Det är inte bara svenska litteraturkritiker som har litet svårt med romance. Och var vänliga att notera att litet i sammanhanget är en underdrift. Mer än en gång har kräsmagade litteraturkritiker som varit tvungna att recensera romance tyvärr låtit som:
"Neeej! Inte mera romance! Måste jag verkligen?"
Och ibland, när man läser eller ser resultatet av deras ansträngningar så undrar man faktiskt. Har de gjort sina recensioner så pinsamt taffliga avsiktligt, så att de säger mer om hur oinsatt inom genren kritikern i fråga är, för att någonsin slippa befatta sig med genren igen?
Ibland, undrar man.
Jag minns ett inslag på Kulturnyheterna för något/några år sedan som var så pinsamt oinsatt och utdaterat att jag fullständigt tappade respekten för programledaren i fråga såväl som för redaktionen som satt samman eländet till oprofessionellt inslag. För det var så pinsamt dåligt att följande funderingen väcktes:
Har inte kritiker någon form av självbevarelsedrift? Om de sänker sig till att bli hur pinsamma som helst bara för att de inte gillar en specifik genre - hur fasen förväntar de sig sedan att någon skall ta dem på allvar igen? Att någon skall respektera deras åsikt? Eller att någon ens skall bry sig om den?
Och som jag skrev ovan, så är detta fenomen långt ifrån begränsat till svenska litteraturkritiker. Nu senast (sent i september) har Robert Gottlieb och New York Times råkat i blåsväder (av det slag meteorologer brukar namnge när de sveper in mot Karibien) på grund av tonen, attityden och bristen på insikt i genren och kunskap om den i hans (Robert Gottliebs) recension av hösten romance.
Det har stormat rejält, kanske framför allt på Twitter, eftersom romanceförfattare och romanceläsare inte varit sena att peka ut recensionens svagheter. Det vill säga hur oinsatt recensenten framstår, även om han tycks se sig själv som seriös, respektlösheten mot genren som sådan och ett allmänt avfärdande av att den skulle ha något att tillföra samt en nedlåtande attityd till kvinnor som läste romance.
Med andra ord, just inte mycket nytt i den attityden.
Här är två sylvassa reaktioner på den recensionen
Here's How Not to Critique Romance Novels
The New York Times Book Review Looks at Romance
Och, nej, jag har inte läst recensionen i sin helhet. Citaten i artiklarna dämpade all lust att göra det, speciellt som jag befarar att det skulle få magsyran att skena. Det finns länkar till recensionen i fråga i båda artiklarna, om någon är intresserad.
Så. Vad krävs för att relationen mellan litteraturkritikerna skall förbättras?
Under de senaste decennierna har romancegenren vuxit, mognat och nära nog genomgått en evolution där man omvärderat och omprövat varje kliché genren tillskrivits. Och också hånats för att använda. Som om någon litterär genre skulle vara garanterat klichéfri.
Romancegenren har i alla fall skärskådat sina, utvecklat dem, slipat och vässat och polerat dem tills de har ny skärpa och - i många fall - också en ny innebörd.
Men litteraturkritikerna har inte hängt med i svängarna, vilket åtminstone jag anser vore det minsta man kunde begära av en litteraturkritiker, utan stirrar sig fortfarande blinda på förhållanden som rådde för kanske tjugo - eller trettio eller femtio - år sedan.
Det, kallas fördomar. Och sådana kan var lika djupt rotade som ogräs. Och väl så motståndskraftiga. Så inte undra på att litteraturkritiker stundtals upplevs som om de möjligen blivit klumpigt vaggade.
Om romancegenren och litteraturkritikerna skall få en lycklig och livskraftig relation är det nu litteraturkritikernas tur att stiga fram och visa att de är beredda att mogna i samma takt. Fast jag är rädd för att de måste trampa gasen i botten för de har åratal av utveckling, som rent pinsamt uppenbart gått dem spårlöst förbi, att ta igen. De behöver ompröva sina fördomar och faktiskt sätta sig in i den evolution genren genomgått under senare tid och hur det har påverkat den.
Jag ser fram mot att inom en förhoppningsvis snar framtid läsa genuint positiva och konstruktivt kritiska recension av romance av seriösa recensenter. Och då några som faktiskt gjort sig omaket att se igenom och förbi sina egna fördomar och på allvar sätta sig in genren och behandlat boken i fråga med samma respekt hon eller han skulle behandla böcker inom andra genrer eller icke genrelitteratur.
Eller är det att förvänta sig för mycket av litteraturkritiker?
