Skrivdagbok, 3 november

Gårdagen blev en ganska udda skrivdag. Det blev dryga sju sidor text. Över två tusen ord. Stommen till en fantastisk scen.

Problemet är att den scenen inte hör hemma i det manus jag borde skriva på. Den hör inte heller hemma i något av mina pågående växelbruks skrivprojekt - och jag har lovat mig själv att inte starta flera skrivprojekt, åtminstone inte innan mitt huvudskrivprojekt (det numera ökända Mastodontmanuset) har landat.

Att jag den här gången valde att åsidosätta det löftet beror på att mitt huvudskrivprojekt (Mastodontmanuset) utgör vad som skall bli den första boken i en serie, en historisk romantisk släktkrönika. Det är många olika trådar och intriger involverade varav vissa lös upp i en bok medan andra löper genom hela serien. Så är det andra som, till följd av hur vissa av dessa trådar slutar flyter upp till ytan och tar sin egen väg.

Den här scenen är en av de senare. Den hör hemma i den tredje boken i serien och den utspelar sig mellan det andra paret i den boken. Det är en nyckelscen mellan paret och utspelar sig just när deras relation oväntat, genom såväl yttre som inre omständigheter, blivit komplicerad. Jag har haft den här sekvensen - hela episoden som leder upp till den klar i huvudet i månader (och den är jäkligt bra) men när jag sedan kommit förbi den punkten har jag inte varit säker på hur jag skulle bygga vidare för att de skulle nå det mål jag målat upp för dem.

Den här scenen kom till mig, just innan jag somnade i förrgår kväll och den framträdde så tydlig och detaljerad (och avgörande) att jag höll mig vaken några minuter extra för att memorera den så jag skulle komma ihåg den, med alla dess detaljer och komplicerade vändningar, när jag vaknade?


Tror någon att jag mindes ett smack när jag vaknade?

Nej, då. Inte alls.
Inte. Ett. Jävla. Smack.

Inte på morgonen. Inte på hela förmiddagen.


Det var först vid tolvtiden en kommentar i ett helt annat sammanhang påminde mig om den som den forsade tillbaka in i mitt medvetande, möjligen minus vissa detaljer men annars lika levande och dynamisk som jag mindes den. Eftersom jag inte var hemma vid tillfället och kunde slå mig ned vid datorn och sätta fingrarna mot tangentbordet snurrade den runt i skallen på mig medan jag var och handlade, vilket ledde till att jag kom hem utan de frysta kycklingfiléerna jag åkt för att köpa.

Men när jag kom hem var det första jag gjorde att slå mig ned vid datorn och låta scenen flöda ur mig. Jag var tvungen, den här scenen var så avgörande för deras linje - och därigenom för hela serien - att jag inte kunde riskera att tappa bort den igen. Dessa intrikata vändningar, när två starka och karaktärsfasta människor försöker göra det hedervärda. De starka, tydliga detaljerna. Och dialogen!


Det var en nyckelscen, jag hade helt enkelt inte råd att tappa den igen. Jag var tvungen att skissa ned den, i alla fall allt jag mindes av den, innan jag glömde bort alla vändningar och alla detaljer igen så jag inte om några år sitter och undrar ”Hur tusan tänkte jag här egentligen?”


I det första passet fick jag ur mig drygt fyra arbetssidor. Efter middagen växte det till drygt sju. Jag är fortfarande inte klar med den - och den har givetvis ett hål i mitten, där jag tappat flest detaljer. Och vissa delar av den är ganska skissartade, mest dialogen och just inget interagerande och inte heller någon miljöbeskrivning. Men jag har stommen. Jag har scenens väsen, om inte det låter allt för galet?

Jag kan lösa resten.