Reflexbyte med förhinder

Jag hade tänkt att jag skulle försöka byta ut reflexen som jag har på min väska, en reflex som visserligen fortfarande ger effekt men vars slitna reklamtryck just inte gör någon glad. Speciellt inte med tanke på ironin i hur slitaget reflekterar det blåsväder som verksamheten bakom reklamtrycket har hamnat i nu i vinter.

Visserligen så kan finare ironier locka till leenden men jag hade ändå tänkt, att nu när utrymme i budgeten äntligen fanns, ersätta den med en neutral vit reflex utan vare sig reklamtryck eller någon annan form av tryck eftersom det uppenbarligen slits rätt fort. Min 1177-reflex hade bara hängt med i runt ett år, ändå så ser den så här bedrövlig ut.

Problemet var bara att de reflexer jag hade haft i tanke var slutsålda för säsongen. Jag gör väl ett nytt försök till hösten, till dess får den här hänga med.

Man tittar nästan automatiskt på busstaken

Märkte ni det i går? Eller var det kanske bara jag?

Hur som helst, under måndagen så märkte jag i alla fall gång efter annan att jag lyfte blicken varje gång jag såg en buss köra förbi för att se hur det såg ut på taken. Och, jösses, så många av dem som hade en gastank på taket.

Det var ingenting som man egentligen hade tänkt på före bussolyckan vid infarten till Klaratunneln, där gastanken på taket exploderade när bussen körde in i en balk. Vare sig huruvida bussarna hade en en gastank på taket eller inte, eller hur stora riskerna med det kunde vara.

För närvarande så är i alla fall den gamla säkerhetsmänniskan inom mig tacksam över att jag för närvarande bara ytterst sällan behöver åka buss i innerstan. Fast nu kommer jag väl, om jag jag känner mig själv rätt, att börja skärskåda taken på mina lokala förortsbussar.

Skrivprocessen - en jämförelse med brödbakning

Skrivande, är som ni kanske har upptäckt, många gånger en fråga om ryck och knyck. Ibland så är det tvärnit över hela linjen, och absolut ingenting händer. Ingenting händer i ens hjärna och ingenting kommer följaktligen ut via ens fingertoppar mot tangentbordet. Sedan så inträffar det ibland en veritabel ketchupeffekt och allt bara väller ut ur en, på en gång, i en enda ostrukturerad röra.

Jag brukar ibland, litet halvt skämtsamt, likna det här med att skriva texter med att baka bröd.

 

Man har litet jäst (en idé), som man smular sönder (benar upp i sina beståndsdelar för att se vad man har att arbeta med) och tillsätter väl tempererat degspad (man skriver och skissar litet för att se om det verkligen går att arbeta med och göra någonting av den här idén – finns det någon nerv här? Har jag verkligen någonting att arbeta med? Någonting som kommer att hålla hela vägen?) och sedan så tillsätter man de torra ingredienserna (struktur, dramaturgi, galleri av bipersoner, bakgrundshistoria, karaktärernas personliga bakgrundshistoria, etc som ger textur och substans och form åt ens berättelse) och blandar väl.

 

 

Sedan brukar i regel degen behöva vila och jäsa en timme eller så för att få rätt konsistens och struktur. Detsamma gäller generellt för mina texter. De måste vila och ligga till sig. Jäsa, om man så vill. 

Den enda skillnaden, det är väl att texten behöver jäsa betydligt längre än en deg jäser i bunken under en handduk.

Sedan är det dags att bearbeta degen (bearbeta den text man har fått samman i ett första utkast, var sig det gäller texten i sin helhet eller ett par kapitel som man har skrivit under en period med skrivflow) och knåda den (tillsätta ännu mera struktur, dramaturgi, galleri av bipersoner, bakgrundshistoria, karaktärernas personliga bakgrundshistoria, etc – eller rensa ut överflöd därav).

När man bakar så brukar det ofta kännas som om man har mjöl upp till armbågarna och ända upp i pannan, hoptovad deg mellan fingrarna och deg under naglarna. Och man undrar om man aldrig kommer att bli färdig.

Man brukar också undra om man någonsin mer kommer att bli mjöl- och degfri. Och att det kanske vore dags att renovera köket, för jäklar som det ser ut!

Det är ungefär samma sak med texten i den här fasen – och man befinner sig i den fasen länge. Betydligt längre än vid ett brödbak.

Men så småningom kommer den stunden när man får forma bullar eller limpor och lägga dem på plåtar under handdukar för nästa jäsning. Likaledes så behöver ens text efter en omfattande bearbetning och genomarbetning en vilopaus för att ligga till sig och jäsa till sin slutliga form.

Medges, texter kräver fler bearbetningar och knådningar än bröddegar innan de är redo för sin slutliga jäsning, i sin mer eller mindre slutliga form.
 

Avslutningsvis så brukar man pensla brödet med smält smör, uppvispat ägg eller helt enkelt med vatten, skåra det eller strö över litet mjöl och strö socker på bullarna innan man sätter in dem i ugnen.
 

Samma sak gäller den mer eller mindre färdiga texten i den här fasen. Den behöver litet kärleksfull omsorg och ansning och finslipning för att bli den allra bästa versionen av sig själv.
 

Resultat blir i det ena fallet frestande, nygräddade bröd eller bullar, som förhoppningsvis lockar ögat och näsan lika mycket som gommen, och i det andra av ett färdigt bokmanus (som förhoppningsvis är lika frestande och som du förhoppningsvis är lika nöjd med och stolt över).
 

För den som sedan skickar sitt bokmanus till ett förlag så börjar textbakningsprocessen om vid någon av ovan nämnda steg i processen.

Kanske blir det mest en fråga om fler bearbetnings- och knådningsprocesser, följt av ansning och finslipning inför själva gräddningen. Förmodligen är det nog oftast någonting sådant som det är frågan om. Men ibland så måste man kanske tillsätta mera torra ingredienser (struktur, dramaturgi, bakgrundshistoria, etc) för att ge texten bättre texttur och substans. Och kanske måste man ibland backa ännu längre tillbaka och tillsätta mera jäst för att få fart på hela processen.

Och ibland, så behöver också det färdiga brödet bearbetas och dekoreras ytterligare för att nå sin optimala och mest tilltalande och frestande form för att ligga absolut rätt i tiden.

Så kontentan av min liknelse, att skrivande är som att baka bröd, är att mellan varven så behöver degen vila en stund och jäsa om det skall bli saftiga och fina bullar eller limpor. Och det samma gäller för texter.

Åtminstone så gäller det för mina texter.

Hur bakar ni era litterära bröd?

Hur går era tankar, från ax till limpa, när ni arbetar med era texter?

Hur mår du egentligen, 1177?

Du ser inte direkt ut att må så värst strålande och ryktena är i svang om hur det egentligen står till.

Frågan som man måste ställa sig är väl om man vågar ringa dig?

Eller är det säkrast att låta bli?


Är det bara jag som oroar mig över den flagranta nonchalans för allt vad datasäkerhet heter som myndigheter och organisationer som borde veta fan så mycket bättre under de senaste åren har visat prov när det gäller att skydda våra personuppgifter och annat slags känslig, sekretessbelagd och säkerhetsklassad information som lejts ut på leverantörer som åsidosätter alla säkerhetsföreskrifter?

Som gammal säkerhetsmänniska så kan jag inte annat än häpna över denna aningslöshet och enfald, för att inte tala om denna totala nonchalans för också det mest elementära säkerhetstänkande.


Jag är förbluffad.

Jag är oroad.

Jag är förbannad.


Jag började min bana på Televerket 1985, direkt efter högskolan, på en av dess datasäkerhetsavdelningar, under slutskedet av kalla kriget. Och jag kan bara säga en sak. Den här idiotin hade aldrig tolererats på den tiden.


Min 1177 reflex har kanske något år i bruk på nacken och dess något flagnade tillstånd efter att ha hängt med i ur och skur får symbolisera dagens skriande okunskap och likgiltighet om och kring vikten av datasäkerhet och säker lagring av känsliga uppgifter, däribland personuppgifter.

En fantastisk, friterad getost med rödbetscarpaccio

I dag blev det lunch på fantastiska Restaurang Westman i Westmanska Palatset med Mats och Tess. Det blev friterad getost med rödbetscarpaccio, fikon, valnötter & ruccola samt hallonbalsamico Bara fullständigt himmelskt gott!

Har definitivt hittat ännu en favoriträtt bland Westmans utbud av lunchrätter.