Surkart

Surkart, var ett ord som mamma ofta använde om unga killar.

De var, menade hon, rätt ofta litegrann ungefär som en äppelkart.

Med andra ord rätt omogna (kartiga) och oftast sura.

När man tänker på saken så ligger det mycket i hennes resonemang.

Surkart är ett bra ord för det.

Det har till och med relevans än i dag.

Det täcker t.ex. in såväl arga unga män som kränkta vita män rent generellt och skär rakt igenom lager efter lager av omoget beteende, allmän trulighet och osympatiska later.

Så surkart är verkligen ordet om du har med arga och missnöjda unga män att göra.

De är kartiga.

De har förvisso potential att växa till sig med tiden och mogna, vilket många av dem faktiskt också gör.

Men så länge de är kart, så är de inte särskilt roliga att ha att göra med.

 

 

Giktattacken och medicinerna

När giktattacken var som värst, så var inflammationen i handen och handleden så intensiv och omfattande att benen i handleden höll på att vridas åt fel håll.

Jodå, det är bättre.

Men också oroande.

Den medicin som jag har fått (inte den som är konstant restnoterad, utan en annan sort) hjälper. Men den fungerar på ett annat sätt och både resultat och effekt är lite annorlunda.

Men jag ser definitivt inte fram mot att behöva klara mig utan min ordinarie medicin någon längre tid.

Det senaste budet är - möjligtvis - i augusti.

Hoppas att det är fel.

Att det är pessimistiskt.

Att den är tillbaka i lager snart.

För så här, det vill jag inte ha det hela sommaren.

Efter en morgon med skummjölksdimma

så ser jag nu äntligen horisonten. Visserligen fortfarande lite oskarp och "ullig" i konturerna, men i alla fall.

En klar förbättring från tidigare i morse, när man knappt ens kunde se marken från sjunde våningen.

 

Vaccinering och giktsmärtor

I onsdags fick jag min första dos av Pfizer-BioNTech COVID-19 vaccin. 

Ett litet steg åt rätt håll. 

Nästa dos blir i början av juni.

Jag fick inga allvarligare biverkningar. Blev allmänt trött och hängig och ville gärna ta en tupplur ungefär varannan timme. Vet inte med säkerhet om jag hade feber, hade vare sig energi eller ork att leta fram febertermometern och ta tempen men känslan i sig sade att det nog var sådär trettiosju komma någonting. Kanske trettiosju komma fem, eller däromkring. Inte mycket att tala om, med andra ord. 

På torsdagen fick jag ont i vänster överarm, där jag hade fått sprutan. Det gjorde inte ont när armen hölls stilla eller när jag satt vid datorn eller så. Men om jag böjde armen bakåt, när jag skulle trä armen i en koftärm eller jackärm t.ex. så blev det vilda protester (som ackompanjerades med några märgfulla fraser som åberopade potentaterna på det hetare stället).

Under fredagen började smärtorna i överarmen att ge med sig och det gjorde så småningom också feberkänslan och tröttheten.

Men smärtorna i vänster arm var ingenting mot de i höger hand och handled.

Jag bör kanske påpeka att den smärtan hade absolut ingenting med vaccineringen att göra, den berodde på den omedicinerade giktattacken som jag skrev om i en bloggpost förra helgen. 

Att attacken är omedicinerad beror annars på att medicinen är restnoterad hos apoteket - samtliga apotek, inte bara hos en enstaka apotekskedja - och ingen riktigt kan säga när den kommer att finnas i lager igen. 

Jag har utan någon större framgång kämpat de senaste veckorna med att få en ersättningsmedicin (som jag tål) utskriven. Det är en historia för sig, som jag inte kommer att ta upp här, men när undersköterskorna och sjuksköterskorna på vårdcentralen fick se min svullna och deformerade högerhand när jag var där för vaccineringen så menade de att så där kunde jag inte ha det och gick på krigsstigen och skakade fram en akut läkartid åt mig.

Jag fick en esättningsmedicin utskriven i fredags och nu, två dagar senare, så börjar den ge effekt. Höger hand börjar sakta kännas mer som en hand och mindre som en värkande, smärtande, svullen och oduglig klump.

Det är dock lång väg kvar tills jag får tillbaka full funktionalitet i höger hand.

Men varje litet framsteg är självklart värt att glädjas över.

Och ett stort, stort tack till underbara undersköterskor och sjuksköterskor som inte ger sig när de ser någon som har ont!

Varför kan jag inte få tag i min giktmedicin?

Att genomlida en giktattack utan medicin som bekämpar attackerna är ett helsike.

Men varför tar jag inte min medicin då, undrar ni kanske?

Det enkla svaret är att jag skulle inget hellre vilja.

Problemet är bara att medicinen är omöjlig att få tag på.

Ingenstans i hela Stockholm - och jag har varit på flera apotek.

Den har varit restnoterad. Från början fick jag besked om att medicinen skulle levereras till apoteken den 8:e april, sedan den 13:e, sedan den 20:e.

Nästa bud var den 22:a april.

Men den 22:a har varit och farit. Det senaste budet är den 26:e april.

Jag lever på hoppet.

Men under den här perioden så har jag genomlevt två giktattacker. Vid den första hade jag fortfarande några få tabletter kvar och kunde ta mig igenom attacken med halva dosen. Det vill säga en tablett på morgonen istället för en tablett morgon och kväll. Det var - odrägligt.

Men jag kom i alla fall igenom attacken och ut på andra sidan.

Den här gången så hade jag bara tre tabletter kvar, och de förslog inte särskilt långt.

Så just nu genomlider jag resten av attacken med bara Alvedon till hjälp.

Det räcker inte att kalla det odrägligt.

Olidligt ligger närmare till hands.

Finns det då inga andra giktmediciner att byta till?

Jodå, det gör det.

Men dem har jag ingen nytta av eftersom de innehåller substanser som får min njurvärden att leka börsraketer. Så den här medicinen kan inte bytas ut hur som helst.

Den här gången så har gikten satt sig i höger hand och handled.

För mig, som är högerhänt, är detta ytterligare en dimension på hur hämmande för ett normalt liv en giktattack kan vara. 

Jag är också oroad över att den förbättring av gikten som jag har kunnat se under det senaste året nu ska avstanna i brist på rätt och tillräcklig medicinering. Eller i värsta fall se en tillbakagång av de framsteg som trots allt har gjorts.

Eller att de ledskador som jag har under åren har fått i höger hand efter upprepade giktattacker skall förvärras.

Men varför är det så omöjligt att få tag på en absolut nödvändig giktmedicin?

Varför försvinner den plötsligt för långa perioder - för det här är inte första gången detta händer - hos leverantörerna?

Jag har en ful misstanke om att det hänger samman med avskaffandet av apoteksmonopolet. 

Tidigare var Apoteket så stora att de hade en tyngd som beställare och kunde sätta press på sina leverantörer. Men sedan så skull det borgerliga blocket i form av Regeringen Reinfeldt prompt inte bara avskaffa monopolet - vilket jag i sig inte har några invändningar emot - utan också sälja ut större delen av Apoteket för att skapa "konkurrens". Något som borgarna älskar.

Det innebär dock att det idag inte längre finns någon tillräckligt stor aktör i Sverige för att sätta en press motsvarande den som Apoteket under sin monopoltid kunde sätta på läkemedelsleverantörer.

Och vi patienter, som behöver vår medicin för att kunna leva ett drägligt liv (eller i de allra värsta fallen ens överleva), vi får sitta emellan för den privatiseringsivern.

Så om detta är en av anledningar till att det idag är så svårt att få tag på en nödvändig giktmedicin så får ni ursäkta om jag inte gillar illa genomtänkta privatiseringar för privatiseringens skull.

   

Jag lever just nu på hoppet om den 26:e.

Håll tummarna för mig!
(själv kan jag just nu bara hålla vänster tumme)