Reflektioner efter ännu ett novellfiasko

Jag gav mig inte godvilligt när min historiska novell exploderade och expanderade från ett novellprojekt till ett romanprojekt. Jag hittade ett urgammalt, aldrig publicerat novelluppslag från någonstans 2003, 2004 och fick för mig att det kanske skulle kunna dammas av och struktureras om och uppdateras tidsmässigt och slipas upp till dagens skrivstandard (som utvecklats avsevärt de senaste tolv, femton åren) och utvecklas till ett acceptabelt bidrag till novelltävlingen..

Det fanns ett slags nerv i det, även om det brast i skrivmässig teknik (jag gjorde så gott jag den gången kunde, jag har avancerat oerhört sedan dess). Och plotten var ett praktexempel på sårade känslor, sårad stolthet och bristande kommunikation - eller kanske snarare en total avsaknad av kommunikation. Det saknade inte helt möjligheter - och jag hade alltid gillat Ursula, ända sedan hon först dök upp i någon hjärnvindling. Jag ville ge henne en ny chans.

Det började rätt bra, jag fick början mycket mer intresseväckande. Så började jag utveckla personerna (och korta ner personbeskrivningarna och rensa ut en massa bakgrundshistoria, som visserligen var intressant men inte fick plats i novell på 12 000 tecken).

Men sedan tog det stopp. Tvärstopp.

Det var inte en blockering. Inte det.

Det var bara det att jag, trots omfattande omarbetningar, inte kände mig överhövan engagerad av personerna och deras trassliga relation. Och om de och deras historia inte förmådde engagera författarens intresse, hur skulle den då kunna engagera en läsare?

Och skulle jag verkligen vilja låta några domare se det patetiska försöket att skriva en novell, om jag mot förmodan hade avslutat den?

Näpp!
Inte. En. Chans.

Det är bara att än en gång konstatera att noveller inte är mitt format. Åtminstone inte så korta noveller som 12 000 tecken - om jag får 25 000 - 35 000 tecken på mig kan jag nog åstadkomma någonting novellartat och hyfsat läsbart. Men, ändå, nej..Noveller är inte mitt format.

Och vad jag definitivt inte skall försöka ge mig på, är contemporary romance. Jag är i total avsaknad av fingertoppskänslan för den grenen av romancegenren och kommer hädanefter att lämna den i Simona Ahrnsteds suveränt kompetenta händer och inte ådra mig svårartad huvudvärk genom att försöka skriva i en genre som är så helt fel för mig.

Jag kan (förhoppningsvis) en dag få till en hyfsad, historisk romance. Det är mitt fält. Den grenen av genren är mer förlåtande för ett yvigare språk (yvigt, inte blommigt - skillnaden är himmelsvid!) om det kompenseras med ett genuint historieintresse, stort intresse för historiskt mode och viss historik kunskap (parat med research, research, research, research...).

Och jag bör nog likaledes försöka undvika noveller, hur stora frestelser novelltävlingar än utgör. De är visserligen inspirerande (Katarina och Marcus historia, mitt nya romanprojekt, tog form i mitt första försök att skriva en novell till Hemmets veckotidnings novelltävling) men jag är nog inte ämnad att skriva noveller.


Så tyvärr, Ursula, din historia får än en gång sjunka ned i wordfilernas luddiga glömska. Sorry!