Det var inte det att jag hade någonting direkt emot Mariekex - de var fullt OK. Men inte till det heliga elvafikat!
Eller den lika viktiga picknicken på badstranden eller i olika parker.
Jag minns en gång, en sommar när vi hade åkt ut till Gålö havsbad vid Skälåkersviken på Gålö i Haninges kustband. Det var en lång och ofta varm resa som omfattade både pendeltåg och buss för att ta sig till stranden. Man såg alltid fram mot att få breda ut filten öppna kylväskan och ta fram smörgåsar och för mina föräldrars del skruva upp termosen och hälla upp en efterlängtad kopp kaffe. För min del en annan termos, fylld med väl kyld saft.
Och efter smörgåsarna - så skulle det också bli några Brago-kex.
Det visste jag, jag hade sett rullen i skafferiet när mamma tog fram bröd för att göra i ordning smörgåsarna. Så jag åt min smörgås med ost och medvurst, såg ut över det solglittrande vattnet och såg fram emot att få bada. Men först så skulle jag ha mina nästan lika efterlängtade Brago-kex.
Så döm om min fasa när mamma tog fram en oöppnad rulle med Mariekex!
Hon såg min min - jag tror inte att jag ylade av frustration - och sade någonting i stil med:
"Jag vet. Men det var inte så många kex kvar i rullen att det hade räckt till oss allesammans."
Och sedan, självklart:
"Och det är ju alltid trevligt med lite omväxling."
Det är inte det att jag har någonting direkt emot variation - men Brago-kex var under min barndom definitivt inte en variabel.
Så, hur är det?
Är du ett Brago- eller Mariekexbarn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar