Elisabet i underjorden - Första intrycket

Det är bara att erkänna, krånglande knän har lagt hinder i vägen för att utforska City banans nya stationer och se hur pendelresor in till stan har förändrats i och med dessa nya stationer.

Jag hann med en tur till Stockholm Odenplan och jag har åkt den nya tunneln i hela dess längd till Sundbyberg två gånger för att få en känsla för hur pass fort och smidigt det går, nu när man inte behöver passera den s k "getingmidjan" där det nästan alltid uppstod förseningar.

Men jag hade aldrig fått tillfälle att stiga av och utforska den mest komplexa av de nya stationerna, Stockholm City, innan knäsmärtorna slog till.

Men i går åkte jag alltså in till Stockholm enkom för att upptäcka hur man navigerar i denna nya infrastrukturmiljö som plötsligt ändrat alla spelregler man vari van vid sedan barnsben.

Som var kommer man upp vid vilken uppgång?

Hur ser det ut? Hur hittar man? Var hamnar man? Hur orienterar man sig? Varifrån går bussarna nu? Vad finns det för butiker och caféer och matställen? Hur tar man sig till ställen man vill ta sig till?


Något av det första som slog mig när jag kom upp på mellanplanet och tittade uppför rulltrapporna var känslan av rymd och ljus och luftighet och höjd. Det var någonting av en arkitektonisk upplevelse, att man kunnat bygga någonting som detta under jord och gjort det så rymligt och luftigt att det många sätt känns mer futuristisk rymdstation än ett tunnelsystem.

Nu var gårdagen klar och solig så ljuset som flödade ned genom den övre, långa rulltrappstunneln var närmast överväldigande. Bilden här ovan kan på intet vis göra upplevelsen rättvisa, ljuset är alldeles för matt. I går blev man bländad av ljusflödet.


Det andra som slog en, där man stod på mellanplanet nedanför rulltrapporna var hur sanslöst djupt under marken man befann sig. Och då hade man ändå kommit upp från själva plattformarna och spårområdet.

Sedan, när man väl kom upp till klassiska "Undergången" - och för er som inte vet vad det är, så är det den klassiska gamla gångtunneln som går från Centralen till T-Centralen (och givetvis vice versa) - återstod det två nivåer av rulltrappor till för att komma upp till de olika gatunivåerna - Vasagatan och Klarabergsgatan.


Detta var min första rekognoseringstur men den här anläggningen är så komplex att jag får bekanta mig med den i omgångar för att inte överanstränga knät så det blev bara den här uppgången den här gången. Det är litet som att lära sig navigera effektivt i en schweizerost - tur att man älskar ost!


På tal om godsaker fann jag att Vete Katten öppnat ett lokalt café på mellanplanet. Blåbärs- och vaniljbullen var fullständigt ljuvlig men lokalen har tyvärr litet ont om sittplatser om man inte klarar av att kava sig upp på en barstol, vilket vänster knä för närvarande betraktar som ett yttrande av yttersta galenskap. Som tur var blev ett mer sittvänligt bord ledigt innan jag hunnit gå igenom urvalsprocessen mellan alla godsaker.


Sedan var det bara att ge sig ned i underjorden och ta pendeln hem igen.


Slutsatsen av detta första intryck är dock odelat positivt. Att nya Stockholm City pendeltågsstation och dess förbindelser med Centralen och T-Centralen och det omkringliggande City är ett arkitektoniskt och ingenjörstekniskt mästerverk.

Det har varit rörigt. Det har varit stökigt. Det har varit tröttsamma avstängningar och svårframkomligt och bullrigt. Men, jäklar vad bra det blev!

Trött på att sponsra plankare

I morse hade man svabbat golvet innanför spärrarna på min pendeltågsstation. Det innebar att jag fick stanna upp och ta stöd mot spärren för att inte halka. Det innebar, i sin tur, att spärrdörrarna slog igen strax bakom mig - och dessutom om en lindrigt nykter äldre gentleman som tänkt slinka igenom spärren innan den slog igen.

Det blev ett jäkla liv på gubbskrället, som om det var mitt fel. Värst av allt var tydligen att spärrdörrarna slagit till hans kasse så flaskorna däri klirrade. Sedan smet gubben, fortfarande morrande och blängande, genom en annan spärr.


Fast jag tänkte nog som så att "har du råd att köpa sprit, har du fan i mig råd att köpa en egen biljett!"


Jag är nämligen jävligt trött på att behöva sponsra snyltande plankare.

Skrivdagbok, 10 augusti

Kämpar med att knyta samman femte kapitlet som består av en rad korta scener som griper in i varandra, överlappar varandra, går omlott och bildar ett slags resonansbotten av pusselbitar. Det viktigaste är att de hamnar i rätt ordning, såväl kronologiskt som logiskt och känslomässigt.

Och det är just pusselbitar det handlar om, för det här är litet som att lägga pussel utan att ha en bild att gå efter. Fast pusselbitarna är ord och meningar och stycken. Ibland skriver jag en scen - för att i nästa vända splittra den och spräng in en annan kort scen däremellan.

Femte kapitlet är ett av kapitlen som skall till i den nya inledningen på texten. Sakta men säkert, mening för mening, växer det fram och tar form. Och jag får nog säga att jag, åtminstone för ögonblicket - och så här långt - är rätt nöjd med resultatet.

Duvor, Pride and Prejudice

När man blir väckt klockan fem av förbannade, högljutt kuttrande fjäderfän som parar sig på balkongräcket utanför ens sovrum blir man inte direkt överförtjust. Krafs, krafs, krafs låter klorna mot balkongräcket. Flax, flax, flax låter vingarna medan de förbenade fjäderäna försöker hålla balansen på det smala balkongräcket medan överliggande fågel skjuter på av alla krafter och sätter ekipaget i gungning.

Vid denna arla timme är tankarna kanske direkt logiska och kristallklara så ens första slutsatser kan bli rätt dråpliga - för att inte säga rent ut dräpande.

Duvor gör det för sitt höga nöjes skull
För visst är det väl litet sent på säsongen att starta en ny kull? Kommer att vara rätt kylslaget innan de duvungarna är flygfärdiga. Pantade ärthjärnor. Tag ert förbenade kuttrasju någonstans utom hörhåll!

Ingen PK-elitist i världen kan begära att ens pride-sympatier skall omfatta kåta duvor klockan fem en söndagsmorgon
Fast vad vet man vad PK-elitisterna kommer på härnäst att man måste respektera? Min nattsömn lär nog inte hamna högt upp på den listan. Befarar att djurrättsaktivisterna kommer att försvara duvors rätt att ha sex på mitt balkongräcke till sista andetaget. Har bara en sak att säga - håll andan tills ni svimmar!

När det gäller duvor är jag definitivt mer Prejudice än Pride
Japp, jag har fördomar mot duvor. De skiter på fönstren. De skiter ned balkongerna. De flyger in i lägenheterna om man lämnar balkongdörren mer än en decimeter öppen och får hysteriska anfall eftesom de inte kan komma på hur de skall flyga ut på samma sätt. Vår förort är invaderad av duvor. Vi behöver ett par duvhökar!



Ah, som ni hör. Klockan fem på morgonen är logiken käpprätt åt fanders. Det börjar luta åt att jag anser att den enda goda duvan är en anrättad duva så det är kanske dags för en fjäderfälitania:

"Stekt duva." 
"Grillad duva." 
"Ugnsbakad duva." 
"Duva i lergryta." 
"Plommonspäckad duva..."


Den plommonspäckade duvan är litterär och kommer från någon bok, jag minns inte vilken. Men med ledning av det lilla jag minns tror jag den utspelade sig under krisåren på trettiotalet. I ungefär vart fjärde, vart femte kapitel åt man söndagsmiddag med plommonspäckad duva. Jag tror att egenfångad duva var det enda kött man hade råd med, eller någonting sådant. Tror också att plommonen möjligen var pallade för att förgylla söndagsmiddagen. Hur som helst, plommonspäckad duva får ingå i min fjäderfälitania.

Sommardagar, sommarnätter

Sommardagar, så ljuvliga, så oersättliga, rusar så svindlande lätt förbi. Man vill fånga dem i flykten, ta spjärn och håll fast ordentligt. Speciellt när sommaren har varit så som den på många håll i Sverige varit i sommar.

Fast en svalare sommar är ingenting att fnysa åt, det finns det som är värre. Som den fullständigt monstruösa värmebölja som drabbat södra Europa, med uppemot 47 grader.

Men, sommardagar. Man vill gripa tag i dem, hålla dem kvar, streta emot.

Det är någonting med ljuset, med de ändlösa dagarna och de ljusa nätterna. Någonting som kanske bara vi som vuxit upp på dessa breddgrader kan ta till oss. Vi försöker lagra dem. Ladda oss själva med dem för att i det längsta stå emot höstmörkret.

De ljusa nätterna är ett minne. För i år. Nu mörknar kvällarna, sensommarens nätter är stjärnskimrande mörka.

Varmare somrar brukar de kallas sammetsnätter, eftersom de kunde vara så varma att de kändes som om man var omfluten av och innesluten i sammet. I år?

I år känns det mer som om man vill svepa om sig en sammetsmorgonrock och hålla sommarnattens svalka stången.