Fontänstrålar från asfalten

När jag kom ned med hissen från sjunde våningen till porten i morse hade det blåsvarta molnet som parkerat över huset skiftat färg till askgrått och öppnat dammluckorna på vid gavel. Och, för åtminstone andra gången den morgonen, släppt lös ett veritabelt slagregn. Det första slagregnet hade väckt mig, nästan en timme innan väckarklockan ringde. Däremellan hade det varit uppluckrat molntäcke och till och med glimtar av blå himmel.

Regnet spelade trumsolo mot fönsterrutor och fönsterbleck i fönstren i trapphuset och utanför portpartiets glasrutor vräkte regnet med sådan kraft mot asfalten att det slog upp igen som små fontänplymer.

Eller kanske inte så små, jag skulle gissa att de åtminstone stundtals var mer än en decimeter höga.

Vattnet stänkte i kaskader från garagetakens längor och sprutade ur stuprören, inte helt olikt vatten ur brandslangar. Att ge sig ut, iförd en regncape som inte står emot regn lika bra som den gjorde en gång i tiden och ett par lätta skinnskor, framstod allt mer som ett anfall av yttersta tokoptimism. Bara tanken på att tillbringa dagen i slafsblöta skor -

Nej. Glöm det.
Brr! Hutter!

Jag var inte ensam fångad i trapphuset. En nyinflyttad familj med ett litet barn - som till skillnad från oss ville ut i regnet och leka med fontänplymerna. Ivrade faktiskt för det.

Jag kan dela detta barns fascination inför dessa spektakulära regneffekter, det kan jag. Men jag föredrar att betrakta dem inifrån en byggnad och genom ett fönster. Allra helst med en mugg hett, sött pepparmyntste i ena handen och en riktigt bra bok i den andra.

Skyfallet varade kanske tio minuter. Möjligen en kvart.
Länge nog för att jag skulle missa pendeltåget.

Simona och Åsa bokpratade och signerade

Lördagen inleddes med det mest ineffektiva tvättpass jag varit med om - man bör alltid kolla att alla maskiner fungerar innan man gör sina prioriteringar. Det slutade med att jag hade startat den enda fungerande maskinen med en mörkblå jumper som behövde tvättas separat och fick stuva tillbaka lakanen i tvättpåsen när den andra maskinen vägrade starta - där kan man snacka om förslösat tvättpass.

Men den mörkblå jumpern var i alla fall snygg och fräsch när jag trotsade regnet och gav mig ut på lättsamt lördagseftermiddagsnöje.

Jag åkte till Farsta Centrum - och vi kan ju inleda med att konstatera att Farsta Centrum inte är sig likt från min barndom och uppväxt. Kände inte igen mig. Alls.

Men efter att ha irrat omkring en stund hittade jag slutligen till Akademibokhandeln, där Simona Ahrnstedt och Åsa Hellberg bokpratade och signerade inför Mors dag. Vilket visade sig vara rätt populärt, det var åtskilliga mammor som fick litet romantisk läsning.

Nu hade jag ju Simonas senaste bok, En enda hemlighet, köpte den och fick den signerad på releasefesten på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan för ett par veckor sedan - och, ja, det kommer ett boktips/bokreferat/recension så småningom, jag lovar. 

Jag hade med mig min kollektion av Simonas tidigare böcker och fick dem signerade. Såväl den romantiska, historiska trilogin om Slottet Wadenstierna - som jag tipsade om förra sommaren

som En enda natt (som jag tipsade om i höstas), den första boken i hennes nya romancetrilogi i samtidsmiljö.

Åsa Hellberg var en ny bekantskap (så jag var ju typiskt larvigt blyg) men så trevlig och charmig att det gick lika fort över. Jag hängde runt ett tag, vi pratade böcker när de hade en lugn stund, vi pratade romance, sociala medier och om Simonas stundande besök på RWA2015 (Romance Writers of America's årliga sammankomst) i New York. Simona är så entusiastisk att det lyser om henne när hon pratar om det - och gissa om jag ser fram emot hennes blogginlägg därifrån!

Jag köpte inte Åsas nya bok, Toscana tur och retur, utan valde istället att köpa hennes förra bok - En liten värld. Det kändes som rätt plats att börja.


Det skall bli spännande att utforska den världen. Ja, det var väl min lördag i det mytomspunna nötskalet.

Utblick från sjunde våningen

Ända sedan jag startade den här bloggen våren 2012 har den gått under namnet "Utblick från sjunde våningen". Namnet har varit en ganska bra beskrivning för den här bloggens syfte - den var min utsiktspunkt från vilken jag betraktade världen. Och namnet som sådant har tjänat bloggen väl genom åren.

Men en blogg är dynamisk, den växer och utvecklas åt håll man kanske inte räknat med från början och slutligen måste man ställa sig frågan om bloggen lever upp till sitt namn och om namnet alltjämt återspeglar bloggens innehåll. Och svaret är att bloggen utvecklats så till den grad att bloggen och dess namn inte riktigt drar åt samma håll längre. Speciellt inte som den den dessutom utvecklats till en hemsida som skall uppfylla flera olika intressens skiftande krav. Det är dags för ett namnbyte.

Men varför hade jag från början valt att kalla den den här bloggen "Utblick från sjunde våningen?"

Svaret är ganska enkelt - jag bor på sjunde våningen. Och när jag flyttade in var det en sak jag fäste mig särskilt vid. Eftersom mitt hus ligger i utkanten av bostadsområdet - om än centralt vid pendeltågsstationen, och byggnaderna i industriområdet på andra sidan järnvägen var betydligt lägre - var utsikten från sjunde våningen fri och vidsträckt. Sedd från balkongen, lutad mot balkongräcket, hade jag mer än än 180 grader obrutna horisont.

Jag vande mig fort vid utsikten - när jag flyttade in kunde jag se toppen av Globen - och sörjde varje gång den under åren som gått naggats i kanten av nybyggnation hög nog för att bryta min obrutna horisont.

Under många år kunde jag följa solnedgången under hela dess bana, från vintersolståndet i sydväst till sommarsolståndet i nordväst och tillbaka igen. Det gav en känsla av kontinuitet och harmoni jag saknar i dag, sedan man byggt ett litet högre hus i industriområdet som når just så högt över horisonten att den censurerar ett frustrerande rejält parti av sydvästra horisonten.

Så därför Utblick från sjunde våningen.

Här skulle min horisont alltid vara fri.

Jag får väl erkänna att jag verkligen gillat namnet. Det gav visioner av frihet och vidsträckt sikt och klarhet. Och jag kommer att sakna det, det stickar jag inte under stol med. 

Men bloggen har utvecklats och breddats och fått olika underkategorier som växt tills de dominerar bloggen. Som Romanceportalen - som är på väg att växa till en romancerelaterad blogg i sin egen rätt, med tillhörande sidor som tar upp olika aspekter av romance. Eller skrivsektionen, som också börjat dra iväg på allvar.

Namnet "Utblick från sjunde våningen" har börjat kännas som en något för trång sko som inte passar riktigt längre. Särskilt inte sedan jag fått utöka beskrivningen av bloggen rejält. Eller kanske en högersko på en vänsterfot. Det funkar inte!

Exakt vad jag skall kalla bloggen hädanefter, det är jag inte helt säker på. Inledningsvis får den gå under enbart mitt eget namn men vi står inför en tid av experimenterande. Tills polletten en dag faller ned där den skall vara.

Pinsamt intermezzo i Karlberg

Här hamnar man ofta i valet och kvalet!

I går eftermiddag var jag in till Karlberg och unnade mig ett fredasmys av rang - glass på Stockholms Glasshus. Irish Crisp, Vit Chokladknäck och Ingefära/Citronsorbet.

Finns det godare glass att få i Stockholm? Ah, jag tvivlar på det. Har i princip numera sagt upp bekantskapen med frysdiskarnas industritillverkade glass, just inget i smak - jämfört med Glasshusets glass - och en jädrans massa tillsatser av tvivelaktig karaktär.

Karlberg - en station som kommer att försvinna.

När jag ändå var inne i Karlberg passade jag på att handla i ICA Birkahallen på Rörstrandsgatan. Kom med skrymmande, om än inte särskilt tyngande kassar ned till stationen. Eftersom kassarna dinglade och pendlade och gjorde mig trappmässigt instabil tog jag hissen ned.

Så långt var allt gott och väl. Men hissens nedkomst till perrongnivå sammanföll med att en man utnyttjat områdets arkitektoniska avskildhet till att hala fram "vattenledningen" och var i full plaskande färd med att vattna perrongens asfalt.

Av svordomarna att döma ansåg han sig tydligen ha rätten att vara mer rättmätigt indignerad än jag - som om jag begått en pinsam fadäs genom att komma nedfarande med hissen. Och låt oss för situationens klarhet en gång för alla konstatera att hissen vid Karlbergs station är långtifrån ljudlösa.

Men karlar är nu en gång så känsliga.

Och inte allt för smarta när det gäller sina utomhusbaserade toalettvanor. Minns än i dag en något överförfriskad karl på Södertälje Södra som hoppade ned från perrongen, korsade spåren och ställde sig bakom en stor reklamtavla och - em - vattnade ogräset. Fast fullt så diskret som han trott sig vara, det var han nu inte. Han hade missbedömt höjden på reklamtavlan så tippen av "vattenledningen" hängde ned under kanten.

Det såg så förbaskat dråpligt ut att vi på perrongen - bortsett från de som fnös indignerat - hade svårt att avhålla oss från att gapskratta. Själv såg han ut att vara rätt belåten över sin diskretion när han till slut kom fram bakom sin improviserade pissoar. Låt oss nöja oss med att konstatera att nog var tur för honom att världen på den tiden inte var full med mobiler med kameror och att internetfenomen som YouTube låg decennier in i framtiden.

En station med arkitektoniska - em - nödlösningar...

Men åter till Karlbergs Station.

Scenografi: En sliten och nedgången station, och med tanke på att den kommer att upphöra som station när Citybanan står klar 2017 och pendeltågen istället går via Odenplan, lär det knappast förändras, med arkitektoniska nödlösningar - som uppenbarligen kan utnyttjas i, em, nödsituationer.

Scenen: En indignerad och förorättad karl som desperat försökte skifta position mellan svordomarna för att skyla såväl uthängd apparatur som plaskande förehavande på offentlig plats. Utan att skvätta på sina egna fötter. Och en kvinna som svepte förbi honom och hövligt låtsades vara såväl halvdöv som extremt närsynt.

Fördömd tur att jag har humor - och förmågan att se det ironiska i livet och i vardagliga förtretligheter. Skrattet pös mellan sammanpressade tänder när jag gick längs den inhägnade gången längsmed trappan bort mot perrongen. Karlar, och deras toalettvanor!


För övrigt blommar syrenerna för fullt vid Karlberg. Avis -  så långt har de inte kommit här hemma. Men den vita syrenen vid porten har många knoppar och körsbärsträdet på hörnet blommar för fullt, ett par veckor efter det att körsbärsträden i Kungsträdgården bjudit på ett hav av böljande rosa prakt.

Tur att syrenerna blommar med bedövande doft kring Karlberg!

Slagregn och byggnadsvård

I fredags gjorde Kerstin och jag en utflykt åt Nackahållet till och besökte en byggmarknad som specialiserat sig på gamla byggdetaljer och nytillverkade kopior. Kerstin hade särskilt ögonen på en gammaldags (läcker men dyr) skvallerspegel.

Det var en regndiger dag och förmiddagen hade pendlat mellan duggregn, slagregn och en och annan hagelskur. Men när Kerstin hämtade mig och vi körde ut mot Nacka höll det i alla fall uppe och längs vägen märkte vi hur lokala dessa skurar var, på sina håll var asfalten torr.

Byggmarknaden – Nacka Byggnadsvård – var ett charmigt ställe, till bredden fyllt med gamla och nygamla prylar och inredningsdetaljer och antikviteter. Allt från gammeldags tvålar via beslag och handkannor till fönster, dörrar, badkar och kaminer och vedspisar.

När vi kom fram var det uppehållsväder, jag lämnade min vidlyftiga regncape där den låg – i baksätet på Kerstins bil – och gick i bara koftan. Vi började vår upptäcksfärd i annexet – ett inglasat, fristående hus som låg vid gaveln på huvudbyggnaden. När vi sett oss om och var nöjda enades vi om att vi borde gå över till butiken i huvudbyggnaden medan det fortfarande var någorlunda uppehållsväder. Det duggade bara litet, men det hade klumpat ihop sig rejält.

Det fanns en bakdörr in till butiken på huvudbyggnadens gavel, mindre än tio meter från dörren till annexet. Om den var öppen skulle vi slippa gå ned från terrassen där annexet låg och gå den längre vägen runt till huvudentrén på framsidan. Kerstin, i sin tätare jacka, gick över till gaveln på huvudbyggnaden och konstaterade att dörren var öppen. Men som jag skulle springa över, öppnade sig himlen och regnet forsade ned.

Jag gjorde en snabb, taktisk reträtt in i annexet, Kerstin formligen hoppade in genom dörren till huvudbyggnaden. Och där stod vi – separerade av några få, oöverstigliga meter – och skrattade åt varandra och kunde just inte göra någonting.

Och det var en rejäl skur, regnet smattrade mot annexets tak, luften blev kylig och vinden svepte in genom de öppna dörrarna. Och koftan förblev lika tunn som den varit. Brr! Hutter!

Regnet ökade i styrka, tills det slog upp som små fontäner mot terrassens stenar. Det haglade till och med litet granna. Och där stod vi och vinkade till varandra och skrattade.

Jag vet inte hur länge regnskuren varade. Fem minuter, åtminstone. Kanske tio. Knappast så mycket som en kvart. Sedan avtog det, i alla fall så pass att jag kunde ränna över till dörren utan att bli halvdränkt.

Om butiken kan jag bara säga en sak:
Men vilket ställe!