Problemet med platta, tråkiga skurkar

Jag har ett eskalerande problem med att tolerera platta, endimensionella skurkar i romancetexter. Eller i litterära texter överhuvudtaget. Ni vet. Helgjutet ondskefull. Enkelspårigt eller utstuderat elak. Fullständigt självcentrerad. Gärna girig och hänsynslös därtill.

Det blir helt enkelt platt, tråkigt och monotont.

Om man prompt skall ha en skurk, gör åtminstone någonting av henne eller honom!


Ge henne en mörk, syrlig humor och en oöverträffad förmåga att slänga käft - en förmåga hon lever högt på men som dock kan försätta henne i trubbel - samtidigt som hon gör allt för att se till att hennes dementa mormor skall ha bästa tänkbara liv.

Eller gör honom till en ohjälplig vinnarskalle med alltuppslukande tävlingsinstinkt, som inte kan motstå en utmaning och är beredd att om nödvändigt gå över lik för att vinna, samtidigt som han försöker rädda ett stycke vildmark med stor biologisk mångfald undan exploatering.


Ge din skurk/dina skurkar egna planer och ambitioner, som helst går på kollisionskurs med dina huvudpersoners planer. Eller konkurrerar med deras planer.

Ge dem lyckliga familjeliv. Ge dem karaktärsbrister och karaktärsfel och fixa idéer. Eller galna, storvulna idéer.

Låt dem handla impulsivt. Oöverlagt. Tanklöst och vårdslöst. Låt dem bli lättprovocerade - eller lätt provocerande. Vad som helst.

Men låt dem få djup. Ge dem personliga, begripliga drivkrafter. Gör dem begripliga. Gör dem logiska. Och, framförallt:

 Gör dem trovärdiga!

Annars blir det snabbt platt, tråkigt och - gäsp! - monotont. 

Jag får väl erkänna att jag är långtifrån felfri själv på den här punkten.

Mitt huvudskrivprojekt gick på grund just på grund av de här skälen när jag kommit ungefär halvvägs in i berättelsen. Min eminente skurk framstod allt mer som en karikatyr. Och det, i sin tur, hotade att torpedera hela historien. Hela projektet.

Och jag begick givetvis misstaget att inte, i den situationen, välja att börja om och göra det rätt från allra första början. Istället försökte jag lappa och lag och anpassa min historia till den nya förutsättningarna när jag skrivit om min skurk och givit honom mer pondus och mer djup och karaktär.

Det är därför jag än i dag kämpar med att räta ut min historia från det virrvarr som utgör knytpunkten mellan dess första och andra halva.

Det gäller att inte välja latmanslösningar när man stöter på patrull och måste ändra förutsättningarna i skrivandet. Gå tillbaka till början och gör det rätt. Alltid.

På plussidan har jag dock nu en begriplig, logisk och trovärdig skurk med vissa sympatiska drag och en fullt förståelig vrede mot min manlige huvudperson. Och en - ytterst motvillig - svaghet för min kvinnliga huvudperson.

Och berättelsen i sig har fått mer djup. Ett slags resonansbotten, som ger den mer liv när allt inte är så förtvivlat svart och vitt längre.

Så mitt skrivtips - och det är inte ett aprilskämt - är att inte slösa bort en bra skurk på att enbart var gement elak, lömsk och allmänt avskyvärd. Använd honom - eller, för den delen, henne - väl. Din berättelse kommer definitivt att vinna på det.


Här är ett par intressanta bloggposter att läsa om ni har funderingar kring era skurkar.

• Good Villains, Writing Craft and Mute
• Villainous Love

Har ni några funderingar kring skurkar i era texter? Har ni någon skurk ni kämpar med att få till så han - eller hon - fungerar i berättelsen? Hur tänker ni lösa problemen?

Omedvetna studier - skriv- och berättartekniska stilgrepp

Ibland när jag läser brukar jag, oftast omedvetet, studera skriv- och berättartekniken. Det gäller speciellt när jag läser böcker mina favoritförfattare inom mina respektive favoritgenrer och se vilka skriv- och berättartekniska lösningar de använder sig av för att lösa komplicerade situationer.i sin text. Vilka speciella stilgrepp de tar till för att lösa problemet.

Det har många gånger landat i verkliga ah-uppleveleser: 

”Ah, det är alltså så man kan lösa problemet!”

Ibland sitter man bara där och häpnar.

Det har ofta hjälpt mig att finna nya, innovativa lösningar till svårlösta situationer i mina egna texter. Eftersom situationerna inte är de samma (eller ens ytterst sällan snarlika), blir givetvis inte heller lösningarna på problemen de samma.

Det är mer en fråga om att ah-uppleveleserna utlöser inspirationen att finna nya, trovärdiga och övertygande lösningar och upplösningar på komplexa situationer. Och, framförallt, till att våga testa nya stil- och berättartekniskagrepp.

Men inspirationen (och ah-upplevelsen) är odiskutabel.

Ibland behöver det inte ens handla om en favoritförfattare och ens en relaterad favoritgenre. 

Så har t ex en medioker spionthriller från sextiotalet om en flykt med dansk fiskebåt från en träskmark vid Östtysklands Östersjökust inspirerat till en scen i en fantasyhistoria jag kämpade med. I mitt fall handlade det om fiskare i en liten rodd och seglad fiskebåt vid en grund och förrädisk kust som under en storm skulle runda en sandrevel och ta sig in i den tryggare bukten därinnanför. 

Inspirationen hämtades från en rad scener i spionthrillern och kombinerades tillsammans efter förutsättningarna i min berättelse. Vilket innebar att en motordriven fiskebåts uppförande i grov sjö i bland förrädiska grund och sandrevlar fick översättas till hård rodd och fysisk ansträngning. 

Vad jag var speciellt intresserad av att studera var sjögång, strömvirvlar, brottsjöar och hur sjögång och grov sjö dolde förrädiska grund och undervattensrevlar vid en långgrund kust och utplånade skillnaderna mellan säkra farleder och riskabla vatten. Och också hur en liten båt reagerade under dessa förhållanden.

I spionberättelsen hade man försökt ta sig ut på öppet vatten för att kunna fly från en totalitär stat. I mitt fall var situationen den omvända. Här ville fiskarna ta sig in i den relativa tryggheten innanför sandreveln med dagens fångst i behåll. 

Jag fick, scen för scen, kombinera de hopplockade lämpliga bitarna information och spegelvända dem. För att inte tala om översätta och anpassa dem från en tekniskt motoriserad nivå till en helt annan och betydligt lägre.

Och eftersom det var fantasy, var givetvis fiskarna i fråga i grund och botten inte alls fiskare. Vilket gav en särskild tvist, som de också var tvungna att också rädda skeppsbrutna från ett skeppsbrott och bland annat stötte på en skeppsbruten gammal fiende. 

Hur är det för er, mina skrivande vänner? Brukar ni studera era favoritförfattares skriv- och berättartekniska stilgrepp och se om ni kan finna inspiration till lösningar på egna textproblem? 

Skrivdagbok, 29 mars

Mars har nog på det hela taget inte varit min bästa skrivmånad. Det har mest handlat om att fila på texten. Trimma texten. Läsa igenom. Vända och vrida på ord och fraser.

Jag hade ett utbrott av skrivflow i början av mars och lyckades landa nionde kapitlet, som länge legat som en icke låsningsfri bromskloss. Skönt. Och att jag av bara farten lyckades starta tionde kapitlet var givetvis också en bonus.

Sedan kom dock en förkylning - med medföljande total energikolaps - och sedan dess har "skrivandet" mest bestått av textgenomläsning och att vända och vrida på ord och fraser och fila på dem.

I går blev det dock en rusch av aktiviteter. Jag gick igenom över tusen sidor text och bakgrundsmaterial och persongallerier och arbetade metodiskt för att byta ut ett flitigt förekommande namn mot ett annat.

I går blev nämligen Sylvia Diana.


Jag gillade verkligen namnet Sylvia. Men det hade allt mer börjat att, i sammanhanget, kännas som ett skavande gruskorn i skon. Det fungerade helt enkelt inte så bra som jag hade hoppats och det kändes inte heller lika logiskt och naturligt som det gjorde när jag en gång i världen (typ tidernas begynnelse) gav henne det namnet.

Sylvia är inte någon av huvudpersonerna, men hon är trots det flitigt förekommande i texten - speciellt i första halvan av den samt i slutet. Hon spelar också, vid åtminstone ett tillfälle, en avgörande om än liten roll för berättelsen så det är viktigt att hon fungerar - och fungerar väl - inom sina definierade ramar.

Problemen med namnet är flera. Dels har jag upptäckt att jag har fyra mer eller mindre ofta förekommande kvinnonamn som börjar på "S". Sophie. Siri. Sofia. Samt slutligen Sylvia.

Sophie och Siri är två tunga, bärande birollsinnehavare, två av släktens matriarker. Deras namn är så inarbetade att de helt enkelt inte går att ändra. Jag skulle inte ens vilja försöka, namnen är nu fullständigt naturliga för mig. De ÄR Sophie och Siri. Punkt.

Sofia är Sophies sondotter, vilket gör det logiskt att hon skulle ha fått en annan version av sin farmors förnamn för att hedra släktens mäktigaste kvinna. Samtidigt heter Sveriges drottning vid den här tiden Sofia, vilket givetvis är ytterligare ett skäl till att namnet är populärt vid denna tid - och ett troligt skäl till varför en ung adelsdam fått detta namn.

Min Sofia spelar en mindre biroll och är bara med som hastigast i ett par scener, men det refereras flitigt till henne. Det känns naturligt att hon vid denna tid heter som hon heter.

Sylvia är den person vars namn det kändes mest lämpligt att ändra. Hon är den yngsta av fyra minderåriga systrar och kusin till den kvinnliga huvudpersonen.

Hennes namn kändes faktiskt litet otympligt som avslutning i slutet av raden av systrarnas namn. Även om det var ett sött och romantiskt namn och man gott och väl kunde tänka sig att en tioårig flicka vid sekelskiftet kunde ha fått det, var det ändå som om det spretade åt fel håll. Man som snubblade på det.


Jag prövade därför att rabbla raden av systrarnas namn. Först med Sylvia som avslutning och sedan med ett par andra namn som avslutning. Diana var det namn jag fastnade för.

Det avrundade raden av namn på ett bra sätt. Det var också det kortaste av systrarnas namn - som annars var relativt jämnlånga (vilket kanske inte gjorde någonting när man uttalade dem, men däremot såg rätt trist ut när man läste dem uppradade). Det tillförde en ny sorts dynamik.

Och jag hoppas att Sylvia under detta namn kommer att fortsätta att utvecklas som individ.


Tidigare i vintras blev en Ulrika (också hon en mindre birollsinnehavare) omdöpt till Lydia. Det passade henne som hand i handske och efter det namnbytet frodades hon på ett sätt hon aldrig kunnat göra som Ulrika.

Hur är det för er, med era personer och deras namn? Brukar namnen sitta perfekt från början eller genomgår personerna flera omdöpningar innan det blir rätt? Och förändras personerna när de byter namn?

Problem med torra, nariga händer vintertid?

Det kan bero på vilka handskar du använder. Är de yllefodrade?

Fundera i så fall på att byta till ett par med fleece- eller pälsfoder.

Ylle är ett underbart naturmaterial och något som jag definitivt skulle rekommendera i andra sammanhang. Men det har en tendens att dra åt sig fukt - i det här fallet fukten i dina händer. Och medan det kan vara skönt att vara torr om händerna och värmd av ett varmt och behagligt naturmaterial, kan det i vissa fall - om man har känslig hud och naturliga tendenser att bli torr om händerna - dra åt sig för mycket fukt från händerna.

Det här lärde jag mig när jag en kort period jobbade på ett företag som tillverkade och importerade väskor, resväskor och handskar. Jag blev torr och narig om händerna och var tvungen att smörja dem hela tiden med handkrämer, aloe vera och oljor för att hålla problemen under kontroll.

Men vare sig handkrämer, aloe vera eller mjukgörande oljor var direkt lämpligt att behöva använda stup i ett när man skulle handskas med exklusiva skinnprodukter där det riskerade att lämna fläckar på ömtåliga material. Det var som bäddat för katastrof.

Jag fick då det för mig något överraskande rådet att byta till handskar med fleecefoder.

Vilket jag också gjorde. Med personalrabatt!



Jag skall inte säga att problemen försvann över en natt. Men efter en vecka hade situationen förbättrats radikalt. Jag kunde smörja händerna på morgonen, innan jag for hemifrån, och sedan - om så behövdes - just före lunch och precis innan jag gick för dagen och skulle ut i kylan igen (det var en kall vinter). Samt vid sänggående hemma. Det räckte.

Jag köpte dessutom, när vintern blev ännu kallare, ett par tumhandskar med fingerfoder i fleece. Då fick jag det bästa av båda världar: Tumhandskarnas gemensamhetsvärme för alla fyra fingrarna medan varje enskilt finger var omslutet av mjuk, värmande fleece.

Än i dag håller de handskarna mina fingrar varma och just lagom torra och behagliga under vinterns isdygn. De är investeringar jag aldrig ångrat.


Däremot ligger mina sista par handskar med yllefoder för det mesta kvar i byrålådan. De blir ytterst sällan använda - även om jag älskade mina kaxigt röda mockahandskar!
 

Så, mina vänner, därför kan jag varmt rekommendera att byta till fleecefodrade handskar om ni har problem med torra, nariga händer vintertid och i dagsläget bär yllefodrade handskar.


Längre fram på säsongen, när det blir litet varmare men fortfarande kan vara litet svalt mornar och kvällar och i skuggiga områden eller när vår- eller för den delen höstvindarna blåser snålt, kan jag också rekommendera vårhandskar fodrade med silke eller viskos. Skönt och skonsamt för händerna.

Ibland undrar man vad man håller på med

När jag kom till jobbet i morse skulle jag stoppa in mackorna jag hade med mig i kylskåpet. Jag öppnade väskan, tog fram boken, öppnade kylskåpsdörren och sträckt in handen med boken i kylskåpet - och hejdade mig. Tittade på boken jag höll i handen.

Tittade in i kylskåpet. Matlådor. Frukt. Sallader. Juicer. Snabbmat. Rester. Tittade på boken. Och frågade mig vad tusan jag höll på med.

Vi som befann oss i pentryt/entrén/matrummet fick oss ett gott skratt.


Jag har gjort någonting liknande en gång, under början nittiotalet när jag jobbade i stort sett dygnet runt. Den gången skulle jag, så stressad att jag knappt visste vad jag gjorde, laga en potatisgratäng till sen kvällsmat.

Jag satte på ugnen, tog fram en rostfri bunke, tog fram smörpaketet ur kylskåpet, lade en smörklick i formen och skulle ställa in den i ugnen så smöret smälte. Jag ställde in bunken med smörklumpen i kylskåpet, öppnade ugnsluckan och sträckte in smörpaketet - och hejdade mig. Undrade vad det var som var fel med den här bilden?

För det var uppenbart att någonting var fel.

Det tog bara en stund innan det gick upp för mig vad det var.

Och, nej, jag tvivlar än i dag på att gratinerat smörpaket hade varit någon höjdare.


Kontentan av det hela är kanske att när hjärnan är överhettad behöver man kyla ned den. Fast, det är klart, läsningen hade jag ju inte direkt planerat att lägga på is!