Reflektioner och historiska perspektiv

Jag är gammal nog att minnas när Sovjetunionen 1979, på höjden av sin makt och mitt under kalla kriget, invaderade Afghanistan. Trots en enorm teknisk överlägsenhet – och trots att Afghanistan var ett av Asiens fattigaste länder – så gick det inte så värst bra. För Sovjetunionen.

Kränkt vit mormor med barnvagn

I går så tog jag bussen till ICA i en grannförort – vi har inte längre någon ICA-butik i mitt lokala centrum och ICA-kortet utgör lejonparten av min hushållsbudget.

Det började som rofylld resa i ett nysnötyngt vinterlandskap en tidig lördagsförmiddag. Men stillheten bröts när vi kom upp i de mer välbärgade radhusområdena och en mormor med minst två barnbarn och en barnvagn steg på.

Hon var den högljudda sorten, som älskar att påpeka att allting är någon annans fel och att hon minsann alltid har rätt och att hon aldrig gör någonting fel. Vilket hela bussen blev upplyst om under de följande tio minuterna.

Jag satt med ryggen till, längre fram i bussen, men om jag förstod det rätt så fanns det redan en barnvagn på bussen (det finns ordentlig plats för minst två barnvagnar) och hon var sur för att föräldrarna inte flyttade sin vagn så att hon fick platsen mitt för bussens mittdörr. Detta eftersom hon inte var van att köra barnvagn och det krävdes lite manövrerande för att få in vagnen smidigt på den andra platsen – vilket den perfekta mormodern, som minsann aldrig gjorde någonting fel, uppenbarligen hade vissa problem med.

Föräldrarna till barnet i den första barnvagnen var tydligen invandrare – och allt var självklart, enligt kränkt vit mormor med gäll stämma – deras fel. Det blev en massa upprört grumsande om att ”i SVERIGE talar vi SVENSKA!!!” när de inte ville flytta på sin vagn på hennes order – och varför skulle de det?

Det fanns, som sagt, gott om plats för två barnvagnar på barnvagnsplatsen.

Såvida man inte var lat och bekväm och vill ha allting serverat på silverbricka.

Mormors upprörda och högljudda grumsande fick hennes yngsta barnbarn att börja gråta.

Det var uppenbart inte alls hennes fel – oh, nej, då!

Hur kunde någon ovänlig själ tro någonting sådant?

(Hm – att kränkt vit mormor hade en hög och gäll röst som kunde ha väckt slumrande barn också utanför bussen, skulle kanske kunna vara till någon ledtråd).

Det där med ”i Sverige talar vi svenska” blev ett återkommande tema som ältades till leda för alla i bussen som gitte lyssna. Och, eftersom kränkt vit mormor hade en hög och gäll stämma så var alla som inte gitte lyssna på henne tvungna att göra det också.

Grumsandet och ältandet fortsatte även sedan föräldrarna med barnvagn nummer ett steg av. Högt, gällt, indignerat. Tills en kvinna som satt bakom mig uppenbarligen fick nog och sade åt henne att vara tyst. Som svenska så fick hon skämmas för henne.

Kränkta mormor blev verkligen kränkt och tyckte att det var ingenting som angick henne (kvinnan bakom mig).

Som svarade någonting i stil med att om hon försökte göre det till allas angelägenhet så fick hon finna sig i att en del tyckte att hon hade fel. Och till slut fick nog av hennes uppförande.

Sedan blev det tyst på kränkt vit mormor, som också strax därpå gick av med både barnvagn och barnbarn.

Jag kunde initialt kanske ha en viss sympati för en kvinna som uppenbarligen inte var särskilt van att hantera en barnvagn i kollektivtrafiken och hamnade i en situation som krävde lite manövrerande. 

Men jag har aldrig haft vare sig sympati för eller tålamod med människor som högt och påstridigt prompt ska pådyvla andra sina åsikter.

Så, bra rutet, okända kvinna bakom mig! 

Bloggar kommer och går

När jag bläddrat igenom bloggen nu på morgonen så har jag upptäckt att jag fortfarande följer vissa bloggar som inte har varit aktiva på många, många år. Ett år. Två år. Tre. Fem. Sju.

Räknat från februari 2022. Om du läser detta längre fram så är årtalen förmodligen högre än så. Eller också är bloggarna borta ur mitt flöde, antingen för att de har tagits ned från nätet eller för att jag kommit ihåg att gallra och städa upp i mitt bloggflöde.

Varför jag inte har gjort det än?

Vissa av dessa bloggar har haft kortare eller längre pauser tidigare – så vem vet? Kanske kommer de tillbaka veckan efter det att jag plockat bort dem. Eller kanske aldrig.

Andra hade jag stort nöje av att följa genom åren och har lärt mig mycket om såväl skrivande och romancegenren som andra intressanta områden från. Av? Ifrån?

Sak samma. Ni kan nog förstå andemeningen, även om semantiken kanske blev för invecklad för att en morgontrött bloggare ska orka försöka veckla om den.

Hur som helst, så länge de bloggarna finns kvar på nätet så återvänder jag ibland för att kolla en detalj. Eller kanske läsa igenom något särskilt intressant gammalt blogginlägg som tog upp ett ämne eller frågor som jag har haft särskild nytta av i mitt skrivande. Eller som helt enkelt var roande. 

Många gamla romancebloggar har t.ex. fått mig att upptäcka nya, spännande romanceförfattare.

Så sett ur vissa perspektiv så är dessa bloggar ett slags tidsarkiv.

Andra gamla bloggar åter är skapade av personer som jag känner - eller i vissa fall är ytligt bekant med. Personer som har testat på att skapa en blogg, kanske kring ett skrivintresse men lika ofta för livet i stort och i smått, men sedan har livet kanske tagit andra vägar och tiden för bloggande minskade eller också försvann intresset.

Jag känner igen det där. Min egen aktivitet här på bloggen går i vågor. Vissa år finns orken, engagemanget och intresset där. Andra år är det motigare, mer av en kamp – med sporadiska utbrott av engagemang för ett ämne eller en händelse.

Och ibland, så har jag helt enkelt ingenting vettigt att säga. 

• Ingenting nytt på skrivfronten
• Ingen dråplig epistel om en pendlares vedermödor i kollektivtrafiken
• Inga nostalgiska episoder om Nellie från hundåren
• Inga reflektioner kring samtida händelser
• Just inget nytt att säga om romance eller romancegrenen
• Varken tid, ork eller energi nog för att göra bokrecensioner – jag vet, det var länge sedan

Och ibland så undrar jag om någon ens är intresserad av vad jag eventuellt skulle komma på att skriva om. Kanske är det helt enkelt bara för mig själv?

För mitt eget nöje av att se texten växa fram under mina fingrar, ett sätt att samla och kanalisera mina tankar?

Och kanske är det skäl nog.

Bloggar kommer och går. Den här består.

Även om aktiviteten kanske går i vågor.

Hur som helst, en dag så kommer jag förmodligen att städa upp mitt bloggflöde och bara följa aktiva bloggar. Men det blir inte idag.

Skrivdagbok – 23 januari 2022

Fortfarande strömlös dator och ännu ingen strömkabel till skrivardatorn men kreativitet är kreativitet så jag skriver på ett nytt projekt inom UG – på fel dator.

Detta är ett nytt projekt för en ny första bok i serien, (vilket kommer att göra den redan påbörjade Förvaltaren till den andra boken i serien istället).

Förklaringar till varför jag har tagit ett så drastiskt steg följer längre ned, men det är bland annat lite problematiskt eftersom jag inte kommer åt styr- och strukturdokumenten för UG-konceptet på gamla datorn, min ordinarie ”ordbehandlare”. 

Så just nu får jag mer eller mindre treva mig fram i blindo. 

Men onekligen kul att vara på g igen.

Med start i lördags så har jag så här långt: 

• Skapade en mall (som jag är rätt nöjd med) på Contentent datorn (alltså den dator som jag skriver content på) för att kunna skriva mina egna skrivprojekt fram tills att jag får en ny strömkabel till ”ordbehandlaren” (d v s min gamla dator).
  
  Det var för övrigt inte det enklaste i ett Word som är flera generationer senare än det jag har på gamla datorn (och som jag är van att närmast ha i ryggmärgen)
  
  
• Lärde mig var jag hittar en rad funktioner i Word på Content-datorn som jag är van att använda när jag skriver på min gamla dator, men som här är dolda i olika paneler och undermenyer (och definitivt inte där jag är van att finna dem)
  
  
• Började skissa upp första kapitlet i form av en scen mellan en finansiellt desperat ung man och hans välbärgade mormor – bra relation, bra kemi – men scenen måste byggas ut

Det var verkligen härligt att komma i gång med skrivandet igen under gårdagen. Tro mig, det är tokfrustrerande att känna att kreativiteten finns där – i fulla mått, att den närmast håller på att bubbla över. Utan att kunna få något ordentligt utlopp för den. Att vilja skriva och skriva och skriva – och inte kunna låta fingrarna dansa över tangentbordet.

Första kapitlet flödar hur som helst på bra, det blev nästan tolv sidor bara den första dagen. Den första scenen beskriver en fin relation mellan en desperat ung man som har ärvt en finansiell katastrof efter sin far och hans välbärgade mormor, som tvingas inse att hon trots allt inte är rik nog att kunna rädda honom.

Så här långt så är det mest dialog och reflektioner, för att sätta scenen och omständigheterna i hjärnan. Nu måste jag bygga ut scenen efterhand med deras interagerande, deras känslor, samt göra omgivningen betydligt mer detaljerad än den skissartade version som den i nuläget utgör.

Att tidigarelägga denna historia (som initialt var planerat att komma några år senare i konceptet) gör det möjligt för mig att kunna skriva utkastet till en bok som utspelar sig före ”Förvaltaren” (arbetsnamn) i UG-konceptet (som för närvarande är oåtkomlig på min strömlösa gamla dator).

Det var absolut nödvändigt att lägga den historia som jag nu har börjat skriva på i Content-datorn före Förvaltaren, annars hade risken varit allt för stor att skriftligt gräva onödiga fallgropar eller gå i oförutsedda fällor i förhållande till strukturen och tidslinjen i UG-konceptet.

”Been there, done that” med mitt huvudskrivprojekt, som jag fortfarande (efter nästan 10 års vedermödor) håller på att trassla ut ur en veritabel tågurspårning i tunnel under ett berg i oländig terräng. 

Ingen önskan att upprepa detta. 

Genom att ändra marginellt i tidslinjen och lägga denna historia före ”Förvaltaren” så kan jag med relativt enkla medel justera den texten (Förvaltaren) i förhållande till denna. Utan att vara beroende av vartåt den historian drar i väg (eller hur de som skulle ha kommit mellan den och denna i sin tur kommer att utveckla sig).

Och utan tillgång till styr- och strukturdokumentationen för UG-konceptet.

Denna historia hade fördelen att den inte är definitivt bunden till något bestämt år (den hade bara blivit lite löst planerad att utspela sig några år in i UG-konceptets tidsaxel). Det gjorde att den var enkel att flytta. Att det också är en tilltalande historia, med tilltalande huvudpersoner, gör den bara mer frestande att få sätta tänderna i.

Öppningsscenerna utspelar sig för övrigt i Bohuslän.

Kreativiteten blommar men läget är strömlöst

Ni vet hur det är. Ibland kan man inte skriva eftersom kreativiteten står på noll. Man saknar energin. Orken. Lusten. Hågen. Man har ingenting att säga. 

Kanske framförallt eftersom ens personer inte är hågade att prata med en. 

Under de sista månaderna av 2021 så började dock saker på att röra på sig. Sakta, sakta, ungefär som ett rostigt gammalt maskineri lite knirrande och motspänstigt drar igång efter att ha stått oanvänt i månader.

Jag började på att skapa ny strukturer som gjorde att spretande trådar, osammanhängande fragment och oförenliga idéer plötsligt bildade en begriplig helhet med såväl sammanhang som potential att bli någonting alldeles extra.

Jag var på gång (och mina personer pratade formligen i munnen på varandra för att bli först med att berätta sina historier för mig). Och jag skrev så fingrarna dansade över tangentbordet - och det var helt sagolikt!

Som om dammluckorna hade öppnats och kreativiteten bara flödade.

Så kom nyårsaftons morgon.

Datorn fungerar förhoppningsvis fortfarande.

Men strömkabeln är stendöd.

Jag har testat den i en annan dator, där den i nödfall också har fungerat till husbehov. Ingen strömming.

Och, nej, det går givetvis inte att använda den andra datorns strömkabel till min gamla dator. Om nu någon skulle tro att skulle kunna vara så enkelt och smidigt. Själva kontakten är kortare och sedan blir fästet för tjockt, för tidigt. Om jag nu lyckas göra den bilden begriplig.

Ibland kliar det i fingrarna efter att få skriva. Men tills jag har fått tag på rätt sorts strömkabel till det gamla datorskrället så får jag försöka komma ihåg vad min personer vill få fram och hur historierna hade börjat utveckla sig.

Frustrationen.