Nellies synpunkter på objekt lämpliga att apportera

Nellie, vår labrador, hade ett suveränt förakt för små pinnar. Det verkade som om hon tyckte att små pinnar, det var något för små hundar. Möjligen kunde hon tänka sig att hämta en mindre pinne om man kastade den i sjön.

Men på landbacken?

Nej, stora saker, det var mer hennes grej. Bland de större objekt hon försökte apportera alternativt släpa hem var bland annat:

A – En kullblåst asp (ett ungträd, visserligen men i alla fall)
B – En stor, jordig rotklump med rötter som spretade åt alla håll
C – Ett pendeltåg i full fart

Hur det hänger ihop?

Aspen hade vuxit upp utanför ett staket i industriområdet, i grund jord mellan stängslet och trottoaren, och i en höststorm hade den blåst omkull. Det var ett ungträd – men det var ett träd, inte aspsly. Och av någon anledning flög det i Nellie att hon skulle bära hem den.

Nåja, släpa hem den.

Enda problemet var att hon nätt och jämt kunde rubba den ur fläcken. Hon tittade vädjande på oss, på pappa och mamma och mig, men vi förhärdade oss. Det tog dock en god stund att övertyga henne att lämna sin asp i dikeskanten.

Rotklumpen hittade Nellie, när de gamla sommarstugeområdena omvandlades till radhusområde. Den låg högst upp på en hög med schaktmassor och var tydligen fullständigt oemotståndlig. Den skulle bäras hem, och så var det med den saken. Att den var enorm, oformlig och jordig och att rötterna spretade åt alla håll, det frågade hon inte efter. Hem skulle den.

Jag var väl inte riktigt av samma uppfattning. När Nellie släpade på den hade jag en mängd jordiga och åbäkiga rötter i knähöjd och snubblade stup i ett när de träffade mig över knäna eller i knävecken. När vi kom upp på järnvägsbron fick jag nog och vräkte den över räcket.

Inte över spåren, givetvis, utan halvvägs nedför slänten ned mot järnvägen där den lade sig till ro bland träden.

Nellie var mycket förtretad.
Men det var å andra sidan jag också.

Pendeltåget kom i full fart på en raksträcka mitt emellan två stationer. Vi – mamma, Nellie och jag – befann oss på kärret, där det på den tiden inte fanns något stängsel mot spåren. Och än i dag begriper jag inte vad som flög i Nellie, men hon flög iväg mot spåren och försökte springa ikapp tåget.

Vem vet vad som rör sig i en hundhjärna?

Olyckligtvis såg det ut som om hon skulle kunna lyckas. Tåget kom från det håll där den hade en lång raksträcka framför sig medan Nellie hade en genare väg till den plats där de skulle sammanstråla.

För första – och sista – gången i mitt liv tog jag höga C. Eller höga någonting.

Stämbanden blev sig inte lika på hela dagen.

”Nelliiiiiiiiee!”

Och hon stannade, Nellie. Undrade väl vad det var för olåt och varifrån den kom. Men hon missade i alla fall tåget och det gav mamma och mig tid att fånga in henne och koppla henne innan nästa tåg kom.

Som sagt, vem vet vad som rör sig i en hundhjärna?
Men hur många hundar skulle komma på tanken att apportera ett pendeltåg i full fart?

Oh, måndag, måndag – den här veckan börjar bra!

Måndagen kom, med dunder och brak. Eller kanske snarare med knak, krasch, brak och dunder. Fåtöljhaveri. Fåtöljen spottade ur sig ena bakbenet (vilket den gjort förr, utan andra problem än att man fått lägga ned den på sida och trycka benet på plats igen) och höger sida av fåtöljen vek sig. Det var knak, det. Så kraschade det till på vänster sida, när det kvarvarande bakbenet sprack i längdriktningen och fåtöljen vek sig åt vänster. Så brakade det till när fåtöljen sjönk bakåt och ytterligare delar av underredet gav vika och det spräckta benet brast.

Så svimmade fåtöljen. Med mig i. I ultrarapid var vi på väg mot golvet i en baklängessaltomortal med fåtölj och en skål fil och flingor. Duns.

Efteråt osade det svavel när jag yttrade en del glosor en dam aldrig skulle drömma om att yttra. Vilken tur att jag aldrig har gjort anspråk på att vara en dam.

Men det kändes förbenat mycket bättre efteråt.

Märkligast av allt är nog att jag hela tiden lyckades balansera skålen med fil och flingor så jag inte fick alltihopa över mig i fallet. Jag fick visserligen fil över tårna och i sandalen, på mattan och vardagsrumsgolvet men när jag landade på golvet – fortfarande ”sittande” i fåtöljen – med benen i vädret och huvudet på golvet höll jag alltjämt frukostskålen i handen, med det mesta av dess innehåll i behåll.

Jag konstaterade att jag levde, ställde ifrån mig skålen på golvet, rullade sidledes ur fåtöljen –det var enda chansen att ta sig ur den upp- och nedvända bur den förvandlats till – och tog mig på fötter för att beskåda förödelsen.

En varning – om era fåtöljer börjar på att regelbundet spotta ur sig ena bakbenet är det en säker varning på att ett fåtöljhaveri är förestående. Kanske inte i dag, kanske inte i morgon, men en vacker dag. Hm, stryk förresten det där sista – det är lovikagrått, slätmulet och snöar små isigt sylvassa flingor över knögelis. Det går alldeles utmärkt en sådan här dag också.

Nu står brasveden vid dörren, i dyster väntan på en tur till sophuset. Jag har torkat upp filen från golvet, sköljt ur sandalen och tvättat foten. Just nu sitter jag som bäst och tittar på IKEAs och Mios hemsidor utan att riktigt kunna finna något som skriker "jag är din nya favoritfåtölj!"

Nog tycker jag att jag förtjänar en bra och bekväm fåtölj. Problemet är några möbelinköp inte riktigt ingick i årets planerade utgifter med tanke på extra utgifter i samband med stambyte och allt annat så det måste vara en budgetvariant. Så här långt är det här något av det intressantaste och mest prisvärda jag sett. Eller kanske den här – jag gillar medarna, inte så stor risk att ett ben poppar ur då tror jag.

Men jag hade som inte planerat för att köpa nya möbler. Jag hade inte planerat för en baklängessaltomortal med fåtölj och fil heller. Oh, måndag, måndag – den här veckan börjar bra!

Att agna kroken med rätt sorts bete

Min engelska var ganska risig. Det hade sina skäl, jag var mobbad i skolan och någonting som tydligen var extra lustigt var mitt uttal av engelska ord. Gapflabb, så fort jag öppnade käften och sade något. Så jag blev allt tystare, sade så litet jag kunde komma undan med och resultaten blev ofrånkomligen därefter. Jag kom att avsky engelskan – innerligt och helhjärtat – och för den delen tanken på att lära mig eller använda något främmande språk.

Var inte svenskan ärans och hjältarnas språk, kanske? Det dög gott för min del. Jag kom att lova mig själv att aldrig utsätta mig för förödmjukelsen att använda engelskan när jag väl lämnat gymnasiet.

Och jag höll det löftet. Det var i början på åttiotalet, man kunde fortfarande klara sig långt utan att använda engelska. Såvida man inte skulle jobba på en avdelning som hade internationella kontakter.

Men sakta krympte världen samtidigt som portarna mot den slogs upp på vid gavel. Engelskan kröp närmare och närmare och med internet höjdes ribban ytterligare. Engelska – blev nödvändigt.

Så hur förmår man en tjurskalligt envis kvinna att omvärdera sin inställning till ett språk?

Och hur återerövrar man sin engelska?

Att locka sig själv till att göra någonting man inte vill – absolut inte vill – kräver en hel del finess. Millennieskiftet stod för dörren och det gav mig en idé. Jag skulle avge mitt livs första och enda nyårslöfte för att fira millennieskiftet – mitt Millennielöfte – och jag skulle hålla det. Jag skulle läsa en bok i månaden på engelska.

Det var en illistig plan jag kokade samman. Jag var smart nog att inse att om jag var för ambitiös och sade ”jag skall läsa Austen och Dickens och Shakespeare på engelska” så skulle projektet självdö på tre månader. Jag fick lov att vara smart, att agna kroken med rätt sorts bete. Och jag hade en idé – lömsk, insiktsfull och illistig idé.

Vid den här tiden läste jag mycket science fiction och fantasy på svenska. Jag hade hittat en underbar bokhandel i Gamla Stan, Science Fiction Bokhandeln, där jag fann många bra böcker. Men jämfört med den engelskspråkiga avdelningen var den svenskspråkiga ganska liten. Jag hade fortsatt in på den engelskspråkiga avdelningen, bara för att se vad som fanns i utbudet, och hittat böcker som

   ”Åh, det där låter spännande!” 
och
   ”Det där skulle jag verkligen vilja läsa!” 
och
   ”Tänk om någon ändå kunde översätta det där till svenska!”

Så i december 1999 åkte jag till Gamla Stan och traskade Västerlånggatan uppför till Science Fiction Bokhandeln. Jag redan sett böcker jag skulle vilja läsa och jag skulle inte vänta och hoppas att någon skulle komma på den utomordentliga idén att översätta dem till svenska. Jag skulle läsa dem på engelska.

Sagt och gjort. Jag steg in i Science Fiction Bokhandeln, gick raka vägen till den engelska avdelning och valde ut tre böcker som såg intressanta ut till mitt engelska projekt. Och började.

I början satt jag med boken i famnen och mitt svensk-engelska/engelsk-svenska lexikon i knäet och slog upp ungefär vart tredje ord – och undrade vad tusan jag givit mig in på. Men jag hade varit smart nog att agna kroken med rätt slags bete och ord för ord, mening för mening, sida för sida kämpade mig igenom bok efter bok.

Och sakta, sakta började det gå lättare. Så småningom låg lexikonet inte längre i knäet utan på bordet intill mig. Så småningom hamnade det på skrivbordet och med tiden fick det återvända till sin plats i bokhyllan – jag kunde alltid gå och hämta det när jag behövde det.

Åren gick. Det gick allt lättare läsa, jag fick ut mer av böckerna. Någon gång runt 2005, 2006 passerade jag en osynlig gräns. Det var en vinterdag med obligatoriskt pendelkaos, när hemresan tog över en timme med alla stopp och förseningar. Mig gick det ingen nöd på – jag hade fått sittplats, jag hade min bok, jag läste. Och spännande var det. Jag läste och läste. Och när pendeltåget slutligen stånkade in vid min station och jag motvilligt slog samman boken insåg jag en sak som var så överväldigande att jag nästan glömde stiga av tåget. Jag hade överhuvudtaget inte ägnat en tanke åt på vilket språk jag läst.

Så småningom utökade jag aktiviteterna med konversationskurser på Folkuniversitetet. Jag blev placerad på nivå B1 när det gällde tal och skrift men betydligt högre när det gällde läsförståelse. Konversationskurserna var på nivå B1. En tid hade jag också ett litet skrivprojekt på engelska. Inledningsvis kallat ”En mening om dagen”.

Det var nämligen meningen att jag skulle skriva en mening om dagen på engelska. Men eftersom jag är den jag är (lätt skrivgalen ordmänniska med outsinlig fantasi – som dessutom läste fantasy på engelska) skenade det så småningom det iväg för mig. Jag skrev mer än meningar. Det blev hela stycken. Små scener, vad som för stunden föll mig in, ur en fantasyberättelse som växte fram på en egensinnig och lätt självsvåldig engelska.

Och scenerna kunde bli allt större och kräva flera dagars skrivande. Det var hur roligt som helst. Problemet var att jag fick allt för litet tid över för mina svenska skrivprojekt, vilket – med tanke på att jag vid den här tiden fortfarande gick på skrivarkurser och hade texter att leverera till kurstillfällena – inte var så lyckat.

Och lexikonet?
Jag minns inte när jag använde det senast, just nu kan jag inte ens hitta det.

Frustrerad på bemannings- och rekryteringsbranschen

Jag har blivit riktigt frustrerad på bemannings- och rekryteringssajter som konsekvent - och ologiskt - är baserade på yrkesroll istället för kompetens. Vad tusan spelar det egentligen för roll i vilken yrkesroll man inhämtade en specifik kompetens? Som det är nu får man antingen avstå från att registrera en viss kompetens (eftersom man aldrig arbetat i den yrkesroll som kompetensen anses sortera under) eller skarva och påstå att man jobbat i sagda yrkesroll.

Som jag ser det står dagens uppbyggnad av bemannings- och rekryteringsbranschen som ett felinställt filter som står mellan arbetsgivarnas behov av specifik kompetens och de arbetssökandes faktiska (inte yrkesrollsetiketterade) kompetens. Med andra ord fungerar de olyckligtvis som en bromskloss istället för en förmedlare.

Vi har en arbetsmarknad som skriker efter rätt kompetens och arbetssökandes vars kompetens inte kan ta sig igenom filtret eftersom den inte ingår i en av bemannings- och rekryteringsföretagen fördefinierad yrkesrollskarakteristisk.

Branschen skulle behöva tänka om och omstrukturera sina databaser så att arbetssökande fritt kan lägga in sin kompetens under fördefinierade – men inte yrkesrollsbaserade – områden. T ex kontor, data, information, försäljning, logistik, säkerhet, ekonomi, lager, juridik, pedagogik etc. För att alla skall kunna lägga in sin kompetens – all sin kompetens, utan restriktioner – på det att all kompetens som verkligen finns tillgänglig också skall nå arbetsmarknaden.

När oktobers kolorit är glömd

November – gråaste, mest fuktdrypande november. Den tid på året när jag i alla år känt mig frestad att ringa Skansen och be dem maka på några björnar så jag också kan gå i ide. Fast förnuftet har segrat, nu vill jag ha en ordentlig avbalkning med tätt och stadigt galler mellan björnarna och mig. Om en björn skulle vakna, någonstans runt midvintern, och konstaterade att tänk vilka hyggliga skötare som lagt in en nattmacka åt den.

De lär ha ett morgonhumör som inte är det bästa, björnarna. Det är inte mitt heller, särskilt inte i november.

Den första kyssen frost i en rodnande trädtopp, den första frostlurviga gräsmattan förmår jag möta med ett skratt. De ankeldjupa mattorna med färgsprakande höstlöv väcker barnet inom mig medan jag vadar genom dem så löven frasar och prasslar om vristerna. Den första oktoberstormen får mitt blod att jubla och sjunga medan trädkronorna brusar och niger över mig.

Men november – gråaste, allra mest fuktdrypande november.

En gråskalans teckning, en värld tömd på färger under ett lågvälvt tak av askgrå moln. En värld där dagern är ett mindre mörker, som sträcker sig från gryning till skymning. En värld där grönt är grönt på gränsen till grått och brunt är brunt på gränsen till grått. En gråskalans teckning, när oktobers kolorit är glömd.

Denna tröstlösa, färglösa gråtyngdhet träffar mig som ett klubbslag i ultrarapid och fäller mig till marken. Som höstlöven.