Två hösttecken

Det är den där tiden på året när man vill hålla fast vid sommaren - särskilt som sommaren inte alla gånger varit särskilt somrig - men börjar inse att den nog ändå håller på att slinka en ur händerna. Eller i alla fall att vissa tecken tyder på det.

1. Poff! Poff! Poff! konserten har inletts. Ni vet, när allt längre och mörkare kvällar gör att man måste ha lamporna tända allt längre - och de svarar med att plötsligt, den ena efter den andra, säga Poff! Poff! Poff! när man försöker tända dem och lämnar en stående i mörkret.
    
2. I förrgår kväll hörde jag för första gången det där distinkta höstsuset i vinden. Det där litet frasiga ljudet när vinden blåser genom trädkronor vars löv som inte längre är somrigt frodiga utan börjar bli litet torrare och prassligare. Det är något visst när man hör det där ljudet för första gången för säsongen. Som om man blir medveten om att året passerat en gräns och även om det kanske kommer varmare dagar, så är årstidsväxlingen här.

Säkra hösttecken, bådadera. Nätterna är kallare också, jag överväger att lägga till ännu en filt i min vinterkokong. Det är dags att inse att man måste uppdatera terminologin. Det är höst.

Och den där sena sommarförkylningen, var nog egentligen en tidig höstförkylning.