Som tur var kändes det rätt bra när jag läste de nya texterna i går kväll. Som om texten fick ett bättre flöde, en bättre dynamik. Och det fungerade litet som en ketchup effekt vid den blockering i texten jag kämpat med sedan någon gång i början av mars.
Jag lyckades skriva några nya repliker under stället där jag i månader hade kört ohjälpligt fast. Och det kändes rätt bra, även om jag inte riktigt förstod vart texten drog iväg med mig.
Sedan lade hjärnan av och signalerade sovläge inträder om tio, nio, åtta...
Så det var bara att spara allt, stänga av datorn och masa sig in i sovrummet för att inta horisontalt läge.
Men även om det känts OK i går kväll var jag inte så litet orolig när jag startade datorn i morse. Skulle ändringarna fortfarande vara lika bra som de känts i går kväll? Skulle den textmonteringen ha den dynamik jag upplevt då eller skulle jag ångra allt?
Och så var det det där att jag inte hade gjort en daterad back up av hur kapitlen såg ut före saxningen. Abbans, Elisabet!
Och hur skulle den nyskrivna texten stå sig när hjärnan inte längre var sömndrogad? För den var verkligen helgalen!
Men det höll. Förändringen visade sig vara rena genidraget och ketchupeffekten fortsatte under förmiddagen. Och utvikningen jag skrev i går kväll blev begriplig när jag fortsatte den tråden i en loop som för ett ögonblick bröt udden av den eskalerande spänningen. Som blev det det andningshål som behövdes så förtvivlat väl just där.
Och det märkliga är att jag läst andra och tredje kapitlet hur många gånger som helst under de här månaderna och grötat och pillat i texten utan att en enda gång se vilken skillnad en förflyttning av kapitlens brytningspunkt skulle kunna göra.
Det här har varit något av en ah-upplevelse. Och definitivt en bekräftelse på min teori att innan processen i hjärnan är klar spelar det inge roll hur man än försöker. Man kommer inte att få till det.
Man kommer i alla fall inte att få det rätt.
Och nu blir det en välförtjänt lunch.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar