Kanske skulle jag kalla det post prokrastineringsbetingad stress? För jag sköt upp och sköt upp så mycket under vårvintern, medan jag grubblade över Romanceportalens framtid. Och sedan under våren, sedan jag varit tvungen att skriva min första negativa recension. Och medan våren övergick i försommar över romancerecensionernas utformning - som trots många stor förbättringar i höstas och ännu några mindre under vintern - kändes som om de kanske ändå hade någonting att vinna på ytterligare förbättringar.
Resultatet är att jag är hopplöst efter med romancerecensionerna.
Ibland undrar jag om det är jag som driver Romanceportalen.
Eller om det är Romanceportalen som driver mig.
Jag har inte så mycket annat att göra just nu, så det här borde inte vara omöjligt att lösa. Men ändå. Jag känner mig splittrad. Oförmögen att prioritera. Fast det är egentligen fel. Jag gör som sagt upp planer. Och jag prioriterar. Problemet är att jag frångår planerna. Och att mina prioriteringar upplöses och förändras som gryningsdimmor.
Maj gick dessutom i smärtans tecken. I smärtans och värktabletternas. Var det inte fötterna, så var det ryggen. Och var det inte ryggen, så var det knät. Ni har kanske möjligtvis, någon gång, märkt att man inte är i sitt esse när smärtan sätter klorna i en?
Böckerna som borde recenseras samlas på hög - och hela tiden kommer någonting emellan. För ögonblicket är jag nästan tacksam över att jag inte haft råd att köpa så många böcker under våren - och inga alls denna månad - för jag har bara hunnit läsa en av böckerna i min TBR-hög så här långt.
Ibland skulle jag önska att dygnet hade tjugofem timmar istället för tjugofyra. Eller tjugosex. Eller varför inte tjugosju? Eller...
Men sedan minns jag vilket omak omställningen till sommartid medför varje vår, speciellt som min biologiska klocka för vart år som går blir allt motvilligare att ställas om, och inser att det nog är bäst som det är.
Nej, problemet ligger hos mig. Uppenbarligen är jag, åtminstone just nu, förbålt tidsineffektiv och har svårt att utnyttja tiden jag har till mitt förfogande.
Jag tror jag gör kväll nu. Kanske kan jag se mer positivt på situationen efter en natts ostörd sömn. Det blev inte så mycket med den saken i natt, man körde vägarbeten hela dagen i går tills in på småtimmarna. Och man skall ta vara på molnens silverkanter. Fast de är snarare iskallt cyklamenrosa, i ett efterspel efter en oväderssolnedgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar