Hur ställer ni er till prologer?

Det här med prologer är, har jag märkt, något av en vattendelare. En del gillar dem, andra avskyr dem. En del tycker att de tillför information, förstärker berättelsen eller ökar spänningen medan andra menar att de överlag är totalt onödiga.

Tycker ni om att läsa prologer (förutsatt att de är bra och välskrivna) eller skulle ni helst skippa dem och hoppa rakt in i handlingen?

Och om ni skriver, tycker ni om att själva använda er av prologer i era texter eller skyr ni dem som pesten?

Själv är jag litet kluven. Om en prolog är bra och välskriven och integrerar bra med den övriga texten och man känner att den tillför någonting till berättelsen som helhet, ja, då gillar dem över lag. Annars känns det ibland som slöseri med min lästid, som om författaren inflikat sin prolog för att det prompt skulle vara en prolog här.

När det gäller mina egna texter så använder jag prologer när det känns som om de skulle passa in tillsammans med texten i fråga. Som t ex om jag där kan infoga pusselbitar, som inte utan tungrodda och svårinflikade förklaringar ryms naturligt i texten. Bitar och detaljer som kommer att ge läsaren en aha-upplevelse längre fram i texten, när allt faller på plats.

Men prologen måste antingen passa in väldigt bra med resten av texten. Den måste antingen harmonisera med den övriga texten eller kontrastera tillräckligt mot den för att skapa en intresseväckande relief. Den kan tillföra ett lager information, den kan bredda eller fördjupa handlingen – eller tillföra nya aspekter på den. Den kan tillföra aspekter på ens huvudpersoners karaktär, känslor och/eller tankar.

Men prologen måste passa in.

På något sätt. Det kan inte vara en text som, hur bra den än är, hängs på huvudtexten bara för att här skall det minsann vara en prolog.

Det är skälet till att jag under året har skrivit om en prolog med ett medeltida tema till en av mina längre texter (som utspelade sig i början av 1900-talet). Och hur märkligt det kanske än kan låta, så passade den faktiskt in väldigt bra.

I originalidén.

Där passade detta in, som hand i handske – i medeltidsprologen fanns pusselbitar till vad som en gång hade hänt i borgruinen. Pusselbitar som gav ett slags genklang eller eko i 1900-talsberättelsen, ett slags resonans. Vilket, i sin tur, förstärkte vad som hände där i berättelsen.

Jag var också jäkligt nöjd med den, speciellt som jag hade fått till några oväntade twistar som utgjorde en relief till den mer sentida handlingen.

Det var bara det att handlingen i 1900-talsberättelsen (boken) blev så lång, samtidigt som dramatiken föll på plats så pass raskt att jag till slut insåg att det var två olika böcker (egentligen fyra böcker) i en serie som jag höll på att skriva. Den här historien kan hamna i den tredje, jag är inte helt säker på om den andra heller hinner så långt fram. Och att även om den medeltida aspekten berörs och spelar en ganska avgörande roll för dramaturgin i den första boken, så borde den av dramaturgiska skäl, förbli ouppklarad ännu en tid. Medan man i den andra (eller tredje) boken går till botten med mystiken kring borgruinen med en utgrävning.

Och efter den insikten, så kom så småningom insikten om att den medeltida prologen inte längre hade någonting i den första boken att göra. Den tillförde ingenting avgörande. Och även om den ökade dramatiken i det som utspelade sig uppe vid borgruinen och gav den som en resonansbotten, och även om den gav ett slags relief till relationen mellan huvudpersonerna, så var den inte längre betydelsefull och kändes mest som ett förvirrande påhäng.

Däremot skulle den fortfarande, förmodligen i något bearbetad form, kunna passa in i den andra (eller tredje) boken.

Så därför skrev jag under våren och försommaren en helt ny prolog till den första berättelsen.

Eftersom handlingen i första kapitlet utspelar sig i den kvinnliga huvudpersonens kök när hon oväntat och brådstörtat får besök, så lät jag prologen utspela sig medan den manlige huvudpersonen är på väg till henne och hans tåg är på väg in mot Stockholms Central.

Det blev bara så mycket bättre för dynamiken och strukturen.

Så, över till er – hur ställer ni er till prologer?