Eftersom jag saknade henne och hennes perspektiv hade jag fällt in en scen med henne men när jag i slutet av förra veckan läste igenom hela den nya början fick jag dock en chock. Trots den nya scenen kändes det som om det var Carl Johans och Evas historia snarare än Carl Johans och Jennies.
Och, OK, det finns en historia mellan Carl Johan och Eva - en ungdomsförälskelse. Men den är avslutad sedan länge, Eva är lycklig - hon är gift (mycket lyckligt) och blivande mor - och det här är inte ett slags andra chans historia. Nope. Det enda som kanske spökar litet där är väl att själva avslutet på deras historia blev tämligen stormigt och lämnat en del sårade känslor och taggar i tassarna på såväl Carl Johan som Eva (och i förlängningen också hennes make). De behöver allesammans ett slags bokslut.
Men Jennie, min kvinnliga huvudperson, hade försvunnit från radarn. Ända till en scenen jag lagt till i åttonde kapitlet, framför allt eftersom jag saknade hennes röst och hennes perspektiv så mycket. Och jag var faktiskt rätt nöjd med den scenen. Den hade en härlig, rolig ton. En ganska häftig tvist. Men genomläsningen visade att den dessvärre inte var på långa vägar nog för att fylla det tomrum som uppstått.
Så jag har ägnat helgen åt att bryta upp delar av den scenen till kortare scener, som jag kunnat portionera ut där de tidsmässigt passat in i tidigare kapitel, och skriva om den större scenen. Eventuellt måste jag lägga till ytterligare en eller ett par scener ur Jennies perspektiv, jag måste läsa igenom det igen först och känna efter, men nu vet jag i alla fall vad jag har för trådar att spinna på.
Så det har varit en fullspäckad skrivhelg också.
Jag tror att jag brutit mot i stort sett varenda regel för vad som gör romance till romance så här långt. Åh, den har för all del på sitt speciella sätt en form av lyckligt slut. Åtminstone ett etappslut. Men ändå.
Text tycks, förefaller det ibland, ha sin egen vilja och det är nog bara att acceptera att det här förmodligen kommer att bli mer av en romantisk släktkrönika än renrasig romance. Men när texten så tydligt och så starkt visar vartåt den vill, och resultatet blir så starkt som det ändå blir, tror jag inte det vore någon särdeles bra idé att försöka tvinga den åt ett håll den uppenbarligen inte vill flyta naturligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar