Skrivdagbok, 14 november

I går kväll splittade jag framgångsrikt av prologen till ett eget dokument. Effekten var omedelbar - och så här långt häpnadsväckande. Så här långt också odelat positiv.

När dokumentet reducerats till ca 7 sidor får jag en mycket bättre överblick över detaljerna. En överblick som gick förlorad i mastodontmanuset. I går kväll jobbade igenom ca tre fjärdedelar av texten och rensade den från allt som efter kursändringen pekade i fel riktning. Och allt som alltjämt var sååå hopplöst "Varning! Standardformulär 1A!"

Jag arbetade mig igenom texten och formligen slaktade vissa hopplöst svaga och utdaterade partier av den. Analyserade stycke för stycke för att se om det höll måttet för vad jag i dag accepterar som lägsta standard. Och om det ledde testen i rätt riktning. Om det var informationsdumpning.

Om texten var för mycket "tell" istället för "show".
Om jag hade fått Jennie rätt.

Det senare var kritiskt, Jennie bär mycket av historien på sina axlar.

Jag skrev om meningar i går kväll. Strök meningar. Skrev nya meningar. Stuvade om meningar. Vässade och skärpte texten, så det skulle motsvara de minimikrav jag ställer på den i dag.

Det här var ursprungligen den första scenen i det första kapitlet.(som jag skrev hösten 2012) och mycket har ändrats sedan dess - däribland mina förväntningar på mig själv som författare. Vad som var gott nog - åt mig - 2012 är inte alla gånger acceptabelt i dag.

I synnerhet inte som denna text nu skall tjänstgöra som prolog.


Jag hann jobba mig igenom kanske tre fjärdedelar av texten i går kväll, resten tog jag i morse. Nu väntar flera genomarbetningar, prologen skall upp till den nivå jag vill ha den på.

 
Jag har under många år, sedan slutet av 90-talet i alla fall, föredragit att arbeta i kapitelform när jag skriver så det här är något av en mental hemkomst för min del.

Jag kommer dock aldrig att ångra att jag i december i fjol ägnade så mycket tid och arbete åt att montera samman texten till ett superdokument och kodade upp det för att kunna navigera mellan kapitlen. Den gången var det denna helikoptervy över texten jag behövde. Översikten över de stora penseldragen i handlingen, över textens underliggande strukturer.

Den manövern gav så mycket resultat under vintern och våren när jag såg de stora flödena genom texten. Den löste upp knutar som blockerat texten och resulterade i i runda slängar 170 - 180 sidor ny text fördelade på flera nya kapitel. Den visade mig att inledningen inte längre höll måttet.

Och den resulterade i att jag nu skrivit de sista kapitlen - och epilogen. Och är så jäkla nöjd med dessa.

Nu har jag satt ramarna för texten, nu vet jag exakt vart jag är på väg. Nu kan jag gå vidare och kapitel för kapitel arbeta mot det målet. Men för att göra det behöver jag nu en annan sorts överblick.

Detaljöversikten. Intimiteten med att arbeta med varje kapitel för sig, ägna vart och ett av dem den uppmärksamhet och den omsorg de behöver. Den vässning och trimning de behöver, den putsning och polering som behövs för att de skall skina och skimra och locka en läsare att motståndslöst vilja förvilla sig allt djupare in i min värld och följa de slingrande stigarna till slutet.


Jag är tillbaka där jag började för fyra år sedan. Skillnaden är att den här gången vet jag, verkligen, vart jag är på väg. Och hur jag skall komma dit.


Kanske finns det en lärdom att dra här. Kanske är en metod att arbeta med texten inte alltid nog. Kanske behöver den under skrivprocessen i kritiska stunder skifta mellan olika metoder, beroende på vad som i detta skede bäst tillgodoser textens - och författarens - behov.

Jag säger inte att det är så.
Men det kan vara värt att tänka på.