Höst – en kluven tid

Hösten är en kluven tid för mig – en tid av ytterligheter, av dualism.

Det är någonting speciellt med dessa klara, krispiga höstdagar. Med svindlande hög, klarblå himmel och ett närmast magiskt intensivt gyllne ljus som ger alla färger en otrolig intensitet. Med glödande, flammande höstfärger som antänder våra skogar, parker och för den delen också våra villakvarter och trädkantade gator och vägar. Och färgflammande träd vid sjöar och vattendrag, som ger perfekta speglingar i klara vattenytor.

Sedan är det de där tröstlöst grå dagarna, när dagsljuset är ett kortvarigt mindre mörker mellan en grå gryning och en än gråare skymning. Dagar när man blir regnmarinerad i allt från duggregn till slagregn. När strilregn till slut väter igenom allt. När stormdrivna ridåer av vatten vräker sig omkring en tills man tycker sig andas vatten och undrar när gälarna kommer att växa ut.

Det finns år när man har energi nog att njuta av den senare delen av hösten. När oktobers färgprakt ersatts med novembers mer dämpade färgskala där mossa dominerar färgpaletten med glimmande, glödande butelj- och smaragdgröna toner.

Och det finns år när man är blind för denna gröna glöd och bara ser hösttrött brunt och beige och grått när novembers nakna grenar reser sig mot en gråmulen, regnstinn himmel.

Det är dagar när man fängslas av färgsprakande solnedgångar – och det kommer dagar när man ryser bara man tänker på att de inträffar allt tidigare och tidigare.

Det är kvällar när man kurar ihop sig i favoritfåtöljen med en ny romancebok, en kopp te och några läckra skorpor och har en mysig läskväll. Och det är kvällar när man undrar om man inte har en björn någonstans uppåt släktträdet eftersom det känns som om det vore en alldeles utomordentligt bra idé att följa deras exempel och gå i ide tills ljuset återvänder.

Jag skev ett slags novell om den senare känslan, även om jag kanske drog den till sina yttersta gränser. Den som vill kan läsa November bland Egna texter.

Det är dagar när man skrattar åt sina moln av andedräktsrök om frostnupna mornar. Och det finns mornar det enda kylan gör är att väcka en temporärt, tills man kommer in i värmen igen.

Och höststormarna!

Ingenting går mig i blodet som höststormarna när vajande, färgflammande trädkronor brusar omkring mig och får blodet att pumpa genom kroppen. Ingen gång är vikingaarvet så närvarande som när höststormarna dånar omkring mig och mitt blod sjunger om obändig styrka och okuvlig frihet och mitt sinne fylls av svindlande, hejdlös glädje.

När jag sover, vaggad av stormen, och vaknar utsövd.
När oro och bekymmer blåser av mig.

Fast höststormarna.

Så lagom roligt, när kullfallna träd och nedrivna kontaktledningar hejdar pendeltågens framfart. Så lagom kul med de strömavbrott våra sårbara samhällen så ofta drabbas av.

En gång i världen var hösten verkligen min tid. Den tid då livsandarna vaknade till liv efter en sommarslö och värmedäst siesta och kallade mig ut på långa promenader under glödande trädkronor. Men med åren har det tätnande, tilltagande höstmörkret kommit att träffa mig allt hårdare. Visar mig skoningslöst hur beroende av ljuset också jag är.

Så jag är och förblir kluven när det gäller hösten.

Ett vankelmod mellan ytterligheter. En längtan. En dröm.

Det är trots allt någonting visst med höstens färgflammande glöd och kalla, krispiga dagar.