Skrivdagbok, 1 september

Under gårdagen fick jag till ungefär två och en halv sida text i sjunde kapitlet. Det är i princip den första scenen, berättad ur två perspektiv. Är fortfarande, efter morgonens genomläsning, riktigt nöjd. Behövde bara ändra några ord och formuleringar här och var. Jag kommer att försöka skriva nästa scen i dag.

Jag är inne i en spännande sekvens nu. Carl Johan har just fått veta att han snart kommer att träffa Eva, sin ungdomskärlek igen. Och, nej, Eva är inte min kvinnliga huvudperson. Men det finns mycket ouppklarat dem emellan som påverkar dem båda. Och Evas man. Saker som måste läggas till ro för att de alla skall kunna gå vidare.

Nästa scen? Jag tror den kommer att skrivas ur Evas mans perspektiv. Jag är nästan säker på det. Det blir en reliefscen. Älskar att använda mig av kortare (eller ibland litet längre) reliefscener för att ge huvudscenerna mer skärpa, tyngd och dramatik. 


Manuset som sin helhet består nu av ett organiserat kaos som enbart en licensierad mästarinna av kaos kan överblicka. Vi har en ny, helt omarbetad prolog (som tidigare var de första scenerna av det ursprungliga första kapitlet). Så, efter ett hopp tillbaka i tiden, följer första kapitlet (som är den rejält omarbetade ursprungliga prologen). Därpå följer fem nyskrivna kapitel - och ett sjätte på gång.

Därefter följer ett hål som jag just nu kämpar med att fylla igen. Inte helt enkelt eftersom det känns som om det har samma proportioner som Grand Canyon. Ju mer text jag skriver, desto mer visar det sig att det återstår att skriva.

Jag hade ursprungligen hoppats att det skulle röra sig om en ca sex, sju kapitel men det var litet väl optimistiskt räknat. I nuläget känns det som det återstår minst tre kapitel efter det som jag skriver nu, det sjunde.

Efter hålet i texten återstår resten av mastodontmanuset på ca 870 sidor, en jäkla massa text som jag måste arbeta mig igenom tills den hänger ihop sömlöst med den nya början. Och där jag förhoppningsvis kan skala bort en hel del sidor eftersom jag nu går mer rakt in i handlingen och bör kunna skala bort en hel del tillbakablickar.

I slutet av mastodontmanuset finns ännu ett hål om kanske ca två kapitel att fylla igen mellan färdigskriven, sammanhängande text och de två sista kapitlen plus epilogen. Och de kapitlen kan jag inte skriva innan jag arbetat mig igenom hela texten fram till den punkten och vet mer exakt hur jag bör utforma dem. Och efter det...


Kommer jag att ha en färdig bok?

Ha!

Var det någon som trodde det?


Efter det kommer jag att ha ett färdigt första utkast.

Fast det kommer att vara ett första utkast som i vissa partier redigerats sex, sju gånger.


Ibland, undrar jag verkligen vad jag håller på med.
Och varifrån kommer den här envisheten och uthålligheten?


Det finns ett talesätt om böcker och skrivande, fritt översatt:

"Om det finns en bok du vill läsa men som ingen ännu skrivit, får du skriva den själv"



Kanske är det det som händer.
Kanske skriver jag boken jag vill läsa.