Det kan nog inte ha undgått någon att märka att 2019 har börjat blåsigt. Hon har lämnat såväl avtryck som intryck, Alfrida. Hur stökigt det varit har man kunnat följa på nyheterna. Det här är min version, berättad från en kustnära position på Södertörn.
Det började blåsa upp riktigt ettrigt sent i går kväll här på min del av Södertörn. Huset skakade och svajade så det höll mig vaken sent, speciellt som också fönstren skakade och klirrade och visslade i stormbyarna.
Men omsider så blev jag väl vaggad till sömns, för jag vaknade någorlunda utsövd när väckarklockan ringde. Stormen hade dock inte dåsat till utan var alltjämnt i rytande, sjungande, brusande högform. Fönstren klirrade och skakade och visslade fortfarande i orkanbyarna.
När jag i morse öppnade balkongdörren för att känna hur hårt det verkligen blåste utomhus så var stormbyarna så häftiga att jag tvingades backa flera steg in i sovrummet innan jag lyckades få igen balkongdörren.
Jag är ju inte direkt stadig på fötterna, speciellt inte när väglaget är halt isknaggel. Min vida regncape är dessutom ett rejält vindfång, det är inte för inte som jag stundtals refererar till den som ”Spinnakern”. Så om vinden fick tag i mig mellan höghusen vore risken överhängande att jag skulle blåsa över ända. Och jag tror nog nästan att jag borde räknas till de som varnas för att ge sig ut innan det mojnar om det inte är absolut nödvändigt.
Kombinationen eländigt väglag, stormbyar och eländiga fötter gör att jag tror att det var det var både säkrast och förnuftigast att försöka jobba hemifrån idag. Det är först nu, vid elvatiden, som stormbyarna börjar mattas av märkbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar