Och då hade jag ändå massvis med text. Jag hade arbetat med något av ett mastodontprojekt den gången också och hade kanske fyra- till femtusen sidor skrivna. Problemet var att de sidorna inte hängde samman. Och att de existerade i olika versioner av sig själva.
Det var mer världsbygge över lag än skrivande och slutänden blev det ingenting av det.
Men jag ångrar ingenting av de där årens skrivande. I dag ser jag dem som mina lärospår, projekten jag vässade tänder och klor på - samtidigt som jag hade väldigt, väldigt roligt.
Man kan, om man så vill, välja att se det som om jag gav upp. Jag har dock valt att se det som att jag, vid en tidpunkt när det kändes som om jag inte kunde komma längre där och då, öppnade en dörr och vågade pröva en annan genre för att se vad jag kunde åstadkomma.
Det var där och då jag växlade över till "någonting romantiskt".
Om genren inte funkar, trots flera års försök, testa att byta genre.
Men jag har en speciell styrka med mig från fantasytiden, någonting som utvecklades genom åren och som visat vara förbaskat svår att skaka av sig. Jag är bra på att hantera många olika berättarperspektiv. Många olika berättarröster. På att ge de olika personerna olika perspektiv på händelseförlopp och olika pusselbitar med information som, i sin tur, ger läsaren ett vidare perspektiv på situationen än huvudpersonerna själva har.
Jag skriver, tror jag, som om det gällde att väva jacquard eller damast. Eller gobeläng. Komplicerat. Krävande. Med precision och distinkt, disciplinerad detaljrikedom som framträder i relief. Och jag är, om jag får säga det själv, en förbaskat bra väverska.
Det innebär dock att jag bryter mot vissa grundregler för romance. Kanske så många att det jag inte skriver kan klassas som som romance. Men det är en styrka jag allt mer inser att jag vare sig vill eller kan ge upp. Och när slutresultatet, åtminstone bitvis, blir så bra som det ändå blir känns det som om jag gör klokast i att följa texten åt det håll den drar.
Om formulan inte funkar, trots flera års försök, spräng formulan.
Men det handlar inte alltid om att att byta genre eller spränga etablerade formler. Eller acceptera att det man skrivit på i flera år, kanske lagt ned sin själ och sitt hjärteblod i, inte håller den minimistandard man själv satt upp för sitt skrivande. Ibland, handlar det helt enkelt om att hålla ut.
Att vägra ge upp.
Att hålla fast vid att den här texten, den är så viktig - om så kanske bara för mig - att den förtjänar en andra och en tredje och en fjärde chans. Också när man är så led på den att man färdig att spy på den.
Också när den drar iväg åt ett helt annat håll än man själv tänkt och vägrar rätta in sig i flodfåran igen hur man än försöker styra den tillbaka dit.
Också när den mest av allt ser ut som en tågurspårning. I en tunnel. En lång tunnel. Under ett berg. I otillgänglig terräng. Och det väller ut het, svart rök ur båda tunnelmynningarna och sikten är lika med noll och försöken att bärga tåget och reparera spåren och öppna banan för trafik igen - också förefaller vara lika med noll.
Det är då det gäller att hålla ut.
Att bita sig kvar. Att ge den förbaskade texten den där tionde chansen.
För till syvende och sist är det det seriöst skrivande handlar om. Att inte ge upp.
Ja, det är väl det som är det svåraste. Att faktiskt klamra sig fast vid tron att manuset faktiskt har potential och att man inte ger upp, trots att man tycker att det är det värsta skräp som någonsin skrivits. Vi får kämpa vidare. Heja oss!
SvaraRaderaAbsolut!
Radera