En oktobermorgons kolorit

Gårdagsmorgonen, tisdagsmorgonen den 27 oktober, bjöd på en märklig – om än kortlivad – kolorit som gick långt utöver det vanliga här på Södertörn. När jag gick till pendeln – och också när jag stod på pendeltågsstationen och väntade på mitt pendeltåg – så slog det mig med häpnad.

Himlen i öster var aprikosfärgad – med inslag av aprikosrosa, svavelgult och lätt rostfärgat – och överdragen av lätta, förbiilande moln i gråviolett eller rent violett.

I väster så dominerade ett gråviolett molntäcke, som i sin tur hade lättare, tunnare moln som var märkbart aprikostonade under sig.

Under färden mot Stockholm så blev färgerna först allt mer märkbara och intensiva, framförallt i öster. Det vill säga tills vi kom till Farsta Strand. Sedan började vi sakta men säkert att lämna den extraordinära färgprakten bakom oss medan molntäcket tätnade och grånade allt mer.

Nästa gång som jag verkligen kunde se den östra horisonten var när vi körde över Årstabron. Då hade gryningens färgprakt blekts ned till en strimma av blekt gulbeige i randen av klar himmel under kanten på ett molntäcke som inte riktigt sträckte sig ända till horisonten.

 

Det är den strimman av klar himmel i öster som utgör förklaringen till den oväntade, intensiva färgprakten och de förbluffande färgkombinationerna. 

I soluppgången så träffade solstrålarna undersidan av den mer kompakta molnbanken – samt även en del lättare och lägre moln i väster - och färgade dem i en markant aprikos ton samt förstärkte de ej upplysta molnytornas naturliga gråskala mot en mer dominant gråviolett till rent violett ton.

Och när solen hade stigit högre på himlen – eller när jorden snarare hade snurrat så pass mycket att den inte längre sken in under kanten på molntäcket – så bleknade de spektakulära färgerna bort.

Oktobermorgon.

På Södertörn.

 

 

Höstkyla och höstbäddning

På hösten, innan värmen på elementen har kommit igång ordentligt, blir det lätt kallt om fötterna när man skall lägga sig på svala (läs kalla) lakan. De senaste åren har jag löst det genom att bre mitt största, mjukaste och fluffigaste badlakan över underlakanet vid fotändan av sängen.

Men i år blev det inte så. När kylan satte in låg just det badlakanet i tvättkorgen och jag hade hade sådana knäsmärtor att jag inte kunde ta mig till tvättstugan. Jag försökte därför bädda med mitt näst största, näst mjukaste badlakan över lakanet vid fötterna istället.

Det funkade inte.

Det var för kort och för smalt och för lätt - och korvade sig också alldeles för lätt under fötter och vrister.

En kylslagen natt fick jag huttrande stiga upp, lyfta upp sängkläderna vid fotändan av sängen och hala bort den odugliga frottéklunsen som rullat ihop sig under mina fötter och mest av allt kändes som en knölig rulltårta. Istället bredde jag en fleecefilt över underlakanet och bäddade in den stramt och ordentligt om bäddmadrassen. Den låg därigenom slätt och stadigt och var mycket bekvämare och behagligare för fötter och vrister och vader. Riktigt, riktigt skönt - och det har hjälpt mig att sova riktigt gott sedan jag bäddade om.

Så om ni fryser om fötter och smalben på vintern, när dessa måste värma upp en lika stor yta i sängen som bålen, så rekommenderar jag att bädda med en fleecefilt över lakanet vid sängens fotända.

Jag kan bara säga en sak - kalla tassar håller en vaken.

Och om du nu inte vill ha en fleecefilt? Tja, jag förmodar att det skulle fungera lika bra med en yllefilt. Så länge den inte kliar och irriterar mot huden. 

Är rosa en ny höstfärg?

Nu i höst har jag lagt märke till att vissa träd snarare har rosa löv än röda. Jag vet inte om det beror på att sommaren varit så torr och att en del träd under perioder fått förhållandevis litet vatten eller om det helt enkelt är en tillfällighet.

Men frågan kvarstår, är rosa det nya röda?

Helgens läsning

Det har varit en ganska blåsig oktoberhelg med varierande väder och tvära kast mellan solglimtar och spöregn över min del av Södertörn. Med andra ord en perfekt läshelg som bjuder in till att tända ljus och krypa upp i favoritfåtöljen med en bok.

Den här helgen blev det fråga om två böcker som lästes parallellt. Den ena var en nysvensk romance - Simona Ahrnstedts nya, maffiga romance. Det var ren glädje- och njutningsläsning och jag har ett par kapitel kvar att njuta av senare i dag.

Den andra boken var research för mitt eget skrivande. Inte för mitt nuvarande huvudskrivprojekt, utan för en romantisk historia jag skissat på. En historia som tar sitt avstamp under stadsbranden i Sundsvall 1888 - där stora delar av huvudpersonernas liv läggs, i likhet med Sundsvall, i ruiner och båda tvingas bygga upp en helt ny tillvaro - även om det mesta av handlingen utspelar sig några år senare.

Intressant och gripande läsning, även om den kanske inte riktigt gav mig alla de detaljer jag hade behövt för mitt kommande skrivprojekt. Men jag vet hur som helst betydligt mer än tidigare.


Detta var min läshelg. Så, hur såg er läshelg ut?

Två hösttecken

Det är den där tiden på året när man vill hålla fast vid sommaren - särskilt som sommaren inte alla gånger varit särskilt somrig - men börjar inse att den nog ändå håller på att slinka en ur händerna. Eller i alla fall att vissa tecken tyder på det.

1. Poff! Poff! Poff! konserten har inletts. Ni vet, när allt längre och mörkare kvällar gör att man måste ha lamporna tända allt längre - och de svarar med att plötsligt, den ena efter den andra, säga Poff! Poff! Poff! när man försöker tända dem och lämnar en stående i mörkret.
    
2. I förrgår kväll hörde jag för första gången det där distinkta höstsuset i vinden. Det där litet frasiga ljudet när vinden blåser genom trädkronor vars löv som inte längre är somrigt frodiga utan börjar bli litet torrare och prassligare. Det är något visst när man hör det där ljudet för första gången för säsongen. Som om man blir medveten om att året passerat en gräns och även om det kanske kommer varmare dagar, så är årstidsväxlingen här.

Säkra hösttecken, bådadera. Nätterna är kallare också, jag överväger att lägga till ännu en filt i min vinterkokong. Det är dags att inse att man måste uppdatera terminologin. Det är höst.

Och den där sena sommarförkylningen, var nog egentligen en tidig höstförkylning.

Jag har bäddat min vinterkokong

Ett hösttecken - eller kanske ett hösttäcke - är när nätterna blir så kalla att man måste bädda varmare. Nu har nätterna blivit så kalla att jag bäddat min vinterkokong med mitt ljuvliga sommarskynke - som är en avdankad, jacquardvävd bordsduk i konstsilke (förmodligen något slags viskos) som är för sladdrig för att ligga stilla på ett bord men är på en gång svalt och värmande - och två lätta fleecefiltar.

En filt skulle i och för sig räcka än så länge men filtarna är så korta att de inte räcker till att stoppa in ordentligt under madrassen om man vill ha den ända upp till axlarna. Det brukar därför sluta med att jag har mängder med lätt, gosig fleecefilt över axlarna och huvudet medan fötterna fryser under enbart sommarskynket. Därför lägger jag en filt på tvären över fotändan av sängen, så den hänger ned över såväl fotändan som sidorna, och ovanpå den en matchande filt på längden. Då gör det inte så mycket om jag drar upp den övre filten över huvudet under natten - fötterna är ändå varma och goa.

Längre fram på hösten/vintern brukar jag lägga på ytterligare en (udda) fleecefilt över de båda andra för ytterligare värme men som det är, har jag skapat en ljuvligt lätt och värmande kokong mot de allt svalare nätterna.

Det är flexibelt också - om det blir för kallt, är det bara att lägga till en filt. Om det blir för varmt, är det bara att kasta en åt sidan.

Om jag sover gott i min kokong?
Japp!