Språkskifte

I dag har jag uppdaterat presentationstexten på mitt personliga twitterkonto. Det är inte första gången jag uppdaterar den, en sådan text behöver uppdateras litet nu och då genom åren. Skillnaden är att jag med tanke på att jag i dag har betydligt fler engelskspråkiga följare än svenska följare den här gången valt en engelsk text. Det kändes som om det var rätt tidpunkt. Det här är resultatet:

Writer. Thinker. Reader. Blogger. 
Manages Romanceportalen, Sweden's premier site for everything about Romance and Swedish Romance.

Jag är rätt nöjd med den presentationen.
Hur tycker ni det låter?

Skrivdagbok, 28 februari

Det har gått trögt med skrivandet under februari - det har funnit veckor när det inte gått alls.

All kreativ energi jag lyckats uppbåda har under perioder av februari gått åt till att bygga upp och utveckla extensions för Romanceportalen på Twitter (som går över förväntan) och Facebook (som börjar ta form). Det har som inte blivit vare sig ork, energi eller kreativitet över till skrivande, redigerande eller textläsning.

Men under förra veckan, under veckoslutet och början av denna vecka har jag flera gånger läst de fyra sista kapitlen i den sammanhängande texten i mitt huvudprojekt plus de båda sista kapitlen (det skall in ett och halvt till möjligen två och ett halvt kapitel däremellan) och epilogen. Jag har ändrat några ord här och några ord där, trimmat och slipat texten litet, men mest bara låtit den skölja över mig. Genom mig. Och, vet ni, den håller!

Den här texten känns fortfarande just så jäkla bra som den kändes medan jag skrev den. Den här texten håller.

Den förtjänar att skrivas.

Den förtjänar att en dag nå läsare.
För den är mer än slöseri med lästid som kunde ha använts bättre.


Nej, slut på skrytsessionen.
Nu skall jag bara ha upp resten av texten till samma nivå.

Romanceportalens Facebooksida!

Som ett led i arbetet med att flytta fram Romanceportalens position på sociala medier och bredda plattformen och hjälpa till att sprida och öka den rådande romancevågen som just nu sköljer in över Romancesverige har jag under de senaste veckorna efter bästa förmåga kämpat med att lägga upp en trevlig, informativ och väl fungerande Facebooksida för Romanceportalen.

Visst, jag har haft Facebook personligen sedan många år. Men det är som någonting annat att lägga upp en sida när man inte har en susning om vad man gör. Jag vet inte vad ni säger men instruktionerna från Facebook inte är direkt lysande pedagogiska och informativa - och definitivt inte de man upplever att man behöver som bäst när man behöver dem.

Men säga vad man vill, lärorikt är det. Jag är inte säker på om Romanceportalens Facebooksida är i toppskick ännu - ah, stryk det!

Jag är säker på att den ännu inte nått upp till den standard jag helst skulle se att den hade. Och jag har inte haft tid över att sätta mig in i allt och korrigera allting som kanske skulle behöva korrigeras. Däremot har den nått en sådan standard att jag är beredd att bjuda in er att besöka den och följa den, om ni så önskar, medan jag jobbar vidare och försöker komma på hur allt skall fungera.

Kanske har ni synpunkter, kanske har ni råd att komma med när jag inte fått någonting att fungera som det borde fungera.


Här finner ni Romanceportalens Facebooksida.

Varmt välkomna!




Som ett led i arbetet med att flytta fram positionerna finns Romanceportalen sedan en dryg månad även på Twitter, som börjar ta form och fart riktigt bra. Jag hade varit mer än nöjd med 50 - 60 följare efter en månad. Vad jag har fått är närmast svindlande 165.

Romanceportalen finns även på Instagram, där aktiviteten dock ligger på is i väntan på en smartare telefon än dagens.

Rekommenderad artikel

Jag kan rekommendera den här artikeln, skriven av en romanceförfattare och akademiker vid namn Elizabeth Reid Boyd (akademiker) / Eliza Redgold (författarnamn). Informativ och lärorik, och helt rätt i tiden.

Trashy, sexist, downright dangerous? In defence of romantic fiction

Jag famlar efter stöd

Efter armstöden på skrivbordsstolen, närmare bestämt. Och jag famlar efter dem av den enkla anledningen att de inte finns längre.

En längre tid (läs de senaste åren - åtminstone det senaste året) har jag med deprimerande regelbundenhet fått regelbundet formade små sår på armarna. Små, blodiga skråmor. Nästan bara bloddroppar, där huden blivit perforerad, men  långa och ytliga och parallella skråmor.

Och, nej, det var inte någon form av självskadebeteende.

Jag må vara en kreativ knäppgök på andra sätt, men sånt håller jag inte på med. Det var länge ett mysterium, även för mig, hur dessa skråmor uppstod. För det märkliga var att det inte gjorde ont när de uppstod.

Men en dag såg jag det ske. Jag satte mig i min vid det här laget mycket gamla skrivbordsstol (den är vid det här laget runt tjugo år)och lade armarna på de krackelerande armstöag såg efter den och kände att det repade till. När jag lyfte armen såg jag färska bloddroppar sippra fram genom huden i en lång, grund skråma där huden perforerats.

Stolen var, som jag skrev, gammal även om den var fullt funktionsduglig i sits och ryggstöd och underrede. Men armstöden var av plast - och plast åldras inte med värdighet efter en viss gräns.

Det fanns ett mellanrum mellan armstödets ovansida och undersida och vartefter åren gick hade ovansidan börjat krackelera och spricka och, så småningom, också falla i bitar. Med tiden blev det en vass kant, just där jag brukade stödja underarmen när jag brukade skifta ställning i stolen.

Mysteriet var löst, problemet kvarstod.

Lösningen var givetvis att ta bort armstöden men det var inte så enkelt att monter bort dem. De var monterade på en skena i stolens underrede och jag visste inte hur jag skulle få loss dem utan att kompromettera stolens stabilitet.

När vigare och händigare person kom på besök för någon månad sedan vände vi patienten upp och ned över min pilatesboll/fotpall och försökte med stjärnskruvmejsel i ett försök att på säkert sätt separera stolen i dess beståndsdelar.

Tror någon att patienten ville ha en stjärnskruvmejsel?

 Näpp.


Så enkelt är det aldrig.


Men den senaste skråman var kanske litet djupare än de tidigare och blev väl kanske något infekterad så den har inte läkt helt spårlöst. Det var dags att göra någonting radikalt och när min bekant kom i eftermiddag var jag förberedd med hela min samling av skruvnycklar från IKEA i olika storlekar.

Patienten - och där kan man tala om ett jädrans tungt åhälle - draperades över pilatesbollen som blivit fotpall med nackstödet och toppen av ryggstödet uppe i läsfåtöljen och opererades utan bedövning.

Vid fjärde försöket fann vi en IKEA-nyckel i rätt storlek och sedan vi funderat ut att fästena var spegelvänt iskruvade på ömse sidor pelaren som bar upp sitsen från hjulunderredet lyckades vi lösgöra armstöden och dra loss dem från skenan under sitsen.


Kirurgiskt ingrepp på stol, utfört enligt konstens alla regler och helt efter regelboken. Jag kan även rapportera att patienten överlevt operationen och återhämtat sig på ett föredömligt sätt.

Det är så ljuvligt att inte längre repa sönder huden på armarna och få sår som kanske inte känns när de kommer men väl kliar och stramar när de läks.

Men vanans makt är stor. I cirka tjugo år har jag gripit tag om eller stöttat mig med underarmarna mot armstöden när jag behövt skifta ställning i stolen. Och så är de plötsligt - borta.

Är det då så konstigt om man famlar efter stöd?