2013 var året

Happy New Year!

Efter en lång bekantskap och många års förtvivlan över huruvida det någonsin skulle inträffa förefaller som 2013 var året då mina grannar förstod vitsen med god nyårsfyrverkerisetikett. Det sköts inte alls så många raketer rätt upp utefter fasaden som vanligt, som det skjutits sedan området förtätades i början av nittiotalet.Det var inte så illa när jag flyttade in. Ah, det var illa nog, det var ingen bra idé att stå på balkongen och se på nyårsfyrverkerierna, man riskerade att bli döv. Och det koncentrerade svaveloset på så nära håll skall vi inte tala om. Men raketerna sköts åtminstone inte rätt upp utefter fasaden, grannarna gick ut på de stora parkeringsplatserna framför husen och fyrade av sina raketer.

Men efter några år, i början av nittiotalet, förtätades området och parkeringsplatsernas vidder byggdes om till garagelängor. Och därmed började de verkliga problemen. Grannarna stannade utanför porten eller gick inte ett steg längre bort än till gavlarna av garagelängorna när de litet lagom nyktra skulle fyra av sina obligatoriska raketer.Det var bara att konstatera att min grannar saknade sinne för fyrverkerietikett och sköt sina raketer rätt upp utefter fasaden. Varje år.

Nittonhundranittioett var sista året jag firade nyår eller åkte bort över nyår. Det året tillbringade jag hos mina föräldrar. När jag kom hem på nyårsdagens eftermiddag hittade en utbrunnen raket på balkongen. Den hade förmodligen exploderat någonstans strax ovanför balkongen och på vägen ned landat på balkongräcket och studsat in på balkongen. Lyckligtvis var det rejält med snö på balkongen. Lyckligtvis säger jag, för snön var rejält sotig.

Gott Nytt År!

Sedan nittonhundranittioett har jag inte firat nyår. Jag har gått brandvakt. Jag har vankat från som osalig ande från vardagsrumsfönstren till köksfönstren till sovrumsfönstren och balkongen och tillbaka igen. Jag har haft hinkar och papperskorgar fyllda med vatten. Jag har varit spik nykter, arg och ensam. För det har inte bjudit in till att bjuda in vänner på brandvaktsparty heller. Ni minns – spik nykter. Ingenting starkare än cider från ICA. Jag ville inte ens ha mina föräldrar här. Mamma hade svårt att gå och hade haft svårt med alla sju trapporna om vi varit tvungna att evakuera brådstörtat – ni vet, använd aldrig hissen vid utrymning av en byggnad.

Och brandbevakningen har behövts. Jag har vid flera tillfällen fått in utbrunna raketer som studsat in på balkongen när de på vägen ned landat på balkongräcket. En gång träffade en raket ytterkanten av balkong taket men slungades lyckligtvis utåt istället för inåt ögonblicket innan den exploderade. Balkong blev trots det rejält nedsotad. Och fönstren skall vi inte tala om. När jag tvättat fönstren på våren har de varit alldeles sotiga och jag har fått använda flera omgångar vatten för att lösa upp allt medan jag morrat över grannarnas bristfälliga intelligens och monumentala avsaknad av folkvett.

Men jag har haft tur. Det har varit nära, och det har varit några rejäla skrämskott – och millennieskiftet skall vi helt enkelt inte tala om. Huga!

Men det tycks som om jag äntligen fått min belöning. Nyårsafton tjugohundratretton tycks mina grannar uppnått god nyårsfyrverkerietikett och tagit steget bort från porten. Bort från garagelängornas gavlar och ut mot stora vägen.

Kära grannar – bravo!

I år har jag inte svurit ve och förbe över er när ni fyrat av era nyårsfyrverkerier. I år har jag varit så stolt över er. Ett riktigt Gott Nytt 2014 från hon på sjunde våningen. Det här är till er.