Mary Balogh's The Proposal - Book Trailer

Hittade en book trailer till Mary Balogh's The Proposal, den första boken i The Survivors Club, som jag skrev om under rubriken "Romantisk semesterläsning" i somras.

Lyckas av någon anledning inte lägga upp den den vanliga vägen, se den här istället.



Så vacker!

Mary Balogh - It Happened One Night Anthology

Fann ett klipp på YouTube där Mary Balogh, en av romancegenrens stora mästarinnor, berättar om idén bakom antologin It Happened One Night, som jag skrev om här på bloggen i höstas, och hur konceptet med fyra noveller på samma tema och samma intrig skrivna av fyra bästsäljande romanceförfattare blev till fyra sinsemellan mycket olika berättelser.

Författarna hade så roligt när de skrev It Happened One Night att de några år senare sammanstrålade igen och skapade ett liknande koncept, med andra förutsättningar och en annan intrig, i antologin It Happened One Season.

The Black Cobra Quartet - booktrailers

Jag har hittat några spektakulära booktrailers till Stephanie Laurens The Black Cobra Quartet, samma serie som jag skrev om i början av november.

The Untamed Bride

The Elusive Bride

The Brazen Bride

The Recless Bride

Kan bara säga en sak - wow!

Häftiga  booktrailers. Hade jag inte redan läst böckerna, 

hade detta fått mig att beställa dem. Omgående.

Det där med julen...

Läste nyligen ett blogginlägg av en kvinna som älskat julen men med åren kommit att hata den. Jag känner igen känslan, även om jag inte hatar julen. Jag tål den inte.

Allvarligt. Hälften av den är jag allergisk mot – hyacinter, julgranar, mossan i adventsljustakarna, amaryllisarna, alla ljus som inte är rena stearinljus eller enkla värmeljus, you name it. Sniff! Snörvel! Fräs!

Den andra hälften är all julmat jag inte tål – den del av julbordet jag verkligen gillade. Sedan magen pajade faller alla sorter av halvrå fisk som rökt, gravad eller rimmad lax och inlagd sill bort eftersom matsmältningssytemet inte längre anser sig vara kompatibelt med slika godsaker.

Så julen har av förklarliga krympt med åren, särskilt sedan mamma gick bort och jag inte längre behövde bjuda till och försöka ge henne litet julstämning, till ett slags midvinterlånghelg med lättlagad god – men tämligen ojulig – mat, litet extra godsaker och några bra böcker.

Inte heller kan jag hälsa på släkt och vänner under helgen – Sniff! Snörvel! Fräs!

Jag klagar inte, jag trivs rätt bra med mina ojuliga och osällskapliga jular. Men när man är tvungen att förklara hur man skall fira jul känner man sig rätt patetisk eftersom alla tittar medlidsamt på en, som ”uj, vad synd om henne”.

Fast det är det inte.

Tre dagar i decembermörkret, några tända ljus på fönsterbrädan, en chokladkartong och ett par bra böcker? Kvalitetslästid, är vad jag kallar det.

Konsten att ge en labrador medicin

Som alla hundägare oroade vi oss för familjens fjärde, fyrfota medlems hälsa och välmående. Och som för alla hundägare kom det tillfällen när vi var tvungna att ge Nellie medicin.

Det var inga som helst problem att ge henne ett piller vid behov. Man tryckte bara in det i en klick leverpastej, rullade en korvskiva om den och förseglade med en skiva ost. Så höll man upp det väldoftande knytet framför nosen på damen och lät henne känna dofterna innan man sade: ”Godis!”

Sedan var det bara att kasta in knytet i ett ivrigt gap. Glufs!
Så var den medicinen svald.

Det var värre när medicinen var flytande. Det var Mission Impossible.

Eller åtminstone ett tremannauppdrag som krävde perfekt koordination och perfekt samarbete. Det lärde vi oss kvickt. Det vill säga första gången veterinären skrev ut medicin i flytande form och Nellie förvandlades till en skottspole som for runt köket.

Det blev rena rama kalabaliken. Men säga vad man vill om oss Nielsens – vi var bra på att samarbeta och fenor på att lösa olösliga problem.

Pappa brukade sätta ned Nellie, ställa sig grensle över henne och hålla henne på plats med händer och knän medan jag öppnade hennes käke. Mamma skötte skeden och flaskan och hällde in medicinen, jag stängde käken och höll den stängd så Nellie inte skulle spotta ut den medan mamma masserade hennes strupe tills hon svalt medicinen.

Efteråt fick vi ägna en stund åt att gulla med henne och berömma henne innan hon blev god på oss igen. Behöver jag verkligen säga att vi alla fyra föredrog pillervarianten?

Fast jäklar vilket team vi var!