en eller ett par bilder i huvudet - kanske en scen, en situation, en händelse, en person, ett möte - och undrar: "Hm! Jag undrar vem det här är?" eller: "Hur kommer hon att reagera på det här?" eller: "Jag undrar vad som händer härnäst?"
I boken jag skriver var det tre starka bilder som framträdde tydligare än annat. Den första bilden var en ung, blåklädd kvinna som promenerar på däcket på ett ångfartyg på väg över södra Östersjön mot Sverige. Hon är på väg hem. Det väckte i sin tur frågan varför hon är på väg hem - och var hon varit.Den andra bilden besvarade den frågan. Där stod kvinnan lutad mot räcket till en fransk balkong och såg ut i den blånande vårskymningen och känner dofterna från restaurangen på hörnet. Hon har just fått ett telegram som kallar henne hem. Den franska balkongen, vårskymningen och restaurangen - som visade sig vara ett creperi - andades Paris. Vad gör hon där? Ah, hon studerar givetvis vid Sorbonne!
I den tredje bilden var jag tillbaka ombord på ångbåten. Nu satt den unga kvinnan som kallats hem från Paris i en damsalong ombord på ångbåten, omgiven av två små flickor och läste ur en sagobok. Det var uppenbart att hon inte var relaterad till flickorna, så varför läste min Jennie - hon hade låtit mig veta hennes namn - för dem? Ångbåten och Östersjöns dyningar gav mig svaret. Flickornas mor var förtvivlat sjösjuk och tillbringade större delen av överfarten hängande över relingen. Jag visste också någonting Jennie ännu inte visste.
Anledningen till att hon kallats hem.
När jag har mina bilder klara kan jag börja skriv och se vad som händer, vart texten för mig och hur mina personer utvecklas och interagerar. Jag måste skriva en tre, fyra, fem kapitel och låta mina personer jäsa fram och mogna i/ur textens sammanhang innan de träder fram tillräckligt klart för att jag skall få ett grepp om dem – "ah, det är så ni funkar!"
Sedan kan jag börja skissa upp dem med bakgrund, fullständiga familjerelationer, upplevelser, trauman, karaktärsstyrkor och svagheter, värderingar, egenheter, livssyn och tankar om framtiden. Och de där första kapitlen?
Ibland fungerar de i stort sett som de är, ibland räcker det med en del justeringar och redigeringar, ibland måste de arbetas om och revideras till oigenkännlighet. Eller skrotas och skrivas om från början. För ofta inser jag längre fram i texten att jag inte alls är på väg åt det håll jag trodde när jag började. Jo, i stort sett, givetvis. Men inte på det sätt jag trodde. Och inte längs de vägar jag planerade att ta heller.
Jag börjar känna igen tecknen nu, den där dolda trafikskylten med texten:
Observera att den här vägen leder till ”Måla in dig i ett hörn och kämpa en månad eller två med att ta dig ur den här fällan”.Som författare har man ett ansvar mot sina personer. Man kan framställa dem med alla sina fel och brister – man bör rent av framställa dem med alla sina fel och brister! Man kan ogilla dem, man kan vara elak, man kan vara illvillig, man kan vara rent ut grym.
Men en sak måste man ha klart för sig – man måste se dem som de personer de verkligen är. Man måste respektera dem som de de verkligen är. Annars kommer man att finna att man har ett karaktärsuppror på halsen. Man kan lirka med sina personer, man kan övertyga dem om att de bör göra någonting man vill att de skall göra, men försök tvinga dem att gå emot sin natur? Sorry, glöm det.
Jag har nämligen målat in mig i det hörnet också. En av mina personer sparkade bakut och gjorde palatsrevolution på det mest spektakulärt obstinata och omedgörliga sätt man kan tänka sig. Jag skrev om det vintern 2014, i inlägget ”Romance i kubik - eller "Min författare förstår mig inte!”När man låter sina personer växa fram ur texten medan man skriver händer det att man stöter på gåtor som plötsligt förklaras för en. Så hade jag till exempel ingen aning om varför Carl Johan hade en sådan motvilja mot att raka sig, även om handen alltid var stadigare än sinnet. Svaret på det var en chock också för mig.
Jag visste redan från början att Jennies mor dött tidigt, däremot visste jag inte att hennes kusiner förlorat sin mor i samma späda ålder. Det framkom ur texten, sedan hon mottagit sin fars knapphändiga telegram. Och det förklarade en hel del.Jag visste från början att Carl Johan varit den ende som lyckats stötta och trösta Jennie i sorgen efter modern och att detta skapat ett band dem emellan som överbryggade deras konflikter. Visste att han var medveten om hennes känslor stundtals var så starka och uppslitande att hon inte fann ord för dem. Men jag visste inte om det inneburit att det funnits någonting hon hade behövt berätta men inte kunnat eftersom hon varit bortom ord.
Nu får man hålla i minnet att Simona Ahrnstedt är en rutinerad, bästsäljande författare inom genren som skrivit och publicerat fyra (snart fem) böcker och att hennes böcker bara blir bättre och bättre och hon skriver på en nivå jag bara kan drömma om medan jag ännu inte ens har en bok färdig att skicka ut på förlagsturné (även om det så smått börjar närmar sig). Jag säger inte att mitt sätt skulle vara bättre, absolut inte.Jag säger inte att det är sämre heller. Det här funkar för mig. Och kanske kan det, för aspirerande skribenter som inte riktigt känner igen sig i Simonas sätt att arbeta, utgöra ett inspirerande alternativ.
Kanske är det ett ineffektivt sätt att arbeta, men jag finner ett slags kontinuitet jag behöver när mina personer växer fram ur texten. Det är vad som funkar bäst för mig. Och de där första kapitlen, de fungerar ungefär som en surdeg. De sätter igång jäsningsprocessen.
