Det där med filnamn behöver inte vara så komplicerat

Det här inlägget inspirerades av en twittertråd skapad av en engelskspråkig författare vid namn Megan Tennant som klagade över sin förvirrande uppsättning av filnamn och svårigheten att veta vilket som egentligen var det aktuella.

Ungefär så här såg det ut:

Writers useful filenames

Draft
Final Draft
Final Draft Version 2
Final Final Draft
ACTUAL Final Draft
ACTUAL FINAL DRAFT I SWEAR
ACTUAL FINAL DRAFT I SWEAR VERSION 2


Jag förstår förvirringen - och jag avundas henne inte alls!

Megan Tennants twitterinlägg ledde min tanke vidare till hur jag själv har namngivit mina olika skrivprojekt och hanterat olika versionshanteringar.Jag har förmodligen haft något av den totala motsatsen som grund i min metodik.

Jag ger mitt skrivprojekt ett namn, sedan arbetar jag hela tiden i den versionen. Filnamnet består ofta av projektets arbetsnamn eller - om det är för långt eller kanske innehåller tecken som inte gillas i filnamn (t ex å, ä och ö) - av skrivprojektets initialer eller motsvarande, som kan referera till projektets arbetsnamn. T ex Aaf, vilket står för arbetsnamnet "Allt att förlora" (som innehåller ett krångligt Ö), eller MS, som står för Månskugga (som innehåller ett väl så krångligt Å).

Mellan varven, när jag känner att så behövs - t ex om jag överväger att göra en större förändring i texten - så sparar jag en daterad version, oftast i en särskild arkivmapp för detta skrivprojekt.

Filen heter då typ FILNAMN_2018-12-28.doc, FILNAMN_2019-01-01, FILNAMN_2019-01-25, etc, vilket gör att om jag inte blir nöjd med en förändring så kan jag enkelt spara undan texten jag inte är nöjd med under FILNAMN_(dagen_datum) och sedan gå tillbaka till den daterade version som jag är nöjd med och spara den som originalversion igen och arbeta vidare därifrån.

Det har i alla fall fungerat utan några problem hitintills.

Genom arbetets gång, ju längre ett skrivprojekt pågår, så blir svansen med daterade versioner sedan längre och längre. Medan jag alltjämt skriver i min unika originalversion.

Ett undantag är väldigt långa skrivprojekt, där texten har blivit för tung för att jag skall kunna hantera den i ett superlångt och supertungt - och fullständigt ohanterligt - dokument. Där är texten uppdelad på kapiteldokument och versionssparas individuellt daterade. 

Det där med filnamn behöver inte vara så komplicerat. Faktum är att det inte behöver vara mer komplicerat än man själv väljer att göra det. För min del så beror min metod på att jag har ett behov av struktur - och ett behov av att inte krångla till det mer än nödvändigt. Samtidigt som jag behöver ha utrymme för flexibilitet och ha tryggheten i att vid behov kunna gå tillbaka till en version som antingen fungerade bättre eller som jag kanske tyckte bättre om och som hade bättre nerv, även om den kanske inte tekniskt sett var bättre.

Min metod passar kanske inte alla - förmodligen inte - men det har jag heller aldrig hävdat. Var och en måste finna den metod och den struktur som funkar bäst för henne. Eller honom. Hur namnger du dina dokument för att hålla ordning på olika versioner?

Jag är tydligen en kämpe!

I alla fall enligt tandläkaren.

Som ni kanske har läst er till i bloggen så fick jag i november förra året stora problem med en tand, som lidit av svårartad separationsångest och varit mer fästa vid mig än vad jag var med dem.och som trots omfattande ansträngningar från tandläkarens sida inte ville släppa greppet om tandbenet.

Nu hade ärendet överlämnats till en specialisttandläkare, som kunde utföra ett mer omfattande ingrepp.

Resultatet av dagens operation är hur som helst att mina motspänstiga tandrötter nu har tvingats släppa taget om mitt tandben. Vi har med andra ord separerat. Och under separationsakten har jag tydligen visat prov på anmärkningsvärd kämpaegenskaper.

Nu återstår att se hur tuff den här kämpen är, när nu bedövningen börjar släppa.

Lunch på Westman

Igår så blev det en riktigt god lunch på Restaurang Westman i Westmanska Palatset tillsammans med kollegorna på praktikplatsen när vi firade att några fina kontrakt hade landat. För min del så blev det fiskgratäng med hummersås, och som alltid så blev en lunch på Westman en angenäm upplevelse. Och smaklökarna blev riktigt, riktigt lyckliga!


Har ni någon gång ätit på Restaurang Westman?
Om inte, så har ni missat någonting!

Jag sätter inga käppar i hjulen

Oh, nej, inte då. Däremot så satte jag käppen - en del av er vet nog att jag sedan år har en käpp i metall som stöd här i livet - i kläm i chefens skrivbord så till den grad att det nästan kantrade.

Hur lyckas man med det, undrar ni kanske?

Sedan vi före jul flyttade in i samma rum allesammans så har jag haft vissa problem med att finna en bra plats att placera min käpp på där den inte hela tiden ramlade omkull. Jag hittade den perfekta platsen, lutad mot benpelaren i underredet till chefens höj- och sänkbara skrivbord så stod den tryggt och säkert och var ur vägen för alla.

Det vill säga där stod den tryggt, säkert och ur vägen för alla tills igår. Då fick chefen - som ALLTID står vid skrivbordet - plötsligt för sig att han skulle sitta ned. Så han satte sig ned och började sänka sitt skrivbord. Vilket gick smidigt ända tills skrivbordsskivans baksida tvärnitade medan dess framsida lydigt fortsatte nedåt - varvid den började få slagsida.

Det var då vi upptäckte problemet.

Skrivbordsskivan hade på sin väg ned mot lagom sitthöjd stött på heavy metal. D v s min käpp, som stod lutad mot pelaren under bordet och som nu var fastkilad under bordsskivans bakre kant och gjorde att den mer och mer fick slagsida.

Behöver jag säga att vi höll på att skratta ihjäl oss?


Så, nej, jag sätter inga käppar i hjulen.

Men jag kan definitivt få skrivbord att kapsejsa.



 

Romancenytt

Det är ett tag sedan jag senast hade ork och energi och tid över för att engagera mig ordentligt i vad som händer och sker på romancefronten. Inte ens efter den ljuvliga romancesammankomsten som Lovereads höll i november så lyckades jag få ur mig en bloggpost (jag påbörjade visserligen en, men kom mig aldrig för att slutföra den).

Men nu i vinter så har det hänt en del när det gäller nyskriven, svensk romance som ju bara måste rapporteras om.

Först ut:

I december så kom Sofia Fritzson ut med den avslutande delen i trilogin om systrarna Storm, När framtiden ljusnar.

Jennifer Storm lämnade Falkenberg som tonåring och har aldrig sett tillbaka. Men när ett okänt foto av hennes försvunna mamma dyker upp tvingas hon återvända. Väl där hoppas hon på en nystart, men relationen till systrarna Melinda och Fanny är ansträngd och dessutom väcks gamla minnen till liv när hon återser sin ungdomskärlek Sebastian Seger.

Sebastian har lagt känslorna för Jennifer bakom sig och är fullt upptagen med att skriva en bok, men attraktionen mellan dem går inte att förneka.

När frågorna börjar hopa sig kring systrarnas mamma och hennes försvinnande, ställs allt på sin spets för Jennifer. Kan hon återförenas med sina systrar och vågar hon möta framtiden tillsammans med Sebastian? När framtiden ljusnar är tredje och sista boken i serien Systrarna & kärleken, en romanceserie om kärlek, systerskap och familjehemligheter.



Och nu i januari:

Nu i dagarna så kom Heléne Holmström ut med sin nya bok, Falla fritt.

Ett omaka par, en attraktion omöjlig att motstå, förbjuden kärlek. Denna laddade debutroman bjuder på passion i kittlande miljöer.

Charlotta Kvist är advokat på en av Stockholms mest framstående byråer och kämpar för delägarskap och revansch. Ignacio Vargas sitter i ledningsgruppen på ett stort klädföretag och brinner för hållbarhetsfrågor. När de möts på en bar blir de genast attraherade av varandra. Vad de inte vet är att de står på motsatta sidor i en stor rättstvist som båda är fast beslutna att vinna.

De går emot alla regler genom att ens träffas, att inleda en relation får absolut inte hända. Ändå kan de inte stå emot varandra. Men är de verkligen beredda att riskera allt de kämpat för?


Falla fritt är Helénes första tryckta bok.



Ja, det var väl allt från mig för den här gången.

Önskar er en riktigt härlig romanceläsningsvinter. För en bekväm fåtölj - eller ett soffhörn, om man föredrar det - en mjuk och skön pläd och balja te, kaffe eller varm choklad efter tycke och smak och en riktigt bra romance är nog det allra bästa sättet att övervintra.

Efter den här dagen

så är jag nu en varm och övertygad anhängare av uppvärmda trottoarer och gångvägar som ett led i att bekämpa halk- och fallolyckor med benbrott och andra skador som följd. Snacka om att man kände sig som en ledbruten Bambi på hal is när man skulle ta sig till och från pendeltåget.

Vinter i Sverige.
En förrädisk historia.

En dag av ups and downs

De flesta downsen inträffade i morse, och uppvägdes efter hand av upsen som följde. Sedan blev det några downs igen på kvällen, men de flesta av dem kom i form av snö så det var ju ändå tämligen OK.

Och det återstående, det fixar jag imorgon.

Det här är väl i och för sig litet överdrivet. Åtminstone en aning. Men känslan är så klockrent den rätta. Jag pulsade till fotknölarna genom snödrivorna på vägen hem från pendeltåget. Stockholm, Södertörn - det blev vinter!

Katten vad det blåser i kväll!

Åh, inte på långa vägar så hårt som det gjorde under Alfrida. Långt därifrån. Men det har verkligen ettrat till sig under de senaste timmarna och trädkronorna vajar och rister i gatlyktornas sken nere vid station. Jag lär nog bli vaggad till sömns i natt.

Stökigt värre med Alfrida

Det kan nog inte ha undgått någon att märka att 2019 har börjat blåsigt. Hon har lämnat såväl avtryck som intryck, Alfrida. Hur stökigt det varit har man kunnat följa på nyheterna. Det här är min version, berättad från en kustnära position på Södertörn.

Det började blåsa upp riktigt ettrigt sent i går kväll här på min del av Södertörn. Huset skakade och svajade så det höll mig vaken sent, speciellt som också fönstren skakade och klirrade och visslade i stormbyarna.

Men omsider så blev jag väl vaggad till sömns, för jag vaknade någorlunda utsövd när väckarklockan ringde. Stormen hade dock inte dåsat till utan var alltjämnt i rytande, sjungande, brusande högform. Fönstren klirrade och skakade och visslade fortfarande i orkanbyarna.

När jag i morse öppnade balkongdörren för att känna hur hårt det verkligen blåste utomhus så var stormbyarna så häftiga att jag tvingades backa flera steg in i sovrummet innan jag lyckades få igen balkongdörren.

Jag är ju inte direkt stadig på fötterna, speciellt inte när väglaget är halt isknaggel. Min vida regncape är dessutom ett rejält vindfång, det är inte för inte som jag stundtals refererar till den som ”Spinnakern”. Så om vinden fick tag i mig mellan höghusen vore risken överhängande att jag skulle blåsa över ända. Och jag tror nog nästan att jag borde räknas till de som varnas för att ge sig ut innan det mojnar om det inte är absolut nödvändigt.

Kombinationen eländigt väglag, stormbyar och eländiga fötter gör att jag tror att det var det var både säkrast och förnuftigast att försöka jobba hemifrån idag. Det är först nu, vid elvatiden, som stormbyarna börjar mattas av märkbart.