Jag minns inte hur gammal jag var. Tio? Elva? Tolv? Tretton? Egentligen spelar det ingen större roll, jag var i alla fall i en ålder när benägenheten att ta risker och tro att man var odödlig och oövervinnerlig var vida större än självbevarelsedriften eller hjärnans förmåga att bedöma risker korrekt. Egentligen borde jag inte vara förvånad.
Något år tidigare hade jag gått genom murken våris. Som tur var så pass nära land att vattnet inte ens nått mig till knäna. Däremot hade det nått precis över skaften på allvädersstövlarna så ett illvrål hade ekat över nejden när iskallt vatten forsade ned i stövlarna.
Så jag borde väl ha lärt mig att vårisar var riskabla och vattnet under dem iskallt, borde jag inte?
Men inte. Ena stunden stod jag på den fasta högbryggedelen, just där rampen ned mot den nu vinterförvarade flytbryggan började, och blickade ut över solgasset över Drevvikens vårmurkna is som lyft nästan en halvmeter över vattenytan närmast land.
I nästa satt jag på sjöbotten, med vatten upp till armhålorna, kippande efter luft i den plötsliga iskylan. Skakad, omtumlad och genomkyld men i övrigt märkligt nog oskadd.
Jag vet inte riktigt vad som hänt, antagligen hade jag trampat på en isfläck på kanten av rampen. För plötsligt hade jag kanat utför den, utan att kunna göra någonting alls för att förhindra det. Av bara farten hade jag glidit in under iskanten – för när jag huttrande tittade upp från min iskalla, sjöblöta sittplats tittade jag rakt upp i isen. Kanske en tjugo centimeter över mitt huvud.
Iskanten låg kanske rakt över min hjässa och det var min eviga lycka att isen rest sig närmast land som den gjort. Annars hade jag brakat rakt in i den i full fart, i värsta fall med antingen pannan eller halsen just i nivå med isen, och slagit mig själv sanslös. Och aldrig, efter det, blickat upp och sett ljuset sila genom istaket över mitt huvud.
Det var en egenartad känsla att se upp i isens märkligt halvupplösta kristaller som bröt ljuset på de märkligaste sätt. Det var ett säreget ljus, en säregen känsla – kölden oräknad. Och på många sätt en egendomligt översinnlig känsla av att vara en ofrivillig besökare i en frusen undervattensvärld som inte var ämnad för människor.
Men kylan gjorde sig påmind, jag klapprade tänder och huttrade så jag skakade. Kunde nätt och jämt andas, kölden slöt som hårdsnörd korsett omkring bröstkorgen. Jag jämkade mig baklänges så kvickt jag bara kunde. Tog mig upp på knä, reste mig från en värld till en annan.
Så kändes det, när jag reste mig ur vaken vid foten av den fasta bryggans sluttande ramp och med isigt vatten ett stycke över knäna kom upp i den klara vårsolen. En ny kyla träffade mig när mina blöta kläder ögonblickligen klistrade sig om min kropp. Jag kravlade mig upp på isen och tog mig in mot land. Jag var kall, så genomkylt kall att jag undrade om jag någonsin skulle kunna bli varm igen.
Mamma satt där jag lämnat henne, på långbänken utanför bastuväggen, dåsande i solgasset. När jag kom närmare och hojtade till mellan tandklappret såg hon motvilligt upp.
”Vad i all världen?”
Jag hade uppenbarligen inte kommit mig för att skrika när jag kanat utför rampen. När jag av bara farten glidit in under iskanten. Under isen hade kylan stulit min stämma. Eller mina ord. Det hade varit en kylslaget andlig upplevelse, i tystnaden och egenartade ljuset där under isen. En värd där ord hade förefallit mig lika främmande som min egen vistelse där.
Och på vägen in över bågnande, knakande is, huttrande och skakande av köld? Jag hade inte lyckats formulera några ord, jag hade bara klapprat tänder.
Det var en badplats. Det fanns en bastu. Tyvärr var den stängd och tillbommad. Däremot fanns den långa bänken på solsidan av huset, den där mamma nästan somnat i solskenet och värmen. För det var varmt där, mot väggen. Jag fick skala av mig varje plagg jag hade på mig och lägga mig på bänken med mammas solvarma kappa som ett täcke över mig medan mamma bredde ut mina kläder till tork i solskenet på resten av bänken och vände stövlarna upp och ned.
Vi kom att stanna längre än vi egentligen tänkt där vid badet. Timme efter timme medan mina kläder torkade så gott det gick i solskenet och värmen mot bastuväggen. Det blev oväntat nog, vinterbadsincidenten till trots, en angenäm eftermiddag med mycket prat och skratt och långa stunder när vi bara dåsade i värmen vid den solvarma väggen.
Underkläderna och den tunna jumpern hann torka helt – och torra underkläder hjälper långt. Strumpbyxorna var nästan helt torra, vilket var mer än man kunde säga om allvädersstövlarna. Jeansen var inte blöta men fukten dröjde sig kvar i tyget och kylde. Koftan var fortfarande en smula fuktig men den tunna anoraken var i alla fall så gott som torr.
Och om vårvinterns sol kan sägas följande – den slutar värma ganska tvärt när den är på väg ned. Det blev en lång och obehaglig promenad till bussen men jag kan inte minnas att jag blev sjuk.
Och än i dag kan jag ibland bli påmind om den nära nog översinnliga känslan av att vara gäst i en främmande, egenartat vacker och gåtfull men oändligt kylslagen värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar