Skrivprocessen - den nödvändiga vilan

Skrivande och eftertanke

Likheten mellan skrivprocessen och brödbakning är att såväl texten som degen behöver vila och jäsa. Låt texten vila och mogna en tid och läs den sedan med kritiska ögon. Gör ändringar och noteringar, strykningar och tillägg, bearbeta svaga partier, vässa de bra partierna och styr upp fladdriga partier.

Hur länge ens text behöver vila är individuell – en månad, ett kvartal, ett halvår. Jag lämnade en text att vila i april, gjorde en första granskning i juli och lät den sedan ligga och jäsa ännu en tid. Nu har jag tagit upp den igen och granskar såväl texten som mina bearbetningar med utvilade ögon och utvilad hjärna.

Det är en viktig, nödvändig - och underskattad - del av skrivprocessen. Om du aldrig släpper taget om texten och stiger ur den kan du inte heller läsa den som en läsare skulle läsa den. Du vet för mycket - du har texten i blodet och benmärgen, du är mer eller mindre marinerad i handlingen och du lever och andas med dina karaktärer.

Det är svårt att släppa texten när det bara kliar i fingrarna – och hjärnan – att fortsätta skriva. Bli färdig. Gå i mål. Avsluta. Få en text klar och börja försöka hitta ett sätt att få den publicerad.

Men den här pausen är nödvändig!

Ta dig den tiden – unna din text den tiden. Skriv någonting annat under tiden, måla om lägenheten, åk på semester, fokusera på jobbet – vad som helst men låt texten vila. Den kommer att bli så mycket starkare, så mycket bättre.

Grålullevär

Grålullevär, det var ett ord som mamma använde om just sådant här väder, när himlens utanför fönstren antagit en blaskigt skummjölksaktig ton och horisonten försvinner i ett dis.

Enbart horisonten?

Nej, halva industriområdet är som uppslukat av grådis. Under förmiddagen klarade gatlyktorna nere i industriområdet inte ens av att identifiera det rådande ljusförhållandet som dagsljus utan fortsatte att lysa i flera timmar. Till och med höstfärgerna har mist sin flammande prakt och sin inneboende glöd och ser dämpade och dova ut.

Är det konstigt om blir gråsinnad en sådan här dag?

Nej, det vore konstigare om man inte blev det. För det är en särskild sak med grålullevär. Det tär på sinnet. På livsglädjen och livsandarna och energin och kreativiteten.

Hm – vadå att jag klagar på vädret?
Det här är en väderleksrapport från Södertörn:
”Grålullevär råder för närvarande över centrala delar av Södertörn!”

Stambyte som livstil - om än temporär

Summering av erfarenheter av STAMBYTE
(Tips och råd för er som kanske inom några år står inför samma process)

1. Kattlåda för Människor (aka Skogstoa) har fungerat långt över förväntan
2. Det stora problemet är inte att vara utan toalett eller rinnande vatten - allt sådant kan lösas med tappställen, flaskvatten och Kattlåda för Människor. Det värsta är att vara utan avlopp. För var skall man göra av allt vatten man använder, hur litet man än använder?
3. Tejpa alla nyckelhål. (Ovärderligt tips från en kvinna jag träffade på kursen som nyligen hade varit igenom ett stambyte - hon hade tillbringat tre veckor med att topsa damm ur nyckelhålen efteråt)
4. Försök inte laga mat. Du vill inte ha byggdamm som extra krydda - och diskproblemet är själsknäckande. Köp mattråg och halvfabrikat och sådant som bara är att lägga upp på tallriken, som potatissallad och skinka eller rostbiff.
5. Håll sovrummet så tillstängt som möjligt under hela processen - du vill inte ha byggdamm i sängkläderna.
6. Ett av de verkligt stora problemen kommer att bli hårtvätten. (Jag hade förmånen att ha en fullkomligt underbar frisör som skämde bort mig kungligt under den här tiden)
7. Få för allt i världen inte influensa med nästan 40 graders feber under processen. Framför allt inte när processen är inne i ett skede där byggjobbarna med stor entusiasm går lös med slagborrar.
8. Var beredd på att du kommer att bo mitt i en rangerbangård. Det kommer att ränna byggjobbare och hantverkare i lägenheten under HELA dagen. Du kommer inte att ha mycket till privatliv.
9. Inrätta din Kattlåda för Människor så trevligt som möjligt. Du kommer att tillbringa mycket tid med den. Litet utsikt är alltid trevligt.
10. Det kommer dagar när du undrar om det verkligen kommer att bli ett badrum. Och inte en Schweizerost, sedd inifrån.
11. Håll ut - det kommer att bli färdigt. Förr eller senare. Även om det stundtals känns som en evighet.
12. Försök se humorn i det hela.
    Om humorn inte räcker till - ta till galghumorn.

En pälsmössa till pappa

Pappa var ingen storspelare men det blev den sedvanliga tipskupongen och sedermera lottokupongen, och några gånger om året åkte han och några arbetskamrater till Solvalla. De spelade aldrig om några större summor, åtminstone inte pappa, och det var mest för att göra någonting trevligt grabbigt tillsammans. Men en dag sprang kusarna hans väg.

Nej, någon storvinst – det blev det inte. Han hade inte satsat några större summor till att börja med. Men för en gångs skull hade han litet pengar han kunde göra precis vad han ville med. Och han visste vad han ville.

Han var nämligen som jag, pappa. Han frös om öronen.
Och nu skulle han råda bot på det. Han skulle köpa sig en pälsmössa.

Vi åkte till Domus i Farsta, mamma, pappa och jag och traskade in på herravdelningen. Det fanns rader av pälsmössor. Olika modeller, olika skinn – ljusa eller mörka, långhåriga och fluffiga eller korthåriga och sidenskimrande - det var bara att välja och vraka. Pappa skulle äntligen få sin pälsmössa, få någonting som kunde värma hans frusna öron när vinterkylan kom.

Det var bara ett problem.

Pappa brukade beskriva sig själv som ”långa ben, kort överkropp och litet huvud”. Det var det senare som var problemet. Den ena mössan efter den andra åkte ned över ögonbrynen på honom. Hotade att när som helst glida ned helt över ögonen och förblinda honom fullständigt. Expediterna hämtade de minsta modeller de hade. Det hjälpte inte. Pälsmössorna landade fortfarande på pappas ögonbryn.

Slutligen föreslog en av expediterna att pappa kanske skulle försöka på barnavdelningen. Kanske skulle en mössa i pojkstorlek passa.

Det var nu inte riktigt vad pappa tänkt sig, men någon annan lösning verkade inte finnas. Har man litet huvud så har man. Och har man tunt och fint hår blir inte saken bättre. Nej, han var inte tunnhårig, pappa. Långt upp i åren – tills cancerbehandlingarna skadade det – hade han sitt vackra, blonda hår i behåll även om det började skifta i silver. Det kunde till och med se tjockt och rikt ut, däremot var hårstråna tunna och mjuka.

Vi traskade vidare. Till barnavdelningen. Och nog fanns det pälsmössor med värmande öronlappar där – rader av dem. Så pappa fick slutligen sin pälsmössa – en som inte hotade att när som helst falla ned och förblinda honom – och slapp frysa om öronen, den vintern och många vintrar framöver. Fast han hade nog inte riktigt tänkt sig att den skulle vara av äkta polyester.

Stenkulor, hockeypuckar och andra julkakor

I mitt barndomshem bakades det varje år vid juletid kakor – som i de flesta andra hem vid den tiden på året. Varje år var det klassiker som schackrutor och brysselkex, drömmar och pepparkakor. Och så de Komplicerade Favoriterna som var avlånga mördegsplattor som mättes ut med linjal och sporrades ut med en lustig sporre innan man spritsade en sträng mandelmassekräm i dekorativa serpentiner över plattan innan kakorna åkte in i ugnen.

Jag sade väl att de var komplicerade? Det bakades ingenting annat den dagen de bakades. Mamma ansåg att de var ett dagsverke i sig, så komplicerade som de var och så många steg som ingick. De bakades därför endast till jul – och möjligen till jämna födelsedagar, som femtio- och sextioårsdagar.

Varje år brukade mamma också pröva någonting nytt, någonting hon hittat i veckotidningar eller receptsamlingar. Det var alltid lika spännande, för vi visste aldrig hur det skulle bli. Ibland slog det väl ut och kakorna blev kära favoriter som återkom år efter år. Som de skurna pepparkakorna med mandel eller Gassners kakor, som var runda mördegskakor som toppades med kokossmet och en klick sylt.

Ibland blev det äventyrligt, som när vi gjorde plättbakelser som gräddades i plättlaggen och sedan skulle böjas till rätt form. Vi hade ingenting lämpligt att böja dem över, inte hela laggen på en gång. Tills vi kom på att om vi klädde in röret till dammsugaren med smörpapper och lade det mellan ryggarna på två stolar, då hade vi plötsligt tillräckligt kapacitet. Säga vad man ville, men inte led vi brist på kreativ fantasi. Samma teknik användes för övrigt många år senare, när vi införskaffat ett gorånsjärn.

Äventyrligt blev det eftersom det här var under åren vi hade en glad och livlig – och matglad – labrador med gott luktsinne i huset. Rätt som det var bröt hon igenom barrikaden vi satt upp mot matrummet och ville nosa litet närmare på de ljuvliga dofterna som spred sig från köket.  När hon stötte emot en av stolarna som höll röret uppe rullade det runt och tippade en hel lagg kakor som nästan svalnat och stelnat i golvet.

Nellie var extatisk när hon mumsade kaksmulor över hela köksgolvet, mamma var så arg att hon närmast tuggade fradga och morrade. Nellie var i onåd. Och jag också – ”ta reda på DIN hund”. För då var Nellie plötsligt bara min hund, annars var hon ofta mammas duktiga flicka.

Ibland blev det mindre lyckat, oftast eftersom någonting inte riktigt stämde i recepten. Som Ökensand, som mamma fastnade för ett år – det där skulle hon göra. Och nog såg kakorna goda ut på bilden och i receptet stod det att de porösa kakorna formligen smälte i munnen. Jag vet fortfarande inte hur Ökensandskakor smakar för vad som kom ut ur ugnen var snarast Stenkulor. Ingen som var rädd om bissingarna skulle frivilligt sätta tänderna i dem.

Något år senare fastnade mamma för något slag läckra chokladkakor som enligt beskrivningen skulle vara ett mellanting mellan drömmar och muffins men inte heller det receptet visade sig hålla måttet. Vad som kom ut ur ugnen den gången var runda, mörka, stenhårda kakor av samma storlek – och samma densitet – som hockeypuckar.

Ingenting för bissingarna, de heller. Pappas förslag att vi skulle donera dem till traktens knattelag som hockeypuckar föll inte i god jord. Jag vill minnas att domherrarna fick dem. Och det kunde de ju vara värda.