Hur går det med skrivandet - en Kaosmästarinnas prioriteringar

Hur går det med skrivandet? Den där klassiskt välmenande frågan som välmenande vänner och bekanta ställer (tyvärr ofta när man minst av allt vill besvara den - eller ens tänka på eländet). Ibland ställer man sig dock den frågan själv.

Svaret är: Inte alls. Eller: Inget vidare. Eller: Åt helv...

Under det senaste halvåret har livet känts som en treringscirkus där olika former av luftakrobatik på hög höjd har utförts utan skyddsnät i alla tre ringarna. Och när man tror att en av akterna är över - så påbörjas omedelbart en ny, ännu mera halsbrytande.

Utöver all annan stress som livet under kaotiska perioder kan föra med sig så har det självklart gått ut över skrivandet, över inspirationen och kreativiteten. Och den där naggande känslan av "kan jag ens skriva" infinner sig. Vem vet, kanske har den rätt?

Men jag vägrar lyssna (mer än kanske några få minuter åt gången). Under en stressfylld period har jag valt att sätta mitt personliga skrivande i baksätet för att lägga all energi och drivkraft på att kämpa mig genom nästa väsentliga kamp.

Jag tror att det var ett klokare val än vad jag var medveten om. Så mycket stress och negativitet som omgett mig det senaste halvåret skulle inte ha tillfört mina skrivprojekt någonting positivt, knappast någonting produktivt heller. I värsta fall så kunde det, ohjälpligt och irreparabelt, ha skadat respektive historia.

Livet är en serie av prioriteringar - och alla prioriterar inte på samma sätt.

Jag är Elisabet Nielsen, Kaosmästarinna, och det här är mina prioriteringar.

En tid av förändringar

Vi lever i en tid av förändringar.

Jag vet inte om det är till det bättre.
Eller inte.

Tiden kommer att utvisa vilketdera.

Min förort - ett köldhål!

När jag klev av pendeln här om kvällen i min Södertörnsförort så kändes det inte särskilt kallt. Det gjorde det inte heller på hemvägen från stationen. Åtminstone inte innan jag närmade huset där jag bor (ett av flera sjuvåningshus).

Mellan mitt hus och grannfastigheten så pressas vinden genom en trång passage. Även om det inte blåste någonting att tala om så fick det mig ändå att huttra och skynda på stegen för att så snabbt som möjligt komma i lä av huskroppen.

Några få steg till och jag var i lä för vinden - men definitivt inte för kylan.  

Av någon, för mig outgrundlig anledning, så var luften i lä framför mitt hus iskall och trots läläget så gick kylan rakt igenom såväl jacka och regncape som handskar. Och örsnibbar. 

Jag kunde bokstavligen känna hur temperaturen föll. Och vi talar om om ett rejält temperaturfall. Riktigt isigt och obehagligt, jag kunde inte komma in genom porten fort nog och det tog ett par timmar för att tina upp en frusen kropp och själ.

Det är inte bara det att min förort verkar vara något av ett lokalt köldhål - mitt kvarter verkar vara ett extra djupt köldhål i köldhålet.

Superlokalt mikroklimat?

Storstädning bland bloggar och poddar som jag har följt

Jag hade noterat att flera av de bloggar och poddar som jag har följt genom åren inte varit aktiva de senaste åren. Det var med andra ord dags för en grundlig och hänsynslös storstädning. Tumregeln var att om bloggen eller podden inte hade varit aktiv på ett drygt år så var det dags att lossa förtöjningarna och lämna kajen. 

Ett femtontal bloggar (företrädesvis romance- och bokbloggar, men även ett par andra) rök i processen.

Detsamma gällde hela sektionen med poddar (däribland Romancepodden). 

Lite vemodigt, men nödvändigt (och i många fall var bloggarna eller poddarna inte heller tillgängliga längre). Efter rensningen så känns min egen sida både luftigare och mer lättöverskådlig.

Det är dags att börja sluta ta risker

Efter gårdagens idiotiska och totalt onödiga fall så är det är dags att börja sluta att ta onödiga risker. Jag har två smärtande knän, två smärtande handleder, en smärtande fotknöl och en smärtande höft som bör påminna mig om detta de närmaste dygnen. Det blev en hel del skrikande, svärande och jämrande när jag satt på golvet och innan jag hade tagit mig runt och fått båda fötterna åt samma håll och slutligen lyckades hala mig på fötter. Och efteråt också - eftersom det gjorde så jäkla ont.

Men ingenting var i alla fall brutet (bortsett från två naglar) eller stukat eller vrickat. Höger knä fick den värsta smällen och dessutom en mindre vridning. Det har gått åt ett antal Alvedon och flera strykningar med ett kylande balsamstift. Det har gjort stor nytta. Sedan finns det ett antal sträckta muskler, som gör sig smärtsamt påminda.

Att ta sig upp blev också en tålamodsprövande, smärtsam och slitsam procedur som tog en runt en kvart. Jag var först tvungen att krångla mig runt så att jag fick båda fötterna åt samma håll för att sedan försöka hala mig upp på fötterna.

Låt mig bara säga att det blev en kvart fylld av skrikande, ylande, svärande och jämrande under den kvarten.

Det kunde givetvis ha gått mycket värre. Men även så, så är detta en tankeställare.