Romance i kubik - eller "Min författare förstår mig inte!"

Efter en avslutad – och lyckad – första redigering skulle jag nästan kunna påstå att jag halkat rätt in i en andra redigering av bara farten. Min eminente skurk har gjort uppror. Mot författaren. Mot mig. Han anser att jag inte förstår honom. Att jag är orättvis, att jag framställer honom som en tragikomisk driftkucku. Som ett skämt.

Och faktum är att jag är tvungen att ge honom rätt, inte nog med att hans fru är otrogen – till råga på eländet är författaren orättvis.

Det var logiskt när jag började skriva texten hösten och vintern 2012. Han var helt enkelt hotet mot huvudpersonerna, rättmätigt kränkt och hämndlysten, men inte särskilt varsamt utmejslad som karaktär. Han framstod dels som arketypen för en bedragen äkta make kring förra sekelskiftet, dels som en pompös och illa informerad åsna och dels som en dråplig bakåtsträvare.

Nu måste jag skriva om varje scen min käre skurk är med i och rensa bort allt nedlåtande och förklenande. Han är fortfarande lika stockkonservativ, lika fast i traditionella värderingar, lika rättmätigt kränkt och lika hämndlysten – men mer iskallt nedtonat. Han blir mycket bättre så här, mer sinister - mer pondus, mindre pompös åsna. Det ger mer ambivalens i texten, mer djup och perspektiv, när världen inte är lika tydligt tecknad i svart och vitt.

Vad vill jag säga med denna text?

Jo, att som författare har man ett ansvar mot sina personer. Man kan framställa dem med alla sina fel och brister. Man kan ogilla dem. Man kan vara elak, man kan vara illvillig, man kan vara rent ut grym. Men man måste se dem som de de verkligen är. Man måste respektera dem som de de verkligen är.

Annars har man ett karaktärsuppror på halsen.

Det går att lirka med sina personer. Det går att övertyga dem om att de bör göra någonting man vill att de skall göra. Men försök tvinga dem att gå emot sin natur?

Sorry – du är röktare än en rökt lax.

Varför skriver jag det här?

Jag är inspirerad!

Inspirationen bubblar som nyuppslagen cider i mina ådror, i min hjärna, i min ryggmärg – jag tror att det är detta som kallas creative overflow. I går läste jag ett intressant och inspirerande blogginlägg hos Simona Ahrnstedt, ”The neverending redigering” – så jäkla bra! – och svepts med.

Sedan läste jag "Historical Romance for Dummies: The Basics" på The Dashing Dushesses Romance Blog nu på förmiddagen och sveptes med igen.

Simona Ahrnstedt redigerar just nu sin fjärde bok som tydligen är en contemporary romance. Tror definitivt att jag måste läsa den, även om jag annars är mest inne på historical romance, och då främst regency romance och regency historical romance.

Det är för övrigt Simonas förtjänst att jag kommit igång att läsa romance. Hon hade många  många härliga boktips på historisk romance på engelska på sin hemsida så i våras, när jag började läsa romance på engelska, blev mitt engelskaprojekt a romance with the English language. Genom henne har jag upptäckt författare som Joanna Bourne (för spänning, fara och intriger), Julia Quinn (för romantiska förvecklingar), galet roliga Tessa Dare (ah, skrattmuskulaturen har blivit väl motionerade i samband med läsning!) och underbara, underbara Mary Balogh för klassisk, välskriven och gripande romance när den är som bäst.

Jag är inte helt säker men jag tror att jag upptäckte Stephanie Laurens på egen hand (varning - det ångar om sidorna!) En ny, spännande bekantskap är Grace Burrowes som balanserar överklassens balsalar och lantegendomar med djupdykningar ned i regencyerans social problem. En annan ny bekantskap är Sabrina Jeffries, (roande och underhållande, ser fram emot att läsa mer av henne).

Men tillbaka till Simona Ahrnstedt. Jag har följt henne sedan jag först läste Överenskommelser. Även om det tog flera försök att komma igång med den, vilket inte var Simonas fel – jag var dunderförkyld och hade trettionio komma någonting i temp, det kan sänka den mest entusiastiska läsare. Men när jag väl kom igång och läste den – och läste om den, och läste om den igen – var jag biten. Någonting sådant ville jag skriva!

En sådan tanke förpliktigar. Jag startade förra hösten och skrev fram till i våras, när helvetet - d v s stambytet - utbröt. Sedan skrev jag ut allt jag hade och lät texten ligga och jäsa i ett par omgångar. Efter en första genomläsning i somras och ytterligare två under hösten har jag nu redigerat de tjugonio första kapitlen. Nu saknas bara ett par avslutande kapitel. Och det blir inte en bok, som jag ursprungligen tänkt, utan tre.

Under tiden texten vilade och jäste har jag hunnit med att skriva arton kapitel på ett annat projekt med såväl romantiska som övernaturliga inslag. Och jag hade rätt – det har varit väldigt, väldigt roligt att skriva romantiskt.

Fast just någon elisabetansk motsvarighet Överenskommelser blev det inte. Jag vet inte riktigt om det jag skriver kan kallas romance. Det avviker kanske litet för mycket från konceptet för att räknas som renrasig romance. Även om det är romantiskt, även om det bitvis ångar om texten, även om det finns kärlek och attraktion och dramatik så det förslår – är det kanske i tyngsta laget. Kanske skulle trilogin som helhet kunna kallas romance. Eller kanske inte.

Men det hela utspelar sig i en historisk miljö (Paris, Stockholm och Uppland våren 1901), det är en kärlekshistoria, det är romantiskt, huvudpersonerna är sympatiska - och det finns en stark attraktion mellan dem. Och där finns ett överhängande hot om en skandal, en skandal som kan ödelägga allt - inte enbart för huvudpersonerna.

Tror hur som helst att romanceläsare skulle gilla den här historien också.

Och hur blir det med min förorättade skurk? Kommer han att få en egen bok?

Tja, det kommer inte att bli lätt – han är inte någon direkt lättälskad person. Och om jag ger efter för varje biperson som anser att jag borde berätta hans eller hennes historia också lär jag aldrig hinna skriva någonting annat. Man måste dra gränsen någonstans – det är faktiskt jag som är kvinnan bakom tangentbordet.

Författaren.

Så var det skrivet. Författaren. Jag.

Visserligen opublicerad. Än så länge. Men vad tusan – jag är med bok.

Och den är bra.

När det gäller min missförstådde skurk, så vad tusan – han är kanske inte någon lättälskad person. Han motsvarar kanske inte – definitivt inte – kriterierna för en traditionell hjälte. Något av en utmaning, men han är onekligen en intressant och karismatisk karaktär med outforskade djup och understödd med rätt dramaturgisk bana skulle han kunna bli ganska fascinerande.

Och eftersom min ursprungliga idé allaredan svämmat över sina breddar och vuxit ut till en trilogi – creative overflow – kan hans historia lika gärna få avrunda historien. Någonstans i bakhuvudet finns embryot till en superb, underfundig och fullständigt oväntad scen som avslutning.

Det finns många utsökta ironier i den här idén. Fler än jag tänker avslöja.

För några månader sedan, när jag började redigera min text i höstas, skrev jag om textens nödvändiga vila. Det var ett tema min lärare på Skrivarakademin, Erik Grundström, alltid framhöll för oss. Och han hade rätt.

Låt resan börja:

Stockholm, april, 1901

Den långa, råkalla vårnatten gick mot sin gryning. Dimman, som likt rökridåer dragit in över stadsholmen redan strax efter skymningen, hade tätnat timme för timme. Under nattens lopp hade luftfuktigheten avsatt sig som en skimrande hinna på hans rock och hatt och hår. Han borde frysa...