Flammande höstfärger – glädje, inspiration och vemod

Min relation till hösten är kluven – och under årens lopp så har den också pendlat en hel del fram och tillbaka mellan glädje, upprymdhet, inspiration, vemod, desperation. Etcetera. Och ibland mycket av olika känslor.

Färgprakten och färgskiftningarna har alltid fascinerat mig. Fångat mig. Fängslat mig. 

Och jag tänker inte bara på träd och buskars färgprakt när löv och blad skiftar från limegrönt till gult till guld till rost till scharlakansrött.

Den blåare än blåaste himlen

Det glödande gyllene solljuset som tycktes förstärka alla färger och skapa rent magiskt färgsprakande soluppgångar och solnedgångar.

Kylan, som väckte min energi och kreativitet ur sommardästheten.

Krispigheten i den sakta men säkert allt kallare luften, som plötsligt tycktes innehålla mycket mera liv- och energigivande syre.

Magin som uppstår när kylig morgonluft möter värmereserverna i sjöar och andra vattendrag och skapar helt enastående sjörök.

Höststormarna, som får mitt blod att sjunga.

Den första frosten, som driver hem att
”nu är hösten här på fullaste allvar”

Och längre fram, sedan löven har fallit och träd och buskar är kala så lyser mossorna på stockar, stenar och berghällar.

 

Men – och det finns alltid ett ”men” – hösten innebär också att dagarna blir allt kortare och nätterna längre och längre. Och längre.

Och det tilltagande mörkret knäcker mig.

Suger musten och energin och kreativiteten, som höstens färgflammande prakt väckt till liv, ur mig tills jag likt löven faller till marken.

Någonstans under senhösten – när träden är kala och mörkret på väg mot sitt kulmen – så brukar jag undra om jag kanske inte har en björngen i mitt DNA.
Eftersom jag då gärna skulle vilja gå i ide och sova tills ljuset börjar återvända fram på vårkanten.

Så, ur vissa perspektiv är jag nog en höstmänniska.
Ur andra - oh, definitivt en björn!