En stormig natt för tjugofem år sedan så höll jag på att förbereda för mitt trettioårskalas som skulle hållas den stundande helgen. Det skulle vikas tvätt som skulle läggas undan, sorteras tidningar som skulle kastas, bakas bullar och -
Ja, listan kunde göras lång. Klockan hann passera midnatt innan bullarna hade svalnat och kunde packas in i frysen och jag själv kom i säng. När jag låg där, minuterna innan jag somnade, så kunde jag känna hur huset svajade i stormen och hörde fönsterrutorna skallra.
Min sista tanke - min sista medvetna tanke, i alla fall - var:
"Det är allt tur att man inte är till sjös i natt".
Eller någonting liknande.
Det skulle visa sig vara en hädisk tanke.
Det blåste fortfarande lika hårt när väckarklockan ringde och jag steg upp för att äta frukost innan jag skulle till jobbet. Det blåste så pass att jag flyttade in från min favoritplats vid köksbordet eftersom det drog kallt från fönstret i stormbyarna.
När frukosten var klar så slog jag på radion. Och höll på att sätta teet och den rostade macka i halsen när jag hörde nyheterna. När jag fick höra vad som hade hänt några som hade haft oturen att den natten inte sova i en bekväm säng, i ett stabilt hus på Södertörn, utan istället vara till sjös i stormen.
Det var den natten.
När Estonia gick under.
