Kapitlet som slukade mitt liv

I går kväll hände någonting alldeles vidunderligt härligt.

Jag avslutade 38:e kapitlet!

Det tog bara litet drygt ett och halvt år att skiva.

Ja, det stämmer.
Ett och ett halvt år.

Jag körde fast. Ohjälpligt. Ingenting funkade. Jag stirrade på på en blank skärm nedanför den sista raden skriven text och hade absolut ingenting mer att säga. Det var som att försöka vada genom en trögflytande tjära av ord. Allt var ogenomträngligt, ingenting urskiljbart.

Och småsaker, som livet - och dess motsats - kom i vägen.

Det gick inte att komma vidare. Kreativiteten uppförde sig om bränslemätaren på en bil med tom tank varje gång jag öppnade kapitlet i fråga och stirrade på stället där texten upphörde och en blank skärm tog vid. Visaren närmades sig ofelbart noll.

Citronen var pressad till sista droppen.

Istället har jag reviderat och arbetat mig igenom all den text jag hade. Gång på gång på gång. Vilket den (texten) förmodligen mått bra av, speciellt som den inte längre var på väg åt det håll jag tänkt mig när jag började skriva den (lång historia, om du vill läsa den kan du gör det här).

Men nu är det klart.
Kapitlet som slukade mitt liv. ÄR. KLART!!!

Jag började skriva på en scen ett par dagar före helgen. Det var inte en ny scen, texten hade brutit mitt i den eftersom jag inte visste hur jag skulle komma vidare. Men så, för några dagar sedan, lossnade någonting som suttit ohjälpligt fast.

Det har visserligen gått sakta framåt. Krypfart, jag har i princip byggt fortsättningen på scenen mening för mening. För att nästa dag stuva om ungefär hälften av gårdagens text. Men för var dag blev texten litet vassare. Litet bättre.

Så himla skönt, när jag suttit fast i texten så länge.

Det här är en av nyckelscenerna, i sista fjärdedelen av texten, och när jag väl knäckt den visste jag att jag i princip skulle kunna ”se” hela vägen fram till slutet.


En faktor som hjälpte till att lösa upp omöjligheterna var att jag såg fantastiska The King’s Speech på TV4 i lördags. Verkligen upplyftande. Tala om att övervinna grava problem i en svår tid och under stark press.

Ibland, behöver man tanka hjärnan. Ibland själen också.


Texten är åter på banan. Den rör sig framåt, den har lagt ut kursen.

Och kanske, kanske blir 2016 året då den här texten äntligen går i mål.