Gårdagsmorgonen, tisdagsmorgonen den 27 oktober, bjöd på en
märklig – om än kortlivad – kolorit som gick långt utöver det vanliga här på Södertörn.
När jag gick till pendeln – och också när jag stod på pendeltågsstationen och
väntade på mitt pendeltåg – så slog det mig med häpnad.
Himlen i öster var aprikosfärgad – med inslag av
aprikosrosa, svavelgult och lätt rostfärgat – och överdragen av lätta,
förbiilande moln i gråviolett eller rent violett.
I väster så dominerade ett gråviolett molntäcke, som i sin
tur hade lättare, tunnare moln som var märkbart aprikostonade under sig.
Under färden mot Stockholm så blev färgerna först allt mer
märkbara och intensiva, framförallt i öster. Det vill säga tills vi kom till
Farsta Strand. Sedan började vi sakta men säkert att lämna den extraordinära färgprakten
bakom oss medan molntäcket tätnade och grånade allt mer.
Nästa gång som jag verkligen kunde se den östra horisonten
var när vi körde över Årstabron. Då hade gryningens färgprakt blekts ned till
en strimma av blekt gulbeige i randen av klar himmel under kanten på ett
molntäcke som inte riktigt sträckte sig ända till horisonten.
Det är den strimman av klar himmel i öster som utgör förklaringen till den oväntade, intensiva färgprakten och de förbluffande färgkombinationerna.
I soluppgången så träffade solstrålarna undersidan av den mer
kompakta molnbanken – samt även en del lättare och lägre moln i väster - och
färgade dem i en markant aprikos ton samt förstärkte de ej upplysta molnytornas
naturliga gråskala mot en mer dominant gråviolett till rent violett ton.
Och när solen hade stigit högre på himlen – eller när jorden
snarare hade snurrat så pass mycket att den inte längre sken in under kanten på
molntäcket – så bleknade de spektakulära färgerna bort.
Oktobermorgon.
På Södertörn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar