Det där med julen...

Läste nyligen ett blogginlägg av en kvinna som älskat julen men med åren kommit att hata den. Jag känner igen känslan, även om jag inte hatar julen. Jag tål den inte.

Allvarligt. Hälften av den är jag allergisk mot – hyacinter, julgranar, mossan i adventsljustakarna, amaryllisarna, alla ljus som inte är rena stearinljus eller enkla värmeljus, you name it. Sniff! Snörvel! Fräs!

Den andra hälften är all julmat jag inte tål – den del av julbordet jag verkligen gillade. Sedan magen pajade faller alla sorter av halvrå fisk som rökt, gravad eller rimmad lax och inlagd sill bort eftersom matsmältningssytemet inte längre anser sig vara kompatibelt med slika godsaker.

Så julen har av förklarliga krympt med åren, särskilt sedan mamma gick bort och jag inte längre behövde bjuda till och försöka ge henne litet julstämning, till ett slags midvinterlånghelg med lättlagad god – men tämligen ojulig – mat, litet extra godsaker och några bra böcker.

Inte heller kan jag hälsa på släkt och vänner under helgen – Sniff! Snörvel! Fräs!

Jag klagar inte, jag trivs rätt bra med mina ojuliga och osällskapliga jular. Men när man är tvungen att förklara hur man skall fira jul känner man sig rätt patetisk eftersom alla tittar medlidsamt på en, som ”uj, vad synd om henne”.

Fast det är det inte.

Tre dagar i decembermörkret, några tända ljus på fönsterbrädan, en chokladkartong och ett par bra böcker? Kvalitetslästid, är vad jag kallar det.

Konsten att ge en labrador medicin

Som alla hundägare oroade vi oss för familjens fjärde, fyrfota medlems hälsa och välmående. Och som för alla hundägare kom det tillfällen när vi var tvungna att ge Nellie medicin.

Det var inga som helst problem att ge henne ett piller vid behov. Man tryckte bara in det i en klick leverpastej, rullade en korvskiva om den och förseglade med en skiva ost. Så höll man upp det väldoftande knytet framför nosen på damen och lät henne känna dofterna innan man sade: ”Godis!”

Sedan var det bara att kasta in knytet i ett ivrigt gap. Glufs!
Så var den medicinen svald.

Det var värre när medicinen var flytande. Det var Mission Impossible.

Eller åtminstone ett tremannauppdrag som krävde perfekt koordination och perfekt samarbete. Det lärde vi oss kvickt. Det vill säga första gången veterinären skrev ut medicin i flytande form och Nellie förvandlades till en skottspole som for runt köket.

Det blev rena rama kalabaliken. Men säga vad man vill om oss Nielsens – vi var bra på att samarbeta och fenor på att lösa olösliga problem.

Pappa brukade sätta ned Nellie, ställa sig grensle över henne och hålla henne på plats med händer och knän medan jag öppnade hennes käke. Mamma skötte skeden och flaskan och hällde in medicinen, jag stängde käken och höll den stängd så Nellie inte skulle spotta ut den medan mamma masserade hennes strupe tills hon svalt medicinen.

Efteråt fick vi ägna en stund åt att gulla med henne och berömma henne innan hon blev god på oss igen. Behöver jag verkligen säga att vi alla fyra föredrog pillervarianten?

Fast jäklar vilket team vi var!

Livet är skört när modet sviker

Livet är skört när modet sviker. Det finns stunder när mörkret sluter sig så nära att hoppet enbart lyser med sin frånvaro. Det finns gryningar så kalla att själen fryser.

Men jag är fortfarande här, den här bloggen är fortfarande aktiv.

Hoppas kan man ju alltid

En romanceläsares glädje och vikten av HEA

Om ni såg mitt vardagsrum nu – ah, fast, nej – bäst att ni inte ser det. Men om ni såg det skulle Ni se romanceböckerna torna upp sig omkring min läs- och tv-fåtölj.

De här böckerna, med sin närmast dagliga dos lycka och läsglädje, har gjort de senaste åren drägliga fast de annars inte varit så lätta alla gånger. Människor behöver en rejäl dos HEA om dagen. Nej, HEA, är inte en vitaminkombination vi vinterbleka nordbor behöver eftersom solen så här års mest lyser med sin frånvaro. HEA står för Happily Ever After.

Ungefär översatt och sedan levde de lyckliga (i alla sina dagar).

Det gör vi ju i och för sig sällan.

Men vi behöver drömmen om HEA. Särskilt när världen eller vi krisar, när mörka moln tornar upp sig vid horisonten, när världen mörknar och alla nyheter är dåliga nyheter.

Jag har läst romance på engelska i ungefär ett och ett halvt år och jag känner mig berikad. Böckerna har för en tid kunnat skänka mig inspiration och mod och hopp och kreativitet. De har skimrat som små solar inombords i vintermörkret och de öppnar fönstren mot svunna världar och grönskande, svala parker sommartid. De har gjort de senaste åren så oändligt rika.

Fram för fler HEA.

Och de inspirerade mig till att försöka skriva sådana böcker, böcker som kunde ge andra samma glädje i en mörknande värld. Det har också varit en glädjefylld och berikande upplevelse, en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan. Jag nådde kanske inte riktigt ända fram, jag har två nästan färdiga böcker, men vilken resa det varit.