En pälsmössa till pappa

Pappa var ingen storspelare men det blev den sedvanliga tipskupongen och sedermera lottokupongen, och några gånger om året åkte han och några arbetskamrater till Solvalla. De spelade aldrig om några större summor, åtminstone inte pappa, och det var mest för att göra någonting trevligt grabbigt tillsammans. Men en dag sprang kusarna hans väg.

Nej, någon storvinst – det blev det inte. Han hade inte satsat några större summor till att börja med. Men för en gångs skull hade han litet pengar han kunde göra precis vad han ville med. Och han visste vad han ville.

Han var nämligen som jag, pappa. Han frös om öronen.
Och nu skulle han råda bot på det. Han skulle köpa sig en pälsmössa.

Vi åkte till Domus i Farsta, mamma, pappa och jag och traskade in på herravdelningen. Det fanns rader av pälsmössor. Olika modeller, olika skinn – ljusa eller mörka, långhåriga och fluffiga eller korthåriga och sidenskimrande - det var bara att välja och vraka. Pappa skulle äntligen få sin pälsmössa, få någonting som kunde värma hans frusna öron när vinterkylan kom.

Det var bara ett problem.

Pappa brukade beskriva sig själv som ”långa ben, kort överkropp och litet huvud”. Det var det senare som var problemet. Den ena mössan efter den andra åkte ned över ögonbrynen på honom. Hotade att när som helst glida ned helt över ögonen och förblinda honom fullständigt. Expediterna hämtade de minsta modeller de hade. Det hjälpte inte. Pälsmössorna landade fortfarande på pappas ögonbryn.

Slutligen föreslog en av expediterna att pappa kanske skulle försöka på barnavdelningen. Kanske skulle en mössa i pojkstorlek passa.

Det var nu inte riktigt vad pappa tänkt sig, men någon annan lösning verkade inte finnas. Har man litet huvud så har man. Och har man tunt och fint hår blir inte saken bättre. Nej, han var inte tunnhårig, pappa. Långt upp i åren – tills cancerbehandlingarna skadade det – hade han sitt vackra, blonda hår i behåll även om det började skifta i silver. Det kunde till och med se tjockt och rikt ut, däremot var hårstråna tunna och mjuka.

Vi traskade vidare. Till barnavdelningen. Och nog fanns det pälsmössor med värmande öronlappar där – rader av dem. Så pappa fick slutligen sin pälsmössa – en som inte hotade att när som helst falla ned och förblinda honom – och slapp frysa om öronen, den vintern och många vintrar framöver. Fast han hade nog inte riktigt tänkt sig att den skulle vara av äkta polyester.

Stenkulor, hockeypuckar och andra julkakor

I mitt barndomshem bakades det varje år vid juletid kakor – som i de flesta andra hem vid den tiden på året. Varje år var det klassiker som schackrutor och brysselkex, drömmar och pepparkakor. Och så de Komplicerade Favoriterna som var avlånga mördegsplattor som mättes ut med linjal och sporrades ut med en lustig sporre innan man spritsade en sträng mandelmassekräm i dekorativa serpentiner över plattan innan kakorna åkte in i ugnen.

Jag sade väl att de var komplicerade? Det bakades ingenting annat den dagen de bakades. Mamma ansåg att de var ett dagsverke i sig, så komplicerade som de var och så många steg som ingick. De bakades därför endast till jul – och möjligen till jämna födelsedagar, som femtio- och sextioårsdagar.

Varje år brukade mamma också pröva någonting nytt, någonting hon hittat i veckotidningar eller receptsamlingar. Det var alltid lika spännande, för vi visste aldrig hur det skulle bli. Ibland slog det väl ut och kakorna blev kära favoriter som återkom år efter år. Som de skurna pepparkakorna med mandel eller Gassners kakor, som var runda mördegskakor som toppades med kokossmet och en klick sylt.

Ibland blev det äventyrligt, som när vi gjorde plättbakelser som gräddades i plättlaggen och sedan skulle böjas till rätt form. Vi hade ingenting lämpligt att böja dem över, inte hela laggen på en gång. Tills vi kom på att om vi klädde in röret till dammsugaren med smörpapper och lade det mellan ryggarna på två stolar, då hade vi plötsligt tillräckligt kapacitet. Säga vad man ville, men inte led vi brist på kreativ fantasi. Samma teknik användes för övrigt många år senare, när vi införskaffat ett gorånsjärn.

Äventyrligt blev det eftersom det här var under åren vi hade en glad och livlig – och matglad – labrador med gott luktsinne i huset. Rätt som det var bröt hon igenom barrikaden vi satt upp mot matrummet och ville nosa litet närmare på de ljuvliga dofterna som spred sig från köket.  När hon stötte emot en av stolarna som höll röret uppe rullade det runt och tippade en hel lagg kakor som nästan svalnat och stelnat i golvet.

Nellie var extatisk när hon mumsade kaksmulor över hela köksgolvet, mamma var så arg att hon närmast tuggade fradga och morrade. Nellie var i onåd. Och jag också – ”ta reda på DIN hund”. För då var Nellie plötsligt bara min hund, annars var hon ofta mammas duktiga flicka.

Ibland blev det mindre lyckat, oftast eftersom någonting inte riktigt stämde i recepten. Som Ökensand, som mamma fastnade för ett år – det där skulle hon göra. Och nog såg kakorna goda ut på bilden och i receptet stod det att de porösa kakorna formligen smälte i munnen. Jag vet fortfarande inte hur Ökensandskakor smakar för vad som kom ut ur ugnen var snarast Stenkulor. Ingen som var rädd om bissingarna skulle frivilligt sätta tänderna i dem.

Något år senare fastnade mamma för något slag läckra chokladkakor som enligt beskrivningen skulle vara ett mellanting mellan drömmar och muffins men inte heller det receptet visade sig hålla måttet. Vad som kom ut ur ugnen den gången var runda, mörka, stenhårda kakor av samma storlek – och samma densitet – som hockeypuckar.

Ingenting för bissingarna, de heller. Pappas förslag att vi skulle donera dem till traktens knattelag som hockeypuckar föll inte i god jord. Jag vill minnas att domherrarna fick dem. Och det kunde de ju vara värda.

Konversationskonsten i otakt

Mamma var hemmafru. Bortsett från vissa hemmajobb. Hon hade två dagbarn – ett när jag själv var liten, en liten flicka som förmodligen hade ADHD eller någon annan bokstavskombination. Eller som man sade förr, hon hade kvicksilver i blodet. Flickungen var i alla fall hyperaktiv och klättrade formligen på väggarna.

Mammas andra dagbarn fick hon på äldre dagar, en flicka i huset som frågat om hon inte kunde få gå till ”Nellies mamma” på mornar och eftermiddagar när hennes tidigare dagmamma inte längre tog emot lågstadiebarn före och efter skolan. Hon hade bott i samma port och mer eller mindre vuxit upp med Nellie som en av sina bästa vänner innan hennes föräldrar köpte hus på andra sidan järnvägen. Under ett par år gick hon till oss när föräldrarna åkte hemifrån och tillbringade någon timme där innan hon fortsatte till skolan. Till mammas och Nellies och hennes egen förtjusning.

Mamma hade också diverse sy- och stick- och virkuppdrag för grannar och vänner. Under en kort period skrev hon rent dokument åt en gammal kollega som arbetade med olika projekt, då stod det en stor och skrymmande elektrisk skrivmaskin på matbordet.

Men allt var hemarbete och under perioder hade hon ingenting utöver hushållet och syning och stickning till familjen och senare också Nellie att sysselsätta sig med. Det innebar att när pappa och jag – oftast i omvänd ordning – kom hem från jobb respektive skola hade hon, som den sociala och utåtriktade människa hon var, ett uppdämt behov av att prata.

Jag kom i regel hem ungefär en timme eller en halvtimme innan pappa kom hem så jag fick ta första stöten. Problemet var att jag, som vistats i en stökig skolmiljö full av larm och sorl hela dagen, värderade få saker högre än den där timmen när jag i lugn och ro kunde krypa upp i en fåtölj och fly in i en spännande bok. Det var min lästid, efter maten väntade läxorna. Och mamma bara pratade och pratade och pratade – om allt och alla och allt om alla. Ett telefonsamtal med någon av hennes systrar kunde återges i detalj, med alla kusiners senaste förehavanden. Att köttfärsen hade varit slut i butiken men att han i charken malt ny åt henne. Att man hade höjt priset på mjölken. Igen. Att det hade öppnat en ny butik i Centrum, att en annan slagit igen. Att hon mött den eller den grannen när hon var och handlade.

Det blev litet si och så med läsron. Jag ville läsa, skolåren var inte direkt någon trevlig tid för mig och högstadieåren var i särklass värst, jag behövde den där tiden att fly in i böckernas värd. Tid för att varva ned och andas och komma till ro i tankarna. Prata, det kunde vi väl göra vid matbordet, kunde vi inte?

Samtidigt ville jag inte vara otrevlig nog att be mamma vara tyst, jag gillade henne och tyckte om att prata med henne och lyssna på henne. Hon var en av dessa människor som är en naturligt god berättare. Det var ofta mycket underhållande att höra henne lägga ut texten. Det var bara tidpunkten. Så med tiden utvecklade jag en teknik där jag försjönk i min bok och på lämpliga ställen – när tystnad uppstod – levererade ett ”Jaha” eller ett ”Nähä”, ett ”Uhu”, ett ”Ah”, ett ”Hm” eller ett ”Mmm”.

Mamma lät sig invaggas i tron att hon var lyssnad på, jag fick möjlighet att ägna läsningen min uppmärksamhet medan hennes röst sköljde över mig som bakgrundsmusik. Det brukade funka en kvart kanske, tills jag råkade inflika ett ”Jaha” där det borde ha varit ett ”Nähä” – eller vice versa. Då kom det ett indignerat ”har du hört ett ord av vad jag sagt?”

Och det hade jag ju, i ärlighetens namn, egentligen inte gjort.

Under isen – fullständigt under isen

Jag minns inte hur gammal jag var. Tio? Elva? Tolv? Tretton? Egentligen spelar det ingen större roll, jag var i alla fall i en ålder när benägenheten att ta risker och tro att man var odödlig och oövervinnerlig var vida större än självbevarelsedriften eller hjärnans förmåga att bedöma risker korrekt. Egentligen borde jag inte vara förvånad.

Något år tidigare hade jag gått genom murken våris. Som tur var så pass nära land att vattnet inte ens nått mig till knäna. Däremot hade det nått precis över skaften på allvädersstövlarna så ett illvrål hade ekat över nejden när iskallt vatten forsade ned i stövlarna.

Så jag borde väl ha lärt mig att vårisar var riskabla och vattnet under dem iskallt, borde jag inte?

Men inte. Ena stunden stod jag på den fasta högbryggedelen, just där rampen ned mot den nu vinterförvarade flytbryggan började, och blickade ut över solgasset över Drevvikens vårmurkna is som lyft nästan en halvmeter över vattenytan närmast land.

I nästa satt jag på sjöbotten, med vatten upp till armhålorna, kippande efter luft i den plötsliga iskylan. Skakad, omtumlad och genomkyld men i övrigt märkligt nog oskadd.

Jag vet inte riktigt vad som hänt, antagligen hade jag trampat på en isfläck på kanten av rampen. För plötsligt hade jag kanat utför den, utan att kunna göra någonting alls för att förhindra det. Av bara farten hade jag glidit in under iskanten – för när jag huttrande tittade upp från min iskalla, sjöblöta sittplats tittade jag rakt upp i isen. Kanske en tjugo centimeter över mitt huvud.

Iskanten låg kanske rakt över min hjässa och det var min eviga lycka att isen rest sig närmast land som den gjort. Annars hade jag brakat rakt in i den i full fart, i värsta fall med antingen pannan eller halsen just i nivå med isen, och slagit mig själv sanslös. Och aldrig, efter det, blickat upp och sett ljuset sila genom istaket över mitt huvud.

Det var en egenartad känsla att se upp i isens märkligt halvupplösta kristaller som bröt ljuset på de märkligaste sätt. Det var ett säreget ljus, en säregen känsla – kölden oräknad. Och på många sätt en egendomligt översinnlig känsla av att vara en ofrivillig besökare i en frusen undervattensvärld som inte var ämnad för människor.

Men kylan gjorde sig påmind, jag klapprade tänder och huttrade så jag skakade. Kunde nätt och jämt andas, kölden slöt som hårdsnörd korsett omkring bröstkorgen. Jag jämkade mig baklänges så kvickt jag bara kunde. Tog mig upp på knä, reste mig från en värld till en annan.

Så kändes det, när jag reste mig ur vaken vid foten av den fasta bryggans sluttande ramp och med isigt vatten ett stycke över knäna kom upp i den klara vårsolen. En ny kyla träffade mig när mina blöta kläder ögonblickligen klistrade sig om min kropp. Jag kravlade mig upp på isen och tog mig in mot land. Jag var kall, så genomkylt kall att jag undrade om jag någonsin skulle kunna bli varm igen.

Mamma satt där jag lämnat henne, på långbänken utanför bastuväggen, dåsande i solgasset. När jag kom närmare och hojtade till mellan tandklappret såg hon motvilligt upp.

”Vad i all världen?”

Jag hade uppenbarligen inte kommit mig för att skrika när jag kanat utför rampen. När jag av bara farten glidit in under iskanten. Under isen hade kylan stulit min stämma. Eller mina ord. Det hade varit en kylslaget andlig upplevelse, i tystnaden och egenartade ljuset där under isen. En värd där ord hade förefallit mig lika främmande som min egen vistelse där.

Och på vägen in över bågnande, knakande is, huttrande och skakande av köld? Jag hade inte lyckats formulera några ord, jag hade bara klapprat tänder.

Det var en badplats. Det fanns en bastu. Tyvärr var den stängd och tillbommad. Däremot fanns den långa bänken på solsidan av huset, den där mamma nästan somnat i solskenet och värmen. För det var varmt där, mot väggen. Jag fick skala av mig varje plagg jag hade på mig och lägga mig på bänken med mammas solvarma kappa som ett täcke över mig medan mamma bredde ut mina kläder till tork i solskenet på resten av bänken och vände stövlarna upp och ned.

Vi kom att stanna längre än vi egentligen tänkt där vid badet. Timme efter timme medan mina kläder torkade så gott det gick i solskenet och värmen mot bastuväggen. Det blev oväntat nog, vinterbadsincidenten till trots, en angenäm eftermiddag med mycket prat och skratt och långa stunder när vi bara dåsade i värmen vid den solvarma väggen.

Underkläderna och den tunna jumpern hann torka helt – och torra underkläder hjälper långt. Strumpbyxorna var nästan helt torra, vilket var mer än man kunde säga om allvädersstövlarna. Jeansen var inte blöta men fukten dröjde sig kvar i tyget och kylde. Koftan var fortfarande en smula fuktig men den tunna anoraken var i alla fall så gott som torr.

Och om vårvinterns sol kan sägas följande – den slutar värma ganska tvärt när den är på väg ned. Det blev en lång och obehaglig promenad till bussen men jag kan inte minnas att jag blev sjuk.

Och än i dag kan jag ibland bli påmind om den nära nog översinnliga känslan av att vara gäst i en främmande, egenartat vacker och gåtfull men oändligt kylslagen värld.

Snöänglar och lovikavantar

Det var mycket med vintern vår Nellie älskade. Man kunde göra snöänglar i nysnön. Förlåt – hundänglar. Eller kanske änglahundar.

Man kunde lägga sig på ena skuldran och skjuta på med bakbenen utför en sluttning med skarsnö, det kittlade skönt i pälsen. Man kunde klättra högst upp på snöplogvallarna och överblicka parken från nya höjder. Man kunde hoppa ut i djup snö på andra sidan plogvallarna. Det gjorde matte också, en gång. Dök bara rakt ned i snön en blåsig kväll.

Man kunde gräva i snön också, så den sprutade omkring en. Man kunde jaga pulkåkande tvåbenta lekkamrater i pulkbacken. Och sedan var det den årligen återkommande snöborstningen av mattor, som alltid ägde rum när det just kommit rikligt med nysnö. När våningens alla mattor rullades ihop och bars ut till piskställningen och släpades i snön. När mamma och matte skyfflade snö över mattorna och borstade fram dem igen innan mattorna piskades.

Mycket roligare än vanlig mattpiskning. Speciellt som man fick hjälpa till att sprätta snö på mattorna och fick hoppa och skutta på dem när de släpades genom snön. Speciellt när ens tvåbenta lekkamrater kom och hjälpte till att ösa upp snö på mattorna eller släpa dem i snön.

Oh, vintern kunde vara härlig för en labrador. Man kunde mulla ned sig alldeles i djup lössnö så man hade snö upp till ögonbrynen – eller kanske snarare hundars motsvarigheter till ögonbryn. Man kunde om man hade litet tur övertyga matte och mamma om att det var en alldeles underbar idé att kasta snöbollar som man kunde fånga. I luften, om man hade en liten gnutta tur.

Och sedan var det det kanske underbaraste av allt. Lovikkavantar.

Familjens människor anade inte hur förföriskt lovikavantar doftade. Hur ljuvliga de var att sätta tänderna i, att bära omkring på medan man gick pliktskyldigast fot.

Och vadå ”ge mig vanten, det är kallt om handen?”

Varför kunde människor inte förstå att lovikavantar var skapade för att bäras i munnen? Att mullas ned i kall och fluffig nysnö när man lade sig ned så man kunde vila hakan på dem. Då var vintern och det kalla vita perfekt.

Det fanns bara en sak som var bättre än lovikavantar. Det var mammas lovikamössa.

Så mycket härlig, mjuk, bitvänlig, bärvänlig ull som doftade så förföriskt och var så ljuvlig och värmande att vila hakan på när man lade sig i snön och njöt av vintern.

Jo, nog älskade hon vintern, vår änglahund.