Sommarvärmen drar in över Sverige. Solen får den slitna balkongväggen lysa bländande vit och för att parafrasera en känd svensk sommarslagdänga så finns det inte ett moln så långt ögat kan nå.
Man borde vara lycklig. Man borde njuta av sommaren - för att parafrasera en annan känd svensk sommarslagdänga så vet vi att sommaren är kort.
Men den rätta sommarfriden vill som inte infinna sig.
Någonting ligger och jäser.
Det har jäst en tid och nu på förmiddagen utlöstes det av ett inlägg på Simona Ahrnstedts blogg och min frustrerade kommentar där. Detta är en utarbetning av den kommentaren, jag hade mer uppdämd vrede och frustration inom mig än jag insåg.
Arg, frustrerad och uppgiven ser jag allt elände som sköljer över oss genom alla nyhetsmedia vi har att tillgå. Familjer på flykt från sina förstörda hem, människor som flyr undan krig, förtryck och förföljelse. Svältande barn, farsoter, våldtagna kvinnor, flyktingar som omkommer i sina försök att ta sig och sina barn till ett tryggt land.
Lika arg och frustrerad är jag över en fundamentalism som brer ut sig ohämmat, inte olikt mögel på en ost. Över den fundamentalistiska gubbifiering av män i alla åldrar, en åkomma som tyvärr tycks frodas väl så bra i våra egna förorter.
Och det patetiskt flata, pinsamma terroristkramande vissa icke namngivna politiker och kommuner ägnat sig åt när det gäller hemvändande terrorister som borde haffats vid hemkomsten och utretts för sina brott? Gah!
Är det verkligen politiskt korrekt att vara – komplett idiot?
Och de som valt att kämpa emot terrorväldet, vad stöd har de fått när de kommit hem? De som riskerat livet i kampen mot terrorismen, vad stöd får de från samhället?
Nej, då, det är stackars missförstådda terrorister det daltas med in absurdum.
Nej, nu skäms jag.
Är detta Sverige?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar