De hade böcker i bokhyllan!

Vi läste. Min familj, alltså. Böcker var ett väsentligt inslag i vårt hem, även om jag inte kan påstå att vi levde våra liv omgivna av böcker så hade alla alltid någon bok på gång. För min del var det vid den här tiden barnböcker, mamma hade alltid en roman på nattduksbordet och pappa slog sig gärna ned i favoritfåtöljen med någon faktabok eller möjligen en deckare eller någon av Alistair MacLeans böcker om det inte fanns någonting intressant att titta på de två kanaler som en svensk tv-publik den gången hade tillgång till.

Vi var, förmodar jag, närmast vad man brukar kalla bildad arbetarklass. Musik och kultur och tv-sända pjäser hörde till våra uppskattade nöjen och jag flöt in i denna värld och världsbild som en barkbåt på en vårbäck. Innan mamma gifte sig och flyttade ut i förorten hade hon haft abonnemang på Operan och sett åtskilliga operor och baletter. Och sedan var det böckerna.

Mina föräldrar var över fyrtio innan de flyttade samman och gifte sig och båda hade hunnit samla på sig åtskilliga böcker innan det var dags att dela liv och bokhyllor. Vi hade en lång bokhylla i vardagsrummet, en stringhylla, som var fylld och överfylld med böcker. Vi hade mammas bokhyllor i matrummet och ännu en i sovrummet, vi hade ett underskåp i köket fyllt med kokböcker. Det fanns böcker överallt.

Det var vad jag var van vid. Jag kunde inte föreställa mig att det kunde vara annorlunda. Hade överhuvudtaget inte reflekterat över att det kunde vara annorlunda. Jag var väl inte särskilt observant på min omgivning som barn men min ignorans på den här punkten skulle komma att skakas grundligt.

En dag hade en av mina lekkamrater och jag kommit på någonting vi ville göra – och, nej, jag minns absolut inte vad. Jag minns inte ens vad hon hette, hon var en av de där som bara bodde några år i området innan familjetillökningen fick familjen att växa ur lägenheten eller familjen fick råd att köpa radhus eller bygga hus någonstans ännu längre ut från stan. Jag minns ett intryck av en ljushårig flicka med rakt hår i hästsvans. Och givetvis själva händelsen.

Hur som helst följde min lekkamrat med mig hem så jag kunde fråga mamma om lov. Jag minns att hon såg sig om och tittade på bokhyllorna i matrummet och vardagsrummet, på alla böckerna, men tänkte just inte mer på det. Jag hade väl huvudet fullt av vad det nu var vi hade hittat på.

Sedan gick vi hem till henne. Hennes mamma satt i köket och fikade med en väninna. Min lekkamrat ställde sin fråga och mamman sade ja, under förutsättning att att min mamma sade ja. Jag sade att vi varit hemma hos mig och frågat om lov. Just som vi skulle gå ut igen nådde tydligen min lekkamrats självbehärskning bristningsgränsen. Hon vände sig om och utbrast:

”De hade böcker i bokhyllan!”

Det lät halvt som en protest, halvt anklagande. Mamman tittade på henne, och så litet ursäktande på mig. Jag förstod ingenting. Det var klart att vi hade böcker i bokhyllan – vad skulle man annars ha i den?

Mamman tycktes dela min åsikt för hon sade:

”Ja, det har ju vi också.”

Flickan blängde tillbaka. Hennes frustration var uppenbar.

”I hela bokhyllan!”

Nu tittade såväl mamman som hennes väninna på mig. Nyfiket. Undrande.

Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag förblev tyst och undrade vad det var för familj av knäppgökar jag syltat in mig med. Om man inte hade böcker i en bokhylla, vad skulle man då med en bokhylla till?

Mer blev inte sagt – jag har ofta undrat vad som sades senare mellan mamman och hennes väninna – utan vi skickades ut med uppmaningen att göra vad det nu var vi hade tänkt oss.

På väg ut ur lägenheten passerade vi vardagsrummet. Vi hade passerat det på vägen in också men då hade jag bara sett en soffa och ett soffbord. Från den här vinkeln såg jag istället familjen bokhylla - en tredelars praktpjäs i imiterad mahogny med underskåp och en stor tv som tog upp större delen av mitthyllan. De båda andra sektionerna hade små vitrinskåp för glas och porslin på de översta hyllorna och på det återstående utrymmet fanns kanske två och en halv hyllplan med böcker. Resten av utrymmet upptogs av foton, prydnadssaker och en stor skivspelare .

Så kunde man uppenbarligen också använda en bokhylla.

En annan värld, en annan världsbild.

Fast jag har alltid föredragit min familjs tolkning av en bokhyllas funktion. En välfylld bokhylla öppnar dörrar till världen, vår egen såväl som den som skapas i en legering mellan författarens text och läsarens uppfattning och aldrig är riktigt den samma för två läsare.

”De hade böcker i bokhyllan!”

De var rikare än andra. Om inte i livets och världens realitet, så åtminstone i sinnet.